Idag insåg jag...

Jag blev påmind idag
hur lite det behövs
för att minnas.
Dig.
Den du var.
Det du gjorde.
Och hur mycket jag hade behövt dig nu.

Det krävs inte mycket alls.
Ibland räcker det med att gå förbi en parfym butik och
bland alla tusen dofter ändå kunna urskilja just din.
Det kan vara saker man vill berätta.
Saker som man gjort bra eller mindre bra
Men jag vill höra att det kommer att ordna sig.
Jag behöver höra det från dig.

Det behövs inte mycket alls
för att minnas.
Dig.
Du fattas mig.

En annan sak jag insåg idag
är att man måste komma till ett erkännande.
Närma sig det som gör så satans ont.
Säga till sig själv: att jag hör vad du säger.
Din klagan.
Jag ser hur uppgiven du är.
Det är därför du är sur.
Missnöjd.
På dig själv.
På andra.
Det kanske är sent, kanske i senaste laget men
det är aldrig för sent.
Det är bara jag som kan göra mig själv verklig igen.
Levande.
Vända och vrida tills man hittar hem igen.
För man klarar mycket mer än man tror.
Jag får ju det bevisat för mig gång på gång.
Kanske tömmer jag alla sparade krafter jag har.
Säkert är det nog så .
Säkert räcker det inte hela vägen hem men
då får jag väl ställa mig lite vid sidan och vinka på hjälp.
Hur svårt det än må vara eller bli.

Det finns liksom inget att vänta på längre.
Inga mirakel.
Ingen tur. (Var så säker)
Det kommer inte att komma någon vandrandes längst vägen
med en trollstav i handen.
Det är inte som trolleri.
Det är inga makalösa formler.
Det är hårt arbete och ett inre som värker.
Som tränger sig ut.
Genom asfalt och betong.





Och så finns det människor. Som står där. Som stöttar upp utan att du kanske vet det. Som kämpar för dig. Som plockar bort sina titlar och finns där ändå. Vad som än sägs. (Jag är dig för evigt tacksam)
De lägger sin omtanke runt dina axlar och de får dig att försöka. Lite till. En gång till. Det är vackert och det är stort. Större än jag kunde tro.

Jag insåg saker idag.

Det var ett bra samtal.

Rätt i tiden...

Jag har aldrig legat rätt i tiden.
Jag har haft mina nedgångar och uppgångar. Precis som alla andra.
Jag är rätt mycket som alla andra.
Lite som folk är mest.
Tror jag. Men ändå inte.
Eftersom det egentligen inte finns några vanliga människor.

Jag föraktar inte det vanliga. Inte längre.
Jag är ju rätt vanlig själv. En i mängden liksom.
Jag kan inte förakta något jag inte begriper mig på.
Typ människor.
I allmänhet.
Det vore ju orimligt när man tänker efter.
Då skulle man ju tycka illa om matte (vilket jag kanske gör), tv, teknik, bilar för jag fattar ingenting. Jag klarar mig ganska bra ändå.



Jag ber med en hand nu för tiden. Håller den andra hårt knuten i fickan. Det räcker med en hand.
Det är ju bättre än ingenting.
Det tar lite längre tid bara att göra det man ska.
Men det går.
Att hålla ut.
Att stanna kvar.
Jag vill ju hålla kvar min dröm.
Det går också.
Det är svårt men det går.
Att vårda sin dröm.
Låt inte de vulgära människorna få tag i den.
Låt inte avundsjuka människor få dig att tro att det du drömmer om inte är något värt.
Det är tvärtom.
Det du drömmer om är ditt liv.
Bli inte en av alla dem som vid en viss ålder sitter där och
förbannar alla chanser de aldrig tog.
Som sitter
bittra
hatiska
med elaka blickar och slår ner på de som vill något.
Som lever på andras olyckor för att dölja sin egen.


För när det kommer till kritan; vem stoppar dig?
Oftast bara du själv.

Du är alltid din värsta fiende.
Alltid.
Jag vet allt om det
för
jag är där.

Alla är vi lika skraja när det gäller olika saker.
Det är det som är lite av tjusningen.
Vi hittar olika lösningar för att klara av tillvaron på.
Rädslan försvinner inte ju äldre vi blir,
den ändrar mest form och fason.
Man är rädd för andra saker.
Men jag vet
att om jag envisas med att bara prata med människor som
jag känner mig trygg och bekväm med
så försvinner till slut luften.
Om jag bara bjuder in folk som delar mina uppfattningar
i allting kommer jag aldrig att utvecklas.
Jag kommer att sitta där och
nicka
hålla med
resten av mitt liv.


Så jag vill hålla kvar min dröm.
Försöka
lite till.
Hålla i.
Om så bara med en hand.



Jag har egentligen aldrig varit rätt.
Någonstans.
Men jag gör vad jag kan. Mer kan ingen kräva av en människa.


(Och jag kommer att lyckas!
Så småningom...)

Ord och tankar...

Jag drömmer om flykt.
Ofta.
Om dagar som varit när jag satt trygg och vacker och
sorterade kärlek och hat i olika högar.
När saker var enkelt och när jag kunde ta den högen jag inte ville ha och kasta bort.
Slänga iväg.
Spotta på.

Jag drömmer om jordnära saker också.
Som att arbeta så hårt och flitigt jag kan
arbeta bort det som man inte vill tänka på
men kanske borde.
Som att mirakel faktiskt kan hända
att kaos kan ersättas med enklare ting och
att det faktiskt går att le när natten lurar bakom dörren.

Jag drömmer om hur det var.
Hur det blev och hur
vi förändrades.

-Tycker du om mig?
-Jag älskar dig...

Två meningar som varje natt lades fram och
det var inte så noga när eller hur eller varför
men
det var något som aldrig glömdes bort.
Som aldrig försvann.
Inte som vi gjorde.

Vi hade olika syn på kärlek, älskling.

Inga strider ska ges upp utan en god kamp
sade du
men vi hade olika syn på hur en strid ska se ut och
du vann
jag vann
men vi vann aldrig.

Aldrig.

Jag drömmer om flykt ibland.
Om sekunder som borde spela roll och
om förändringar som borde bränna hål i mitt gamla fotoalbum.

Och det är när jag kan le
när regnet faller
när stormen förstör
när solen går i moln
som jag vet
att mirakel händer.

Jag önskar kunna drömma om mirakel.
Någon dag.


- men när dina ord slår sönder allt jag förlitar mig på
är det svårt att ha några drömmar alls -

Du vet hur jag kan bli när det handlar om saknad och så...

Hur har du det?
Är andra sidan världen
bättre?
Jag saknar dig.
Är stränderna långa hos dig,
längre än sommaren här?
Kanske lyser solen mer
än det regnar här?
Här är det kallt och
det blåser och
asfalten är alltid blöt.
Jag drömmer mycket om dig,
läser dina texter,
skrattar åt helvetet här,
ler åt att du har det bättre
nu
för du förtjänar det
men
du vet hur jag kan bli ibland,
när det handlar om saknad och så.


Ibland känner jag mig så svag,
är det lättare att andas där du är?
Här finns många olika rum
där jag försöker klura ut tiden,
meningen,
få ihop alla pussel,
få struktur för att kunna fungera.
Vi här hemma finns kvar
någonstans
i det du lämnade.
Vad finns där du finns?
Är det lättare att räkna stjärnor där?
Jag önskar att jag hade dina ögon ibland
så jag kunde se det du ser.
Är det varmare hos dig?
Du vet ju hur vintrarna kan vara här och
nu är det vinter på riktigt men
det finns folk här
som ger mig värme
du vet
sådan värme som man inte vill släppa taget om eller
vara utan.
Jag målar minnen på vita väggar
finns där jag alltid funnits
drömmer om hur det skulle varit
som egentligen inte spelar någon roll,
inte nu för
du är en evighet härifrån och
denna natt är så jävla lång så
ge mig bara en ny dag.

Jag hoppas världen mittemot
behandlar dig väl
men
du vet hur jag kan bli ibland
när det handlar om saknad och så...





Du fattas mig...

Innan sista striden är över...

Jag vill lära mig hålla kvar ögonblicken.
Hårt.
Låta vissa försvinna för att kunna fånga nya men
de viktiga
de som betyder något
vill jag kunna hålla kvar.

Jag vill lära mig hur man hanterar insikt.
När den kommer som en kalldusch och
det som innan var självklart och orubbligt
blir till ensamhet.
Jag vill veta hur man läker sveket.

Jag vill höra mer om att välja fel men
att hitta ett sätt att vända om och göra det riktiga.
Att återfå hoppet och låta sekunderna bli till livslånga timmar.
Timmar att se tillbaka på.

Jag vill se mer av det vackra i det kantstötta och
jag vill hitta en färgnyans i det som andra kallar grått.
Jag vill att andra ska se det vita i mitt svarta.

Jag vill se mig i den spegel som jag själv hängt upp.
Av egen kraft.
Jag vill inte leta efter mina konturer i någons solglasögon och bara anta att jag finns där.
Någonstans.
(För om jag inte vinner denna strid blir det den sista. Jag måste vinna över dig.)


Till er som inte ville förstå...

Jag vill kunna skriva bort den här sorgen,
det här sveket.
Skriva allt otäckt ur mina drömmar.
Jag vill aldrig bli färdig.

Till dig som aldrig ville någonting...

Jag såg en man halsa ur en spritflaska idag
på bänken alldeles intill torget.
Jag kom att tänka på dig.
Jag undrar ändå ibland hur du har det...

Hon önskade sig en klänning...

Hon önskade sig en prinsessklänning av rosa tyll och ett trollspö med tillhörande glitter att strö omkring sig
men
istället fick hon en midnattssvart klänning fuktad av regn och med spår av trasiga paraplyer
och när hon vaknar 03.30 varje morgon är det dig hon tänker på.

Hon tänker alltid på dina varma händer klockan 03.30 och när röda nummer slår 03.35 somnar hon om.

Hon älskade dig. Inte på världsnivå eller på underjordisk nivå men på ett plan som hon kunde hantera och när dina ärliga ögon lovade evighet så skrattade hon.
Hon älskade dig och

hon saknar dig så att hon nästan dör.





När du gick skapade hon sig en önskan om att vara felfri
men hon låser sin tunga och hennes strävan efter att alltid svara rätt kostar mer än det behöver
för om hon svarar fel så försvinner all ömhet och beundran

för hon beundrade dig.

Mycket.

Hon drömmer om fyllda timmar och evighetslånga minuter för drömma kan hon
även utan dig men
hon kan inte fokusera på det som är rationellt och hon kan inte rita stjärnor när någon ber henne om det.
Inte än.
…
….....


Hon önskade sig en prinsessklännig med rosa tyll och ett trollspö med tillhörande glitter
så hon kunde få dig tillbaka
men istället fick hon en ask med tårar och en erfarenhet hon kommer att bära med sig länge
men
i en annan tid
i en annan del av världen
när klockan slår 03.30 är det inte längre dina varma händer hon tänker på.


Hon försöker bara fortsätta andas.

Människor som finns kvar...

Jag minns allt som en dimma av gråt och andetag som gjorde ont. Och även om jag borde stå så rasar mina ben när jag går ändå.

Det är konstigt. Att man oftast inte ser de som står runt omkring en. Som finns där när man tror att man är helt ensam. Som kämpar för en. Som vill en väl. Människor, man genom att inte bry sig om sig själv, prioriterar bort. Men som står kvar. Alltid. Några ord bort. En tanke som når fram. Det är vackert. Jag är tacksam.

Jag har sprungit mot ett mål som hela tiden flyttats fram. Det här får bli min läxa. Jag är ingen övermänniska. Det är mycket som måste landa. Som har landat. Som gick sönder i fallet. Som faller på plats. Det är mycket jag förstår. Nu. Mycket som kommer att ta tid att processera. Olika faser. Det viktiga är: Vilan. Nuet. Bara vara jag. Utan krav. Dagar utan prestation. Dagar där jag lär mig att falla mjukt. Eller bara att falla. I min egen takt.
Jag måste få dagar utan dig. Måste.

Och så finns det människor. Som står där. Som stöttar upp utan att du kanske vet det. Som kämpar för dig. Som plockar bort sina titlar och finns där ändå. Vad som än sägs. (Jag är dig för evigt tacksam)
De lägger sin omtanke runt dina axlar och de får dig att försöka. Lite till. En gång till. Det är vackert och det är stort. Större än jag kunde tro.

Och jag tänker ibland vad jag gjort för att förtjäna det.


Och jag kom just ihåg det jag så länge glömt: det finns inget mitt liv och ditt liv. Det finns bara livet. Och jag ska leva. Så småningom. Jag ska bara lära mig att sluta springa. Bara gå. Sakta. Framåt. Inte vända om. Inte vänta in. Bara fortsätta.
Inte göra plats för dig.

Vi hörs när livsenergin runnit i mig igen. Snart.