Håll morgonen långt borta...

Tyst. Det är ofattbart tyst här och det är skönt. Har aldrig gillat tystnaden men idag är det det bästa jag upplevt. På länge. Det blåser. Blåser bort. Drar förbi och jag sänker axlarna. Jag tänkte kanske göra någon nytta sen. Om jag orkar. Bara om jag orkar. Kroppen får bestämma idag. Ingen annan. Just nu är jag ensam. Jag behöver vara ensam. Iallafall idag. Kanske inte imorgon. Men här och nu.
Att komma till en återvändsgränd kan vara oerhört jobbigt. Eller fantastiskt. När kaoset lagt sig blir det oftast fantastiskt. Och stilla. Tankarna får fäste och man vet. Man förstår. Jag gör det. Iallafall idag. Kanske inte imorgon. Men här och nu. För livet ska ju vara just nu. Det som hände i det förflutna har satt sina spår och det gör ont. Förbannat ont. Det som händer imorgon vet vi inte ett skit om och det är svårt att leva i nuet. Vissa dagar är det det svåraste jag någonsin gjort.
Till slut tröttnar man. På att stå bredvid. Vid kanten. Vid sidan om. Hamna bakom eller utanför. Emellan stolarna. Trött på slocknande drömmar och initiativ. Trött på förbrukade chanser och möjligheter, på missade dagar för att man lever för någon annan. Trött. Så satans trött.
Det kanske är så enkelt ändå.
Tystnaden ligger kvar och jag trivs. Iallafall idag. Kanske inte imorgon. Men här och nu...



Det fattas något
saknas
en del
en liten partikel hos mig.
Du kommer med kärlek och
du
du har allt det där
allt det där som andra saknar.
Något vackert att fästa sin blick på
en mening
en vilja
men jag,
jag har ingenting
så dina planer kommer på något sätt alltid vara bättre än mina.
Så ge mig allt
allt jag kan tänkas behöva
cause it´s gonna to be a long night
och jag behöver
behöver dina armar
din billiga parfym på min hud
och vi kan leka
leka unga och berusade tills någon säger stopp
och
jag kan säga det är inte du, det är jag,
det är jag som är det största problemet
men jag vill inte säga det
för jag tror
jag tror att jag behöver dig inatt
hos mig
så släpp mig inte
släpp inte taget och hjälp mig hålla morgonen långt
långt borta.

Så länge det finns tid...

Så länge det finns tid
vill jag besöka fler platser,
åka fler mil i en alldeles för varm bil,
utforska fler kulturer och seder.
Jag vill hitta fler lösningar än det finns problem,
du vet,
så jag är förberedd och
jag vill lära mig mer om konsten att lära.

Så länge det finns möjlighet
vill jag sjunga fler sånger (självklart hellre än bra),
lära känna fler människor och
lära mig mer om gränsen mellan fiende och vän
för ibland är det svårt att se skillnaden.

Så länge det finns timmar kvar att utnyttja
vill jag skriva fler texter och
samla många mer minnen.
Jag vill göra fler misstag för
att sedan kunna skilja på rätt och fel.
Jag vill kunna vara tyst när det krävs och
lära mig tala när det tar emot som mest.

Jag vill känna tro.

Så länge det finns tid
vill jag sola på fler stränder (gärna vara supertränad samtidigt)
plocka fler blommor (även om jag tycker det är fruktansvärt tråkigt)
Jag vill sparka undan fler höstlöv och
jag vill göra fler snöänglar.

Så länge det finns tid
vill jag följa fler recept (även om det verkar vara en omöjlighet att få godkänt resultat)
testa fler vägar,
ta fler chanser (även om det innebär att förlora) och
våga satsa mer på förändringar.
(det måste ju gå eller hur?)

Så länge det finns fler dagar
vill jag veta mer om människor och
jag behöver verkligen lära mig mer om mig själv.
Jag måste lära mig se det goda framför det onda och
det här med att ge chanser och
släppa det gamla och förgångna står först på kursplanen.

Så länge det finns tid
så finns det tid kvar.
Det finns kraft och det finns vilja.

Jag ska bara lära mig mer om det.
Om hur man plockar fram det när det som mest behövs.
Så länge det finns tid.

Det sägs...

Det sägs att det finns en mening med allt som händer.
Att ur händelser kommer lärdom och
att lärdom och erfarenheter gör dig till den du är.
Det sägs att det tilldelas inte mer till en människa än han klarar av och
att prövningar är till för att övervinnas.
Det sägs att du växer som människa.
Så småningom.

Jag har hört att tiden läker alla sår,
att varje ärr har en historia och
att bakom varje leende finns två tårar.
Ödmjukhet är något du lär dig och
respekt är något du förtjänar.
Det är genom upplevelser du får respekt för livet.

Jag har läst att det som inte dödar gör dig starkare,
att det krävs mod till att vara den du är och
att styrka inte handlar om att aldrig falla
utan att resa sig,
om och om igen.




Jag vet
att det räcker nu.
Det är bra såhär.
Jag behöver inte mer erfarenheter eller upplevelser.
Inte just nu.
Inte på länge.

Jag vet
att ord är bara just ord
som redan är använda och jag vet ibland inte
varför jag skriver.
Så jag låter dem vara ett tag
tills det får innebörd.
Tills jag kan kalla dem mina igen.

Jag vet
att det är inte svårt att existera.
Det ligger inget styrkeprov i att endast finnas till.
Den riktiga utmaningen ligger i
att faktiskt leva.

Har du någonsin lagt din hand på vinterns kalla kyla?
Har du någonsin trevat efter ljuset och
funnit det
precis vid din sida?
Har du någon gång slutit dina ögon och önskat
att imorgon
imorgon
blir allt bättre?
Har du känt så?
I hemlighet?
Har du suttit där
bredvid någon och
önskat en evig lång natt?
Eller hoppats på styrka att resa dig och
gå därifrån och
aldrig
aldrig
vända om?
Har du tänkt en tanke åt
någon som tappat sin tro och
försökt laga
lappa ihop
trösta i oändlighet?
(tills det inte finns någon kraft kvar att ge)
Har du suttit där i skuggan av gemenskapen och
velat ha det så?
(Och ändå törstat efter närhet)

Har du någonsin valt att sluta existera?

Har du plötsligt vaknat
sekunden efter katastrofen och
känt solens första strålar
knacka dig på axeln och
har du någonsin hållit andan tills det gjort ont i bröstet och
i den stunden viskat till dig själv att
nu
nu räcker det.
(och i tysta rum försökt hitta alla bitar som utgör den du är)





Och med blicken vänd mot gårdagen
samlade hon ihop sina tankar och
stavade orden;

nu

nu räcker det.

Du...

Det var genom dina rörelser
jag vågade leva
(eller finnas på riktigt)
Kanske som du alltid velat.

Och det var genom ditt skratt
jag satte hopp om lycka
(eller förstod att det fanns ett leende
jag inte upptäckt än)

Jag vet hur du kämpade och
det var i den kampen
du fann ljuset som nu vägleder mig
(eller får mig att gå vidare)

Så som du skulle ha gjort...


Vissa dagar saknar jag dig mer än vad jag trodde var möjligt.

Ibland...

Ibland finns inte
ord
bara gråt
Ibland slås även den starkaste mot asfalten och
går sönder
förgås
blir trasig.

Och jag hoppas att jag får se mig själv igen
bortom horisonten
där vi alla samlas
när resan tar slut.
Jag hoppas att jag minns mitt ansikte.

Allt jag vill är att känna min puls slå
slå
slå sönder det som är i vägen
det som hindrar mig
att känna mindre
känna mindre
för dig
men mest av allt skulle det va skönt
att kunna hata
dig.

Ibland vill jag glömma din röst
hur den ändras när du pratar om
tiden vi hade
tiden vi borde ha
jag vill stänga av
stänga in mig
stänga dig ute.

Och jag önskar att det kommer en dag
när bitarna på asfalten hittar hem
samlas ihop
får en ny chans att bli till någon som orkar.

Ibland finns inga
ord
bara gråt och
ibland
ibland
måste det få vara så.

***
****************************
**************************************'

Det borde vara enklare...

När striden lagt sig
lever vi
andas vi
fast på olika villkor och
när natten går över till dag
samlar vi ord
hanterar meningar och
sätter ihop stavelser vi kan kämpa oss igenom.
Fast på olika sätt.

Det stannade upp.
Bara sådär och helt plötsligt.
En sekund tog det.
(Hade någon frågat mig hade jag sagt en timme eller ett år men i verkligheten handlade det om en sekund)
Du behövde inte mer.
Jag fick inte mer.
Vi
blev till ett ord som inte borde falla på någons läppar.
Aldrig någonsin.

När kampen tar vid
tystnar jag
skriker du
men med samma intensitet och
förmåga och
när dörren stängs och livet blir kvar
blundar jag
och du
du
söker nya sätt
att hålla kvar det som försvann
för länge sen.

När striden lagt sig
lever vi
andas vi
fast utan att egentligen finnas till.



Det borde komma fler dagar, viskade hon.
Bättre stunder
lättare minuter
enklare sekunder.
Det borde inte vara så svårt att finnas till.

Ge henne lite vila...

Hon lägger sig ner nu
där inget kan nå henne
hon ber en bön
om att någon annan än hon själv
ska ljudsätta hennes viskningar och tankar,
för hon behöver höras
hon behöver tala utan att tala.

Något som aldrig blir sagt
finns där
skaver och gör ont
och hon försöker
hon försöker verkligen
men istället vänder sig folk om
för att studera varelsen
som just blivit bruten
i miljoner bitar och
inte kan hitta sig själv.

Hon ville ju drömma drömmar
för drömmar ska varje människa ha och
drömmar ska varje individ kunna leva på
men
även drömmar sviker och drömmar dödar
och
hennes drömmar skär djupa sår
i den vägg som borde skydda
mot kaos och tragedi.

Vad som helst kan komma igenom där och
så kan även du.

Så hon lägger sig ner nu.
Tillsammans med orden som aldrig blir sagda
och
modet hon inte hittar bland skärvor och dimma.
Hon ber en bön
om att någon kanske hittar henne
bär henne
eller bara sätter henne på en stol och ger henne meningar
hon kan använda.

Tills dess finns hon här.
Inte alls långt från dina mörka ögon men
alldeles för långt bort från sig själv.




Det får vara bra nu.
Måste vara.
Nu.

Stäng in mig i ett rum...

Stäng in mig i ett rum och
släpp inte ut mig
förrän jag skrivit en självbiografi.
Glänta på dörren ibland men
inte av nyfikenhet
utan för att se så jag inte somnat.

Stäng in mig i ett rum och lova att inte komma in
förrän jag lärt mig
allt det finns att lära
om vardagen
om verkligheten
(för när verkligheten vill hitta mig så vet den
på något sätt
alltid var jag finns)

Lås in mig och lyssna mot dörren
när jag skriver
tänker
andas
lever
och
låt mig inte komma ut förrän jag lärt mig mer om
ödmjukhet
känslor
attityder och ironi,
om hur man ställer sig upp när man blivit fråntagen allt
och hur man vet
när det är dags att släppa taget.

Stäng in mig och ge mig en penna och ett papper
och
låt mig använda de ord jag lärt mig
och
låt mig inte se dagsljus förrän jag är klar.

När jag sedan krafsar på dörren och vill ut,
jubla inte
kasta inga rosblad och hylla mig inte.
Se bara på mig, hjälp mig upp och säg
”Nu -
nu börjar livet”!

Man kanske inte ska fundera så mycket...

Jag är sådan.
Funderare.
Vänder och vrider tills det inte finns något kvar och tills jag inte vet
vad problemet var från början.
Ältar för kanske
kanske
hittar jag något litet som jag missat och
får svar utifrån det.

Just nu tänker jag för mycket på vissa saker.
Undrar,
tänker,
försöker förstå hur vissa människor kan leva med sig själva,
försöker hitta orsaker och anledningar men
det slutar bara med att jag blir ännu mer förvirrad.
Frustrerad.
Sårad.
Förbannad.
Jag har varit en idiot.
En stor idiot.
Men jag kommer ingenstans.
Fattar ingenting.
Vet inte ens längre om jag vill veta eller förstå.
För man kanske inte ska fundera så mycket...

Jag kan hoppas
önska
att någon dag slår saker tillbaka.
Hårt.
Jag vet, man ska inte önska sådant för det är oetiskt men
jag gör det och förlåt mig för det då.

Tills dess fortsätter jag som vanligt.
Att vara den jag är för hur mycket jag än funderar,
vänder och vrider,
försöker förstå,
så kan jag inte vara något annat.

Jag hoppas att det räcker.

Ett nyår värt att minnas...

För det var det.
Minnesvärt.
Allt var perfekt,
precis som om någon hade bestämt att den här dagen, den är din.
Den är svaret på alla dina frågor och du kommer att
förstå det som innan sett komplicerat ut.
Det var så bra som det lät där.
Ett avslut på ett år som varit fantastiskt och fruktansvärt, fullt med glädje och sorg.
Ett år där jag insett värdet i äkta vänskap och vilka man ska hålla utanför den kategorin och ett år fullt av svek och funnet förtroende.
Jag har hittat betydelsefulla människor som kommer att finnas i mitt hjärta för alltid,
som har ställt upp, kämpat och funnits där trots att jag själv varit blind och trots att de själva fått lida en del för att de aldrig slutat finnas där.
(Jag hoppas att jag någon gång kan ge tillbaka det ni ger mig)
Jag vet nu hur viktigt det är att ta de händer som sträcks ut
för att själv överleva och jag vet hur viktigt det är att jag själv bidrar till mening och förståelse.
Även om det inte alltid är det lättaste.

Ett nytt år...
En dörr är öppen och genom den ska jag gå i slutet av februari.
Kan bli fantastiskt, kan också bli det värsta jag gjort men igenom den...
det ska jag!
En ny bok är planen, förra året kom jag med i Svensk Poet 2010 och jag siktar även mot Svensk Poet 2011.
(För drömma får man)
Igår fick alla säga händelser som satt spår under det gångna året och jag märkte då att jag faktiskt kommit en bit. Det känns bra.

Det var en bra dag.
Nu måste en del förändringar ske för att jag ska bli den jag är. Som jag egentligen är men som genom händelser glömts bort.
Igår var en början och nu startar en lång resa.