Det ligger ett eko nära mitt öra...

Konstigt hur allt kan ändra sig.

Mellan människor.

I tanke och mening och

när den välkända rösten tystnar inser man

att man saknar den.

Mycket.

Jag ser på mitt förflutna som en svartvitfilm och jag försöker komma ihåg varför jag älskade den.
Nu minns jag.
Nu saknar jag ännu mer.
Älskar mycket djupare.

Vi är utspridda nu.
Det ligger världar mellan oss och hav
mellan våra tankar.

Vi -

som delade allt.

Ibland
där i tystnaden
finns det minnen som för oss tillbaka.
Sekundkorta.
Minutlånga.
Fotografier märkta av år.


Ibland kan jag hata att tiden splittrade oss.
Att tiden kom emellan som en karaktär med dåligt inflytande.
Det förflutna har en annan sorts närvaro än vad vi är vana vid.
Lite svagare och mörkare.
Men den finns alltid där
Som ett litet ärr.
Vackert eller bara en del av oss själva
som vi accepterar.
Stygnen är bokstäver,
ett litet litet brev från de som fanns då.

Jag förändras hela tiden, varje dag, varje minut av dygnet.
Starkare
svagare
lite mer förstående än dagen innan eller
så förstår jag inte alls.
Det finns alltid en balansgång man försöker hålla och
alltid klandrar man sig själv de dagar man faller hårt.
Visst kunde jag gjort annorlunda?
Tvekade jag inte lite väl länge?

Det är då tvivlet slår dig hårt

i magen.

Tvivel finns det gott om.
Tvivel är ett barn som ligger i min famn.
Jag vill inte släppa taget.
Jag vill inte tappa tvivlet.
Jag vill aldrig bli ensam.

Nästa vecka försvinner den sista anknytningen till hur allt började.

Ett liv.

En liten individ som tog alla med storm.

Det var förr.

Det var innan tiden kom emellan oss och

gjorde oss till främlingar.

Främlingar -

som faktiskt delade allt.




En dag får jag hålla er i min famn igen.