Håll bara tyst...

Det har cirkulerat en text på Facebook i några dagar, om en kvinna i trettioårsåldern som helt enkelt blivit trött på alla frågor när hon tänker skaffa barn.

Jag vill le när jag läser texten. Som för att visa att jag känner igen mig.

Men jag ler inte. Inte alls.

Det är inte alls länge sedan jag hamnade mitt i ett samtal om dagisplats och uppfostran, om strumpor med bamse på och hur många ostar det går åt om man har fem barn. I veckan.

”Har du inga egna barn?”

”Nej.”

”Men…hur gammal är du?”

”38.”

Knivskarp tystnad som gjorde hål, tom hål i de gråa cementväggarna.

”Du vet att man kan frysa in ägg? För att spara, du vet. Eller adoptera! Det finns massor av barn världen över som ingen vill ha. Snart kan det vara för sent. Det vore ju synd.”

Jag stod blickstilla, tittade på den lilla människan med de stora sylvassa orden men lät tankarna försvinna iväg, till de där som kämpar på en resa som handlar om att skapa ett barn. Eller hämta ett. Ett sådant som ingen ville ha.

Jag tänker på henne som efter otaliga försök till att bli gravid genom inseminering, inte har några pengar kvar. Hon blev pank, utan barn men kvar med en längtan ännu större nu än då. Men hon pratar bara om det om hon måste. Förutom med dem som står henne närmast. Det är ju rätt svårt för henne.

Jag tänker på henne som har ett barn. I ett annat land. På en adoptionsbyrå. Som väntat i flera år, och som inte alls kan skynda på den processen. Varenda söm ska synas, rispas upp för att tråcklas ihop igen. I snart tre år har hon väntat, längtat efter att få hålla detta barn, som ingen annan vill ha, i sin famn. Men hon pratar bara om det om hon måste. Förutom med dem som står henne närmast. Det är ju rätt svårt för henne.  

Jag kom tillbaka till verkligheten, mina tankar skingrades av den lilla människan som utan att bli inbjuden, fortsatte finna en anledning till min barnlösa livmoder.

”Jag säger det av ­omtanke”, sa människan.

”Nej det gör du inte. Du säger det för att du är en ­nyfiken jävel, som tar dig ­friheter du inte borde.”

… sa jag givetvis inte. Men jag kunde ha gjort.

För jag pratar inte om det om jag inte måste. Förutom med dem som står mig närmast. För det är ju rätt svårt för mig.

Sen när jag läser texten som cirkulerat om den barnlösa kvinna, tänker jag att jag borde kanske ha sagt något. Då kanske i alla fall en liten människa, som av omtanke rotar i mina inre organ, sluta såra människor så det känns, ända in i äggledarna.

Men vi pratar bara om det om vi måste. Kanske inte en med dem som står oss närmast. Det är ju rätt svårt för oss.

Vet ni.