Det var där...

Det var där vi tog våra första steg.
Där,
bland maskrosor
trollsländor och
vackra fotografier
byggde vi oss en framtid.
Fösta skrattet,
första tårarna,
första minnet
lades framför oss just där.
Vi var en familj.
Mamma
pappa
du och
jag.

Det var där vi lärde oss
hur allt går till.
Vår, sommar, höst, vinter.
Vi var lyckliga och
det var där jag trodde allt var odödligt.

Det var där sorgen byggde bo
en dag i februari.
Vi blev tre i familjen och min illusion sprack.
Jag ordnade en fantasivärld
där du och jag och mamma kunde bosätta oss i.
Där inget ont någonsin mer kunde nå oss.
Vi kämpade.
Vi blev starka.
Vi överlevde.

Det var där tryggheten blev ett ord
som hade en innebörd.
Som betydde att vi som var kvar
klarade oss tillsammans.
Alltid tillsammans.

Sorgens fåglar trängde åter in
en dag i oktober.
Vi var äldre.
Vi blev mindre kloka.
Det var där vi tappade tron på rättvisa.
Det var där vi insåg hur skört allting är.
Vi blev två i familjen.
Vi höll fast vid det förflutna.
Vi hittade ingen fantasivärld att gömma oss i.
Det var där
bland maskrosor
trollsländor och
vackra fotografier
som livet blev så verkligt.
Vi stängde in alla minnen och gick vidare.

Men...

...det var där vi tog våra första steg.
Det var där vi lärde oss att älska
att känna kärlek och betydelse.
Det var där vi hade vår familj.

Vår familj...

Jag är inte som alla andra...

Jag känner mig inte hemma.
Jag har inte den där givna platsen
eller den säkra tanken hos en annan människa.
Jag är inte av den fina sorten.
Jag är inte insatt i konstens utställningar och
jag kan inte ta ett ackord på ett instrument och
jag sjunger hellre än bra.
Men jag kan sätta ord på en känsla och jag kan bilda meningar som folk kanske kan känna igen sig i.

Jag vet inte hur man syr eller stickar eller virkar.
Min ådra för matlagningen har väl varit mer tvång än kunnande och
min bildlärare undrade nog hur det kom sig att jag knappt kunde rita en streckgubbe.
Men jag kan skriva en historia och jag kan med poesi förmedla en känsla.

Jag kan inte räkna speciellt bra och när det kommer till teknik så överlämnar jag det till de som kan.
Men jag har erfarenhet.
Jag vet hur det känns att sakna och
jag vet hur kärlek känns.
Jag kan säga att jag vet hur det känns att förlora fotfästet och att jag vet hur det är att inte hitta tillbaka.
Jag vet även hur det är att komma på fötter igen och att stanna där.
Jag vet hur sorg känns när det borrar sig in och förstör.
Jag har varit med om saker som ingen ska behöva gå igenom och
jag har skrattat mycket och
jag har vågat fast jag tvekat länge.
Jag har gjort alldeles för många misstag men
jag har efter varje misstag lärt mig saker.
Jag har sårat och jag har blivit sårad.

Jag är inte som alla andra...
men jag är precis som du...

Just nu...

Jag har ingen kontroll.
När onsdagen kommer är jag fortfarande på måndagen
sittandes med alla begrepp som ingen förstår sig på och
undrar när det ska bli bättre?
Enklare.
När blir det min tur?

I hans ögon finns något som kallas Ingenting.
Detta tunga
kalla
Ingenting är det han kommer hem med,
som han ställer ner på mattan i hallen innan han säger hej till tystnaden.


Det finns en plan även för mig.
Jag kan under tiden klura fram en lösning,
ett bättre alternativ.
En flyktväg.
Varje måndag införskaffar jag allt jag skulle kunna tänkas behöva inför detta.
En anledning.
En stor dos med tillit och tålamod.
En helikopter som kan ta mig härifrån.
En karta så jag kan hitta tillbaka.
Varje måndag morgon finns det en dröm om en annorlunda vecka.
En annan tid och
ett under.
Hittills har det inte kommit något.
Kanske nästa måndag...

Jag har ingen kontroll.
Just nu virvlar snön uppåt från marken.
landar någon annanstans och ser till att vi börjar fundera på hur saker går till egentligen.
Hur det är möjligt.

Inte ens himlen har kontroll.

Hoppas att Gud har det.

Jag hörde någon gråta...

Rädslan vi har för att visa svaghet
visar sig ofta i alla möjliga konstiga uttryck.
Vi tror
någonstans djupt inom oss
att vi kan stänga av vår egen sorg.
Säga upp den.
Som man säger upp ett medlemskap.
Vi är verkligen så naiva att vi i vissa avseenden tror
att vi kan sova,
arbeta,
härja runt och slåss
för att på det sättet få bort mörkret som finns i ögonvrån.

Det går inte.
Alla har vi en gråtande människa instängd i en byrålåda.
Vi sitter och våndas,
i ett rum tillsammans med alla andra.
Längst ner i källaren.

Det är när saker i vår omgivning träffar punkter
vi inte trodde vi hade
som vi blir brutalt sänkta,
förvirrade,
lamslagna.
I sådana situationer träffas vi alla och
delar erfarenheter
talar ofta samma språk
lär känna varandra och oss själva.
Ingen kommer mer lindrigt undan än den andra.
Ingen har det lättare.

Det är när totala främlingar berättar om andras liv
genom att utan att försköna beskriver sitt eget
som man vet.
Jag är inte unik och om jag är det så är jag lika unik som du.
Det finns ingen omväg och egentligen vet vi alla det.

Det är också i katastrofens sekund som vi kommer närmare.
Vi tolererar varandra bättre.
Vi ser på varandra med ömhet och
vi lägger handen varsamt på någon annans hand.
Så borde det alltid vara.
Vi borde vara knutna tillsammans på det sättet
även i vardagliga händelser.
Alltid.
För trots allt hänger vi ju ihop.
Vi ser samma stjärnor och de rädslor vi bär på kan då bli så pass små
att de tills slut inte kan kallas rädslor.
Det vore enklare.
Så mycket enklare...

Jag vaknade av att någon grät i natt. Jag gick upp men det hade tystnat. Jag tog ett glas vatten och när jag såg mig själv i spegeln så upptäckte jag att det var jag själv som hade gråtit.
Det fanns ingen annan.
Inte här.
Men i ett annat rum,
i ett annat liv,
finns det någon som just nu vaknar och tycks sig höra någon gråta
bara för i nästa sekund
se sig själv i spegeln och inse
sin egen skörhet.