Det är inte min grej längre. Helt enkelt.

Orden är inte mina. 

Inte längre. 

Så därför slutar det här. 

Slutar med att kasta bokstäver ner på ett papper 

för att någonstans tro 

att det skulle innebära en förändring. 

Att skriva med hjärtat har inte lett mig någonstans. 

Orden är inte mina. 

Inte längre. 

Kanske var dom aldrig det. 

Till er som ville förstå - 

jag ville skriva bort det där 

skriva om alla dåliga slut i människors drömmar 

jag ville aldrig bli färdig. 

Det finns inte fler ord att använda. 

De var aldrig mina.

Och så det där med att man blev stor, innan man ens hunnit vara liten
Stor så som ni
Stor på ett sätt som aldrig räcker till
Aldrig täcker in allt
Knappt ens något faktiskt
fast ändå fyller det så mycket.
För ni skrattar skämtar tar sats och tar plats
Som jag
Ni letar spelar söker och finner. Förlorar.
Som jag
Det finns ju inga svar fast vi slutar aldrig söka
Så vi klamrar oss fast vid varandra
Desperat håller i vid tron vid viljan vid hoppet
vi öppnar oss för andra till slut
pratar om det där inom oss
för att bli vända ryggen.
Ändå.
Inom oss bultar allt det där
frågorna valen osäkerheten ensamheten samhörigheten
Vi flackar med blicken vi fäster den vid något vid varandra
Trycker händer håller om tröstar om natten
för att känna oss trygga
säkra, behövda, för att känna någonting
För vi är stora nu

men jag har aldrig aldrig känt mig såhär liten.

Det finns inte fler ord att använda.
De var aldrig egna att använda.

All kärlek till er inom mig. 💜

Och regnet föll intensivt...

Jag låtsas ibland och

jag glömmer att tiden måste passera.

Distans.

En dag i december handlade om just det.

Distans.

På bordet står två Cappuccino och i luften finns tusenmiljoner ord som aldrig kommer att bli till sin rätt.

Tiden kommer att passera.

Det kommer den.  

Samtal.

Sådana där när man sliter ur sitt eget hjärta,

fast på ett bra sätt och
håller det framför någon annan

i en sekund,

i en minut eller flera
och

vi kunde slå ihjäl många timmar på det sättet

förr

men nu

lägger vi fram känslor som kanske aldrig kommer att få fäste

men som betyder något

ja, som kanske betyder allt

just här och nu.

Vi slog sönder våra murar

på ett fullsatt café

en eftermiddag i december och regnet har aldrig fallit så intensivt som då.

Vi slog

med knutna nävar och öppen handflata

(men inte med mjuka läppar som vi båda kanske hade föredragit)

Vi vet båda två att tystnad

är det enda vi kan gömma oss i

som vi kan dela på när känslorna och orden inte går hand i hand för hjärtat talar inte alltid samma språk som huvudet och jag vet det.

Vi vet det.

Andetag.

Och hon sade att själen är som ett glas vatten.

En del problem lägger sig som sockerbitar.

Smälter. Sakta. Du känner av det, men själen blir intakt.

Andra lägger sig som stenar. Sjunker till botten. Försvinner inte. Utan vattnet som omsluter försvinner först.

Och det där som hänt..

Du vet, stenen…den ligger kvar.

Och ingenting blir detsamma igen.

Andetag. Tystnad.

Det handlar om insikt, älskling.

Och tårar lämnades synliga den där dagen

på ett fullsatt café
fast det fanns mod och styrka i rummet och
det fanns ljus i sagda ord

men regnet..
regnet har aldrig fallit så intensivt

som då…

Det skulle inte gå sönder, sade du...

Det tar ungefär två månader och lika många nätter tills man till slut känner ingenting.

Tre månader tills man tappar precis allt och det återgår till det vanliga. Först, innan det, känner man kanske mer än vad man någonsin har gjort i hela sitt jävla liv.

Man andas i dubbel takt, vaknar med hjärtklappning de få gånger man sover alls och skickar så många felstavade sms att man till sist tappar räkningen. Hjärnan går på högvarv och det fungerar inte alls.  Man ringer till sin mamma till sina vänner och viskar att helvete nu sprängs jag, nu finns snart bara rester och flisor kvar och hjärtat slås i spillror.  Jag dör.

För det är som att dö en aning faktiskt. Som om du skulle korsa den där vägen och hinna till andra sidan men du tog steget en minut för sent. Du såg aldrig bussen.

Det är som att falla ner på knä och hålla sitt huvud i sina händer och söka efter hans blick en gång till.

Det är som att all luft tar slut och man ligger på ett kallt golv någonstans och världen utanför fortsätter utan att veta utan att förstå för det som var är inte längre men ingen kan förstå. Ingen kan veta.

Det är som att dö lite. Luften tar slut och kraften försvinner och man önskar att man inte sett det där smset som skulle förändra allt.

Tiden kommer täcka alla hål i hjärttrakten, kanske lämnar allt en liten liten glipa men ljus kommer att tränga in där och det kommer bli lättare igen.

En vacker dag inser man att det finns inga känslor kvar. Tomheten fylls med innehåll och då är det där som hände somebody I used to know och texten till den sången kommer ge mer och mer insikt.

Den dagen kommer. Jag lovar dig.

Och tårarna blev till ilska en dag i december, innan första snön ens hade kommit och det kändes sådärinihelveteskönt!