Önskan...

Idag skulle jag kunna göra vad som helst för att få höra din röst.
Era röster.
Hundarnas skall i bakgrunden.
Sådär nära mitt öra
sådär nära
så den där tomheten som finns i bröstet försvann för en sekund och ersattes med kärlek.
Och värme.

Saknad.

Idag ville jag slå ert nummer
(och det skrämmer mig att jag inte minns alla siffror i ditt mobilnummer längre)
berätta om hur det är här i storstaden
att vi hade en fantastisk sommar och att jag gör mitt bästa för att skapa mig ett liv här.
Om hur svårt det ibland kan vara och du skulle komma med råd.
Stötta.
Få mig att försöka om och om igen.
Så som du oftast gjorde.
Du skulle prata om allt det där som är farligt
beordra mig att vara inne
så ingen vilde kunde springa fram och skjuta mig,
säga hur lugnt och skönt det är på landet och
du skulle inte alls lyssna på när jag säger att det där lugna ibland kan bli för lugnt
och
att jag ibland faktiskt trivs.Här.
Jag skulle förmodligen bli irriterad och du skulle reta mig ännu mer. 
För det var sådan du var.

Jag ville så gärna prata med dig idag.
Med er.
Jag ville så där mycket så det gör ont i hjärtat och
luften
luften tar slut
och krampen i brösten inte släpper och 
tårarna tränger fram utan att man är beredd på det.
Jag saknar er.

Vi skulle prata om att du redan längtar till våren igen och
du skulle säga något om hur fin den är men
att du vet att jag mår dåligt av den.
Våren.
Du skulle berätta om hur du vill börja plantera
börja odla
börja bygga om eller renovera
och
jag skulle
som vanligt
säga till dig
(för döva öron givetvis)
att inte ta ut dig
med allt du ville
fixa och ordna.
Jag skulle skälla.
Du skulle skratta och
om du visste
hur mycket jag saknar ditt skratt.
(I bakgrunden skulle andra röster säga samma sak och
du skulle skratta ännu mer och genom telefonen skulle man kunna känna värmen)

Jag ville så gärna
ringa dig idag
prata
eller inte säga någonting
bara höra
så du fanns kvar
så du hade det ok.
Att allt var bra igen...


Och visst hade jag önskat
att du hade fått plantera
en gång till
att pappa hade fått hjälpa dig med det
en gång till
att vi hade kunnat vara samlade
en gång till.


Jag saknar dig.
Er.
Så mycket.
Jag saknar oss.


 ♥

Fast mest på papper.

Jag vet inte varför jag är så orolig just inatt, varför jag är så mottaglig, jag vet bara att alla ord dröjer sig kvar i mig.

Och jag tänker, just det där är jag så rädd för. Just det där. Att kasta bort alla minuter på att vara ängslig, på att bry mig om vad alla andra tycker och tänker. Slösa bort tid på att försöka framstå som någon som är självsäker och världsvan och som har koll på det mesta, och som inte alls är konstig eller svag eller rent av patetisk. Som har tagit sina strider i livet och vunnit något ur dem alla. Styrka. Eller bara lärdom.

För så är det ju faktiskt inte.

Jag vill inte. Jag vill inte behöva tävla, inte låtsas, inte ljuga. Jag vill inte att tiden bara ska gå och jag ska bli gammal och tänka ”jaha, jag lyckades iallafall hålla uppe en fin fasad, ingen såg vilken bluff jag egentligen är”.

Så många sekunder, minuter och år av mitt liv som kastats bort genom att försöka dölja en massa fel. Mina fel. På att verka vara den där perfekta balansen mellan kärleksfull och sval, begåvad men inte för mycket utan ändå jordnära, intelligent och ödmjuk. Hela tiden en balans. Aldrig falla över åt något håll. Vara den där sortens människa som är värd att älskas, eller bara värd vad som helst. Vad som helst för att slippa någonsin bli ensam.

Fan vad dumt.

Som om det inte skulle räcka med att bara vara jag. Med att vara människa. Som om det inte skulle vara nog med att göra det bästa av sin lilla skärva liv. Göra den till sin. Med allt vad det innebär. Visa vem man är, egentligen för det är ju med dig själv du ska leva. Längst. Lära sig det där med att man är omtyckt för den man är, för hur man är. I familjen, i vänskapen, på jobbet, i tvåsamheten. Alla gillar inte alla. Varför försöka krusa för att få någon att tycka om en? Göra sig tillräcklig för någon och på vägen förlora sig själv. Då har den där lilla skärvan med tid förlorat en massa innehåll. Och i slutändan sitter man där och undrar om det var värt det.

Men människan fungerar så.

Jag fungerar så.

Jag vet inte varför jag är så orolig just i natt. Jag vet bara att alla ord dröjer sig kvar.

Inom mig.

Fast mest på papper.