Ett kvitto på att jag lever...

Det är för mycket nu.
För mycket för att låta mig vila.
För mycket för att låta mig andas ikapp.

Jag kan inte sluta tänka på dina mjuka ögon och nervösa hållning
den där kvällen i Oktober.
Jag kan heller inte sluta tänka på vad som aldrig blev av.


Det har varit svårt att hitta orken på sistone.
Hitta alternativ
vägar ut eller bort
lösningar till mina egna funderingar och
att ersätta en smärta med en annan
är egentligen ingen långsiktig lösning men i slutändan
blir ärren som kvitton på att jag levt.
30 dagars öppet köp gäller inte här.

Nätterna ger ingen ro längre.
De spöken som följer mina spår har slutat att sova.
De gjorde de alltid förr.
De håller sina kalla händer
över mig
på mig
visar mig bilder jag sedan länge försökt glömma och
förvandlar mitt täcke
till ren ångest.
Det var länge sedan det kändes på det sättet.

Jag räcker inte till.
Inte för dig
inte för mig själv och
inte för de innehåll som finns i min vardag.
Det krävs så mycket mer och
jag räcker inte till.
Spökena tog över där
en kväll när luften var klar och
hösten vacker.
Jag kan inte sluta tänka på varför...


Att gå lite bakom kan jag trivas med.
Det kan vara skönt att se sig själv i andras solglasögon och
inse att de kanske ser mig men inte mina spöken.
Mina kvitton är beviset att jag ändå försöker.
Det kan vara ok att sparka undan gula höstlöv
sparka undan spåren efter en kaotisk natt
ta några i sin hand och inse att tiden går vidare.
Orken kommer att komma tillbaka.

Detta kan vara ok.
Det är värre med speglar
för den som jag ser
är just nu inte jag...

Det var alltid du...

Det var bara du
som kunde se
mina bleka försök
tafatt trevande
min ironi och
du tog min hand
den natten.
Du släppte aldrig taget.

Det var bara du
som kunde sitta en hel natt
med dina fingrar vilande mot min kamp och
din blick höll sig kvar.
Du släppte aldrig taget.

Det vara bara du
som kunde säga att jag var vacker
de dagar jag var utom all räddning och
din famn talade ett språk jag tyckte om.
Du stannade alltid kvar.

Det var bara jag
som kunde slå ner dig
på det mest fruktansvärda sätt
med väl sammansatta ord och
uttänkta handlingar men
din hand
låg kvar i min och
du stannade kvar.
Du stannade alltid kvar.

Nu när din stol står tom framför mig
inser jag
att det var jag
som hade behövt hålla kvar.
För ingen orkar kämpa ensam...

----------------------------------------------------------------------------------

Jag förbannar just nu skrivarakademin...

Jag lägger mina ord åt sidan en stund...

...för egentligen finns det ingenting att säga
en dag som denna.
Då sitter jag stilla
bredvid minnet av dig.

Idag finns jag inte bland välskrivna ord och
grammatisk lärdom.
Idag sitter jag tyst vid mitt fönster
räknar regndroppar och
försöker minnas alla detaljer
i vårt sista möte.
Saker är utsuddade och det skrämmer mig.

Idag finns saknaden i mina steg och
ord kan inte få det att försvinna.
Så jag sitter tyst och stilla
bredvid
minnet av dig och
undrar
om du saknar mig också...

Det handlar om att stå kvar...

När broarna brister
när stormen tar fart eller
ebbar ut
när tveksamheten slår sitt slag
när livet ger oss hopplöshet eller
möjligheter.

Det handlar om att stå kvar.
Att hålla ut ett litet tag till.

Du visade ditt ansikte
en dag i november.
Du såg annorlunda ut.
Inte alls som jag mindes dig
den dagen vi först träffades.
Inte alls samma ansikte.
Har du glömt bort hur det känns att vara omhändertagen?
Jag tror du behöver bli påmind igen.

Det handlar om att finnas för varandra.
Att hålla sig fast när prövningarna knackar på dörren.
Du höll inte lika hårt som alla andra.

Främlingar.
Vi blev främlingar för varandra
en dag i november.
Kanske för att du inte höll tillräckligt hårt.
Kanske för att jag inte höll tillräckligt hårt.

Det handlar om att försöka förstå.
Att ta sig tid att se igenom det som gör ont.
Jag borde ha försökt lite mer.

Det handlar om att hålla ut
ett litet tag till.
Att vänta ut mörkret.

Jag saknar dig...

Jag som trodde...

Jag trodde det var över.
Trodde i min enfald att vi hade kommit en bit på vägen,
att vi tillsammans kunde skriva klart det kapitel
som innehåller våra liv.
Jag trodde på det.

Det är tisdag.
Igår var det måndag och
jag hade fel.
Jag hade fel.

Kanske ska det vara så.
Jag letar inte efter en förklaring och
jag kastar svagheten det för med sig
åt sidan.
Jag vill inte vara en del av den.
Jag har makten att göra så
när det handlar om mig själv och
jag har tillåtelse att skratta åt mina egna misstag.
Det har inte du.

I väntan på att något ska hända
försöker jag skapa trivsel
för denna tisdag.
Jag försökte igår fast det var måndag.
Jag gör ett försök varje dag.
Det finns ingen värme i våra skrivna ord.
De är kalla.
De kommer alltid att vara kalla och
ibland kan det kännas svårt men
du ska veta att det är lättare för var dag som går.
Dagarna kommer att gå.
Det kommer att bli tisdag igen.
Och måndag.
Och tisdag igen.



Jag har patent på hårda ord om mig själv.
Det har inte du.


Det finns en mening med att det ska kännas så här och
kanske ska man prata med änglar och
kanske ska man ställa tillbaka fotografier på hyllan
för att titta på och
inse
att det finns en mening.
Det finns något att lära sig.
Även med detta.


Och jag ska fortsätta fylla vägen med ord, vägen dit där jag slipper känna.

Hon lurade världen...

Alla gömmer sig.
I sina rum
bakom falska leenden och ord om välmående
bakom högar av åtaganden.
Alla vet hur det känns att inte hitta ett slut
ett tecken
en lösning och i brist på annat
så fortsätter vi att gömma oss.


Hon har gömt sig i mer än 1200 dagar nu.

Vi vill inte lägga våra problem hos andra.
Vi vill inte vara till besvär
inte klampa på
inte göra oss svaga.

Hennes omgivning bad henne visa sin svaghet
om så bara för en stund
men aldrig
aldrig kunde hon låta det ske.

I våra rum kan vi vara oss själva.
Där kan ingen se oss slicka de sår vi bär på
plåstra om oss så gott vi kan
utan hjälp
och där kan vi kanske känna oss trygga.
Vi bär på en stolthet som människa
där vi inte kan låta någon bryta igenom utan tillåtelse.
Vi vill inte
kan inte
vågar inte...

Hon ber en bön varje kväll att imorgon
imorgon
ska hon visa sina stygn.

Ingen kan gömma sig för länge.
Andra kommer att börja leta
göra sina försök till att bryta ner våra murar.
Vi klarar oss inte
hur länge som helst
och i famnen hos andra kommer vi att märka att ibland
måste svagheten gå först...

Hon lurade världen med sitt leende
sina bruna ögon
(och bleka läppar)
och hon lurade sig själv mer än tiden orkade tillåta.

Snälla...bara en gång till...

Det är en annan kyla idag än den jag är van vid.
Den letar sig in
biter sig fast och
lämnar frost på varje tanke
varje oro
varje mening.

Jag tycker inte om den sortens kyla.
Det borde finnas andra alternativ.

Jag tänkte på dig idag.
En sådan tanke som inte gör ont
som inte skaver hål eller
förstör.
Det var vackert.
Du var vacker.
Du tillhör inte den kyla som finns omkring mig.
Du är inte en del av min oro.
Därför tänkte jag på dig idag och
det kändes bra.
Det kändes faktiskt bra.

(Fast det skulle kännas ännu bättre
att än en gång
få sitta bredvid dig på soffan och
lösa korsord och
tänka att jag aldrig vill vara utan dig.)

Kylan är kvar.
Det är fortfarande mörkt.
Det finns inget annat alternativ.

och när värmeljusen lyser upp hennes tillvaro
kan man ana
en annan tanke
från igår
från det som var
från minnet
som just idag
inte gör ont.

Jag vill inte vara rädd mer...

Jag vill inte bli skrämd längre.
Av mig själv eller
av andra.
Jag vill inte fundera på vad som kan gömma sig i mörkret
inte känna rysningar av andras svek
och
jag vill inte bli en del av dem som inte vågar.

Jag vill inte längre vara rädd.

Jag vill bli av med vanmakt och
hopplöshet.
Jag vill kasta undan förakt
smidda planer och
elaka verk.
Jag vill bli sedd för den jag är och
jag önskar mig kraften att kunna se igenom människor och
förstå
deras handlingar och konstiga meningar.
Jag vill inte skrämmas av det som är rätt
av sanningen
av att kunna se mellan raderna i en väns biografi.

Jag vill inte vara rädd mer.


När jag står vid mitt fönster och
dagen tar slut
vill jag vara stolt
känna empati
andas lugn och
acceptera det som jag inte kan göra något åt.
Jag vill kunna möta nästa hinder
med en sköld av pansar
som jag byggt av
kärlek
hat
sorg
glädje
vänskap
kärlek
vunnen strid
förlorad kamp
förståelse och
mod.

I mörkret kan de höra hennes röst...

...

...

Jag vill inte vara rädd mer.

Jag såg dig idag...fast det var inte du...

Jag befann mig på en överfull gata någonstans där jag inte kände mig trygg.
Jag gick omkring
famlade
ramlade
försökte hitta vägen tillbaka
försökte vakna
men drömmen var stark och ögonlocken tunga.
Människor stod håglösa i stadens enda vänthall och
kollade i sina kalendrar
letade efter svar
sökande efter en räddning.
Ingen såg mig.
Jag var helt osynlig och mina ord
blev till viskningar som ingen uppfattade.
Jag strövade mest omkring.
Lade grus i det som skulle visa sig vara
mina själsliga sår
felaktiga val
svarta dagar.

Jag såg dig idag.
Där på gatan vid parken.
Jag log.
Fast det var inte du.


Jag tänker fortfarande på min dröm.
Den finns där.
Som en bild på min näthinna.
Känslan av att inte räcka till.
Att inte hitta rätt.
Känslan av att du var så verklig
för att minuter senare
vara just en dröm.

I drömmens värld är du fortfarande en hjälte
som lägger färg på mina svartvita ord och
aldrig har stjärnor lyst så vackert som när jag sover
och
dina händer avslöjar en hemlighet
om att lyckas eller
kanske bara om
att
överleva sitt eget kaos när man
på förhand är dömd till
att förlora
men du står alltid rakryggad
med kärlek ända ut i fingerspetsarna
och
aldrig skulle du gråta,
inte ens när dina stjärnor
som lovat dig ljus i natten,
slocknar.

Drömmen slutar just där...

Medmänniskor...

Alla är vi rädda att bli bortglömda.
Att misslyckas
bli kastade åt sidan av någon som kan mer
vågar mer
är mer.
Tänk om jag blir fast här?
På denna plattform av vardag?
Alla vill framåt på något sätt om det så bara är att förnya sig själv.
Ingen kan rå för det.
Den där känslan av maktlöshet eller otillräcklighet.
Någongång slår den dig i ansiktet och du börjar fundera...tänk om jag snart blir bortglömd?
Om mitt namn inte längre kommer att användas och
min famn inte längre behövs?
Vad finns kvar då?

I den djupa funderingen som finns hos alla är vi lika.
Vi delar samma botten
bär samma svarta sten och kniven i våra hjärtan
är lika vass hos alla.
Det är där
i den mörkaste källare
att ingen är mer än någon annan.
Du är den du är och
ingen kan ta din plats.
Ingen annan kan bära ditt namn och ta det till sitt.
Ingen har rätt att kasta dig åt sidan.
Du blir aldrig bortglömd.

Regnet faller och folk ber sina sammansatta böner.

Jag fortsätter att be mina.

Tänker på er...

Du somnade in.
När luften var som klarast och vintern stod för dörren
tog du ditt sista andetag.
Du slöt dina ögon och
du somnade in.
Livet blir annorlunda efter den dagen.
På en sekund blir sorgen något som går att ta på och
du går vidare.
Kvar finns din familj
dina närmaste
dina vänner
dina bekanta och
de som alltid hälsat på stan eller i affären.
De som kände till ditt namn och
dina verk.
Du berörde många människor.

Du berörde mig.
Jag kommer att sakna dig.


Du mår bra nu.
Ingen mer smärta
ingen cancer som förstör din kropp
inga mediciner och
inga tårar.
Du är fri nu.
Jag vill gärna tro på det.
Det hjälper lite.

Vila i frid...