Att skriva sig fri...

Och kanske kan man skriva sig fri. Från det där som ligger och skaver. Och kanske kan man göra bra saker av det man skriver också. En bok, en låt, en antologi.
Eller bara skriva för sin egen skull. Sitt egna liv.
Jag har testat alla dessa saker och kanske kanske kan jag skriva mig fri, så småningom.

Här är en text jag skrev en gång, som gruppen Four Real gjorde om till en låt.
Finns här att lyssna på och köpa på ITunes.
https://itunes.apple.com/se/album/simone-single-version/id354218093?i=354218603

"Han tog ditt hjärta, Simone"
Asfalten är het
under dina bara fötter men
varför ska du ha skor
när han inte vill ha dig, Simone?

Måne kom, dansa med mig.
Kasta din rädsla och
bli ett med mig.

Du rör dig likt ett skyggt rådjur och
sjunger stilla...
"Be Close and I will stay forever"
Vem sjunger du för, Simone?

Ditt hår flyger fritt
för du vet
att han älskade ditt hår men
älskade han dig, Simone?
Älskade han dig?

Din klänning är vacker,
din morgondag obefintlig.

Kom stjärnor, dansa med mig.
Stilla din oro och bli här hos mig.

Rör dig, Simone.
Simone,
andas igen...


En liten bok blev det också. 2008. Göteborgs bokmässa och världens häftigaste känsla.
http://libris.kb.se/bib/10924453?vw=short
http://www.ginza.se/product/nilsson-anna/majskolvar-och-mintkakor/657693/

När man drömmer om att bli utgiven, när man vill få andra att läsa det där man skriver och när man vill att andra ska bli berörda. Svensk Poet blev jag . 2010 och 2011. Antologi. Min text i dessa böcker. Sverige fick läsa mina ord.
http://www.bokus.com/bok/9789185807604/svensk-poet-2010/
http://www.bokus.com/bok/9789185807772/svensk-poet-2011/

Ja. Jag kanske kan skriva mig till det där man längtar efter. Skriva och nå fram nå räcka till. På ett sätt man annars inte riktigt gör eller någonsin har gjort.
Och om mina ord skulle röra vid dig, röra vid en känsla en tanke något du kanske gömt undan...då känns det i mig med.
Då har jag lyckats...
 

Vackra underbara härliga du.

Kanske kommer vi att ses

kanske gör vi det inte och 

jag vet inte ditt namn men

jag vet hur du ser ut.

Och jag älskar dig.

Det har jag gjort sen första gång du snuddade mina tankar

mina drömmar

mitt jag.

Och jag har längtat

efter dig

efter dig och mig tillsammans som en konstellation

jag har längtat

efter att få ha dig i min famn

höra dina tokiga frågor och ta del av dina tankar.

Jag har längtat efter att få springa med dig över en grusväg

skratta och gråta och spendera tid och

jaga skuggor på husväggar.

Vi skulle ha mycket att säga varandra

du och jag.

Lyssna

prata och

vi skulle lägga ord i varandras meningar

och avsluta den andres samtal.

Jag skulle ta del av dina svar på omöjliga frågor och jag skulle bli tagen av ditt sätt

att hantera det oförklarliga

för jag vet att du skulle bli en tänkare en analytiker.

Precis som jag.

Jag skulle försöka se till att du alltid i alla lägen tror på dig själv och din kunskap

för du besitter en förmåga

en kraft som jag skulle lära dig att använda och

jag skulle stå bakom när du själv inser

hur du ska göra.

Aldrig skulle jag låta någon få dig att tro att du inte duger

att du inte kan

att du är mindre värd

för du är värdefull

det finaste

du är det bästa som finns.

Vi skulle leka låtsaslekar bygga kojor och vi skulle gunga det högsta vi någonsin hade kunnat. 

Vi skulle plocka maskrosor prästkragar och vi skulle bygga snögubbar och

jag skulle lära dig

allt det jag kan och hjälpa dig med allt du vill lära dig.

Vi skulle samla på bokmärken eller klistermärken

läsa böcker måla tavlor och

vi skulle lära varandra hur det känns att skratta tills gränsen mellan skratt och gråt suddas ut och

du skulle vara min ledstjärna.

Du skulle vara det bästa som hänt mig.

Det vet jag.

Vi skulle givetvis bråka

skrika

gråta

du skulle bli vansinnigt arg och jag fruktansvärt bestämd.

Du skulle kalla mig gammalmodig och alla namn du kan komma på och

jag skulle bli förbannat tjurig.

Även du.

Jag skulle tvinga dig att göra något tråkigt hemma

istället för det du egentligen vill göra utanför hemmet.

Vi skulle sluta prata med varandra, kanske i dagar.

Men vi skulle bli vänner igen.

Så småningom.

Det hoppas jag.

Och när det där hemska stora oändliga händer

det som sker när man är tonåring

första fyllan

första kärleken

när du inser att vänner sviker eller livet är orättvist

och när inget går din väg

så hoppas jag att du hade ringt mig.

Vilken tid som helst.

Jag skulle hjälpa dig.

Alltid.

Alltid.

För livet ska se ut så

allting har en mening

men det tar tid att inse och jag skulle lära dig

det jag vet om tålamod.

Och kraft.

Vackra underbara härliga du

kanske kommer vi att ses

kanske gör vi det inte

men jag älskar dig

det har jag gjort från första stund

du snuddade mina tankar

mina drömmar

mitt jag.

För du skulle vara det bästa som hänt mig.

Det vet jag.

Sakta älskling...

För han tar henne i sin famn och 

du snurrar 

ni snurrar

för världen snurrar och ni med den. 

Sätt ner varligt 

närma dig sakta

sakta får du komma nära för jag är gjord av glas, älskling 

glas

eller kanske sten ju närmare hjärtat du kommer. 

För du kommer väl, älskling

och stannar ett tag för ensamhet 

är bara ett skydd 

ett vindskjul jag gömmer mig i

för att hålla 

det smärtsamma borta men 

du, älskling 

nära får du komma 

om du går varsamt och sakta

för jag kan lätt gå sönder

lätt gå i kras 

för mjuka händer är inget jag är van vid 

så närma dig sakta, älskling. 

Sakta

varsamt och 

mjukt. 

Tvåtusenmil...

Det ligger ett ljus i hennes ögon 

men en jävla massa tomhet 

för kärlek kom och gick och 

du satte henne på plats, älskling. 

Du satte henne på plats. 

(Fast du skyller på livet och prövningarna och kanske, 

kanske

gör hon det också.)

Och kanske var det så att du fann henne 

tvåtusenmil ifrån henne själv och du förde henne tillbaka, 

Du förde henne rätt om så bara för en stund, en sekund eller så och

kanske var det så att du inte kunde göra mer. 

Hennes hand håller hon knuten och hon hittar inte hem, älskling. 

Hon hittar inte riktigt hem längre. 

För nätterna är hennes och dagen lägger ljus i hennes ögon, 

men tomheten , älskling, 

den  jävla tomheten finns ändå kvar. 

Och kanske är det så att du inte kunde göra så mycket mer än att finna henne, 

hitta  henne

tvåtusenmil bort och älska 

henne tillbaka. 

Du älskade henne tillbaka, älskling...

Men det var länge sen nu..

Barndomsminnen...

Och så går vi där på vägar vi alltid gick. 

När vi var små.

Mindre. 

Det ser likadant ut men ändå är allt annorlunda. 

Inte som man minns. 

Fast ändå precis som det var. 

Huset vi levde i har en annan färg. 

Och andra människor. 

Fast ändå kan man ana oss där. 

Om man blundar och rör vid den del som känns mest. 

Inuti. 

Skogen är glesare.

Och tätare. 

De upptrampade stigarna är igenväxta och det är inte lika självklart att hitta de där ställena vi alltid gjorde då. 

När vi var mindre. 

Minst. 

Och världen låg framför oss och skogen och sjön lade grund för vad mer vi ville se. 

Vi såg allt genom andra ögon på den tiden. 

Nu är vi äldre. 

Större. 

Fast när jag går där, 

på vägar

bland snår och sten och ser sjön och vinkar åt dom som bor i huset nu, 

och minns allt det där som fanns 

innan verkligheten knackade på, 

just då så är jag mindre 

än minst.