Det är ett jävla skämt...

Jag trodde.

Denna gång.

Jag trodde faktiskt.

Kände att det kunde gå vägen.

Kände det hela tiden.

Ett sista halmstrå att greppa efter och

jag kände att det var mitt.

Det var tvunget att bli mitt.

Jag hade fel.

Jag hade så jävla fel.

Jag har ingen kontroll längre.
När onsdagen kommer är jag fortfarande på måndagen
sittandes med alla begrepp som ingen förstår sig på och
undrar när det ska bli bättre?
Enklare.
När blir det min tur?

När?

Det finns ingen kvar att fråga.

Det finns inte längre några svar.

Inte ens frågorna är värda att ställa igen

på ett annat sätt

omformulerade.

Det spelar tydligen ingen roll.

Idag bekommer det mig inte heller
att det stormar.
Inte idag.
Jag tar ett steg bort
går åt sidan och
blir på så sätt inte längre delaktig.
Att stå bredvid och titta på
kanske inte gör lika ont.

När man är olycklig tror man att ingen älskar en. Att man är en nitlott kastad på en smutsig gata eller bara ett skämt någon drog klockan 02.10 en lördagsnatt.

Jag är ett skämt någon drog klockan 02.10 en lördagsnatt.

Det borde inte vara så svårt.

Det ska inte vara så här svårt.

You were my favorite person...

En gång till...

det är allt jag begär

att få prata med dig

en gång till.

Att få slå ditt nummer

en gång till.

Gnälla över vädret,

klaga på mitt bekymmersamma ekonomiska läge,

snacka om saker vi tycker om.

Det går inte.

Inte idag,

inte imorgon

inte någon annan dag heller.

De flesta dör under sommar halvåret...

när du dog var det kallt ute och

hösten stod för dörren och

jag var inte alls förberedd på ditt sista andetag.

Ibland
när jag ligger för att sova
är ditt andetag det enda jag hör.
Ditt sista andetag som du var tvungen att ta i mitt öra
trots att jag var 2,5 mil bort
trots att jag inte kunde hjälpa dig
hålla dig
andas åt dig.
Ditt sista andetag
i mitt öra
mitt i en mening
mitt i ett samtal
och jag
jag var inte där.

Just nu är inga kamper till för att vinnas.
Det är att kräva för mycket.
Det handlar om att ta sig igenom
härda ut
hålla ihop.
Det handlar om att fortsätta andas.
Precis om jag önskar att du hade gjort
den kvällen
när vi hade vårt sista samtal.



Jag kunde inte göra något.
Förstår du?
Jag kunde inte göra någonting och
i raden av alla tester
förlorade jag även den
och
förlåt mig
förlåt mig för det.

Allt är så stort.
Mycket större än det var igår och
idag
idag är jag liten och
du
du är fortfarande
utan andetag.

(Jag fick ditt sista.)

Bara en gång till vill jag äta dina bullar,

en gång till vill jag bli utskälld av dig,

en gång till vill jag gå en promenad med dig,

en gång till vill jag sitta bredvid dig och

hjälpa dig lösa korsord och

tänka att jag aldrig vill vara utan dig.

Bara en gång till...

Jag saknar dig.

Saknar dig så jag inte kan andas.

Jag saknar dig.

Det ligger ett eko nära mitt öra...

Konstigt hur allt kan ändra sig.

Mellan människor.

I tanke och mening och

när den välkända rösten tystnar inser man

att man saknar den.

Mycket.

Jag ser på mitt förflutna som en svartvitfilm och jag försöker komma ihåg varför jag älskade den.
Nu minns jag.
Nu saknar jag ännu mer.
Älskar mycket djupare.

Vi är utspridda nu.
Det ligger världar mellan oss och hav
mellan våra tankar.

Vi -

som delade allt.

Ibland
där i tystnaden
finns det minnen som för oss tillbaka.
Sekundkorta.
Minutlånga.
Fotografier märkta av år.


Ibland kan jag hata att tiden splittrade oss.
Att tiden kom emellan som en karaktär med dåligt inflytande.
Det förflutna har en annan sorts närvaro än vad vi är vana vid.
Lite svagare och mörkare.
Men den finns alltid där
Som ett litet ärr.
Vackert eller bara en del av oss själva
som vi accepterar.
Stygnen är bokstäver,
ett litet litet brev från de som fanns då.

Jag förändras hela tiden, varje dag, varje minut av dygnet.
Starkare
svagare
lite mer förstående än dagen innan eller
så förstår jag inte alls.
Det finns alltid en balansgång man försöker hålla och
alltid klandrar man sig själv de dagar man faller hårt.
Visst kunde jag gjort annorlunda?
Tvekade jag inte lite väl länge?

Det är då tvivlet slår dig hårt

i magen.

Tvivel finns det gott om.
Tvivel är ett barn som ligger i min famn.
Jag vill inte släppa taget.
Jag vill inte tappa tvivlet.
Jag vill aldrig bli ensam.

Nästa vecka försvinner den sista anknytningen till hur allt började.

Ett liv.

En liten individ som tog alla med storm.

Det var förr.

Det var innan tiden kom emellan oss och

gjorde oss till främlingar.

Främlingar -

som faktiskt delade allt.




En dag får jag hålla er i min famn igen.

Medmänniskor (Repris)

Alla är vi rädda att bli bortglömda.
Att misslyckas
bli kastade åt sidan av någon som kan mer
vågar mer
är mer.
Tänk om jag blir fast här?
På denna plattform av vardag?
Alla vill framåt på något sätt om det så bara är att förnya sig själv.
Ingen kan rå för det.
Den där känslan av maktlöshet eller otillräcklighet.
Någongång slår den dig i ansiktet och du börjar fundera...tänk om jag snart blir bortglömd?
Om mitt namn inte längre kommer att användas och
min famn inte längre behövs?
Vad finns kvar då?

I den djupa funderingen som finns hos alla är vi lika.
Vi delar samma botten
bär samma svarta sten och kniven i våra hjärtan
är lika vass hos alla.
Det är där
i den mörkaste källare
att ingen är mer än någon annan.
Du är den du är och
ingen kan ta din plats.
Ingen annan kan bära ditt namn och ta det till sitt.
Ingen har rätt att kasta dig åt sidan.
Du blir aldrig bortglömd.

Regnet faller och folk ber sina sammansatta böner.

Jag fortsätter att be mina.

Det finns en tystnad i hennes ögon.
En tystnad jag skulle vilja fylla.
Med ord.
Med hopp.
Med en försäkran om att det kommer bli bättre.
Det kommer att bli bra.

Det finns en sorg i hennes ansikte.
En sorg som bildar djupa veck och konstig färg
på hennes smala kinder och
jag skulle vilja måla dit en rodnad
placera en sol bakom hennes ögonlock och
plocka bort det som gör så ont
men jag vet
att ingen kan laga i all evighet
ingen kan snickra pusselbitar till någon
som inte kan se motivet och
ingen
ingen kan fylla en trasig kopp med vatten
med förhoppning att det stannar kvar.

Men jag finns här.




(Jag hade behövt dig nu, mamma.)

I muggen fanns det hett kaffe...

Hon blev ett dammkorn
en smutsig trasa
i en unken soffa
i det som kallas barndomshem.
Och hon satte på tv:n
för att det inte skulle höras
för att det skulle se bra ut
normalt ut
när grannen ringde på dörren.
För det gjorde han.
Ofta.

Hon blev en kopia av gårdagen
en tanke om förbättring
en målad bild
i en unken soffa
men med hjärtat fullt av kärlek och sorg
som det inte fanns plats för
men som hon lade i en stor mugg
för det fick inte synas
inte höras
inte märkas.

Hon fastande på en fotografi ett dag
när Tv:n fortfarande var avstängd och grannen
höll sig hemma.

Och i muggen fanns det hett kaffe
med en skvätt mjölk
för det var så hon ville ha det.
Det var så vi ville ha det.
Varje dag.







Falling into the ghost in you.
I kept my place,
right there beside you,
kept my straight face
kissed
and I fell
and broke without grace.
I can hear your voice
through my cold and shivering soul and
there is nothing left to say
about the patterns you made on my skin.

I miss you...
when I sing...
when I sleep...
when I ...

Ibland...

Ibland får jag för mig
att jag är mer
än en existens
mer än ett ansikte.

Ibland får jag för mig
att mitt namn faktiskt betyder någonting och
att jag
hos någon
är mer än ett flyktigt möte.

-för allt det som någon söker
är egenskaper jag egentligen inte har-

Ibland får jag för mig
att dina händer
faktiskt vill nudda mina och
att dina ögon gör sig bäst
tillsammans med färgen
från min ljusaste dag.

Ibland
bara ibland
får jag för mig
att dina läppar formar orden
som jag aldrig vågar säga och
att mitt namn är värt att nämnas -
om och om igen.

- men egentligen
allt det som någon söker
är egenskaper jag inte har -


Ibland får jag för mig
att jag är mer
än en tanke
i ett förbipasserande
i ett ögonkast...


...i ett flyktigt möte.

När saker förändras...

Älskade

sitt kvar vid min horisont ett tag till

och jag ska visa dig en värld som kanske gör ont ibland men även den hårda

betongen

är vacker

när det blir ljust.

Det är april nu och
saker har ändrats förr men
det handlar bara om tid och
hur man väljer att se på saker och

hur man hanterar det man lär sig.

I april.

Jag tänker ibland på

vad som gör en människa

hur lätt det var att fastna i dina rörelser

dina ord

din existens

bli ett med den puls

som var du.

Som de senaste åren har varit ett jag utan ett du.

Mycket blev annorlunda

den där våren.

Jag tänker ofta på

vad som gör

att man hör ihop

hör samman

känner tillit och

vad det är som gör

att allt plötsligt försvinner.

Jag tänker ibland på oss.

Älskade

lämna din panna mot min panna

en liten stund till och

dina avtryck på mitt hjärta.

Det är april nu och

dags

att gå vidare.