Hon lät sina bokstäver vara...

Hon höll kvar sin röst
sådär lite hes
otydlig men ändå klar
viskande tills den en dag tystnade helt.
Hon utforskade världen på annat sätt och
när våren kom hade hon låtit sin röst vila
i 4 månader och 17 dagar.
Hon gick ofta utanför mitt fönster.
Sakta men bestämt
på väg någonstans eller
bort ifrån
men hon hade en pondus i sina steg som jag avgudade och
vad gjorde det att hon inte pratade
när hon gjorde intryck ändå?
Jag undrade varje gång om hon såg mig.

Hon fanns där
som en trogen följeslagare
tyst men ändå så full av ljud.
Hon satte spår utan att egentligen veta om det.
Hon gav mig alltid viljan att försöka lite till
lite mer än dagen innan och
hon visade en existens som inte alls behövde beskrivas i ord.

Hon fanns alltid där och jag undrar än idag om mina ord kunde ha brutit hennes
förmåga att vara tyst?


När sommaren kom fann hon en tillvaro
där tysthet var något vackert och
där hennes ögon visade hennes inre.

Men hon finns där
inom mig och
jag kan fortfarande se henne gå förbi mitt fönster
med pondus i stegen och med ett leende till de som ännu inte förstått
att ord är ganska överflödiga.
Hon finns fortfarande där.

Att tala utan att tala...

Du vann.
Dina väl sammansatta meningar och
fokuserade ord
vann över min bleka tystnad
och
mina fingrar leker inte lika lätt över anteckningsblocket
som dina gör.
Det blev så annorlunda.
Du tog ett steg i den riktningen jag aldrig vågat drömma om och
du klev på den värdighet
jag så länge kämpat med att behålla.
Du stampade sönder dagens ljus och
nattens vila.
Du trampade mig i bitar och
du vet att jag aldrig varit bra på pussel.

Du viskade mitt namn
men inte för att göra mig svag utan
för att aldrig mer låta mig bli stark.

Nu försöker jag hitta känslan
av tillit.
Jag försöker nudda det iskalla vattnet med fötterna
för att försäkra mig om att det fortfarande är vinter och att jag fortfarande kan känna och
jag försöker känna smaken av det billiga lådvinet
som jag innan faktiskt tyckte var riktigt gott.
Jag ger min taktik till andra
för att på det sättet få veta vad jag kan göra annorlunda
för att klara mig framåt.

Men jag ber en bön
ber att någon annan än jag
ska sätta ljud på mina viskningar och tankar
och
jag ber en bön om att någon ska hitta mig
resa mig
borsta av gruset och visa mig att
det finns en meningen
ett liv
precis på andra sidan vägen...

Idag...

Det är en sådan dag.
Då tiden står still och ingenting andas.
Då jag ligger ensam
bottenlös och
trasig
på ett kallt golv och undrar vad som hände.
Tiden stannar upp och
någon viskar stilla att det är nu det krävs lite mer.

Idag ligger jag mitt i tomheten
i mörkret och hoppas på en hand
ett tecken
en annan tanke.
Jag finns bland skärvorna av igår
bland vassa kanter och
öppna sår.
Där lade du mig.

Idag finns det inga bokstäver som kan bilda de ord
jag behöver.
Idag är tystheten den känsla som inte vill försvinna.
Nu finns för alltid ditt namn på min hud och
dina blick i mina ögon.

Idag är det den dagen då jag måste börja om...

Att tänka för mycket...

Vissa dagar lever jag bland för många tankar.
Det finns ingen ordning på dem och de ställer till fler problem
än vad jag behöver.
Det går ju heller inte att stänga av.
Bara blunda och tänka på en svart vägg funkar inte i dessa fall.
Har man gjort rätt val?
Har man fastnat på denna plats utan möjlighet att komma ifrån?
Finns det vägar kvar att välja?
Klart det finns...frågan är skulle jag våga och skulle livet bli bättre?

Vi människor är ganska konstiga varelser. Många av oss, i vissa fall faktiskt alla,
väljer vi de alternativ som är enklast.
Som vi vet fungerar och som vi inte blir besvikna av.
Men är det så vi vill ha det?
Många är nöjda.
Trampar runt i sina val och trivs riktigt bra med sin situation.
Sen har vi de som inte vet om de trivs.
Som stannar kvar för man vet inget annat och man vågar inget annat.
Som rycker på axlarna och säger "det kunde ha varit värre liksom"

Jag vet inte vad jag vill eller om jag trivs eller om jag bara är trött allmänt.
Hur ska man få veta?

Det finns så mycket som jag skulle vilja göra.
Resa runt i världen och se saker med andras ögon.
Bo på lyxiga hotell trots att jag egentligen inte har råd.
Skriva en bok till och bli lite mer. Lite bättre.
Skaffa en liten familj som jag kan luta mig mot när det blir för mycket.
Utbilda mig till mitt drömyrke trots att det är ganska omöjligt och
bli lite mer...nöjd med livet.

Hur uppnår jag det utan att välja fel val och bli besviken?
Det går inte...

Vi måste göra fel val och
vi måste bli besvikna och
vi måste känna av de känslor som inte alls är vackra
för att kunna känna skillnaden.
För att lära oss något och skaffa oss erfarenhet.
Vi är inte alltid kloka och riktiga.
Vi agerar innan vi tänker och i många fall
får vi lida för det.
Men det är dessa egenskaper som gör oss till människor.
Som gör att vi kan känna med andra runt omkring oss och
som gör att vi kan lära oss av varandra och viktigast av allt...
av oss själva.

Kanske är jag ganska nöjd.
Trots allt.
Jag har ett bagage som inte bara består av trasiga minnen
felaktiga val
och sorg
utan även av
erfarenhet jag kan ha nytta av
lycka
fina minnen som värmer mitt hjärta
bra val som jag inte ångrar och
år fyllda av fantastisk vänskap
underbar kärlek och
otrolig kamp och vilja.
Detta bagage är mitt och gör mig till den jag är
på gott och ont
och det kan ingen ta ifrån mig.

Du betyder så mycket...

Vad är det som gör dig så vacker?

Är det stjärnorna som lyser längst din kropp
när du sitter med huvudet i dina knän
eller är det månen som
speglar sig i dina ögon?

När du sitter där så tänder jag din eld
för när du är som mest svag
så lyser du ändå
för jag är ditt hopp som vägrar lämna dig.

Du försöker göra dig osynlig
för du har tappat förmågan att se färgerna
i din tillvaro och
du tycker att svart eller vitt passar till
din gråa vardag.

Du kan inte uppfatta din egen existens.

Jag önskar
att du kunde se din spegelbild
i mina ögon
och se hur vackert du lyser
så skulle du
äntligen förstå ditt eget värde.

För tro mig

det finns ingen som du….







Du berör mig bara genom att låta dina andetag nudda min kind...

Jag sitter här igen...

Jag sitter här igen.
Med hundratusenmilijoner tankar
som tränger sig ut men som aldrig riktigt vill bli fast på papper
på ett bra eller meningsfullt sätt.
Jag sitter här igen, min älskade.
Som så många gånger förr.
Dagar
nätter
år och
försöker hitta de ord du sade att jag skulle ta fram varje gång en stjärna föll
så att jag skulle minnas
för alltid
hur det var att sitta nära dig.
En hel natt utan att andas för högt.
Var lade du dem?
Var finns de nu?
De finns inte här med mig, älskling och
jag har suttit här ett tag nu.

När kommer du och hämtar mig?

Jag sitter här igen.
Det är en otäck tystnad under min hud och
dina fingrar har slutat att beröra mig
(och såra mig)

Om jag tappar fästet
och faller handlöst ner.
Kommer allt att vara som vanlig då
eller kommer fåglarna aldrig att sjunga mer?

Om orken plötsligt tar slut
och hopplösheten bygger bo.
Kommer allting bli kaotiskt då
eller kommer själen att få ro?

När viljan inte finns där längre
och apatin blir mitt namn.
Älskar du mig fortfarande då?
Får jag vila i din famn?



Jag sitter här igen, min älskling.

Genom mörka nätter

Jag vill placera mina ord lite annorlunda detta år.
Mitt i det som kallas kaos
katastrof eller
mitt i livet.
Jag har alltid haft en förkärlek till det som sätter spår
för den hårfina gräns mellan ord och
det som verkligen betyder någonting.
Tillsammans kan det bli storslaget.
Det är där jag vill ha mina tankar
min penna och mina bokstäver.
Jag är inte rädd för att de ska se mig svag.

För jag är svag.
Och stark.
Jag är precis som du.


Genom mörka nätter finns det som ingen talar om.
Där blir det till hotfulla kreatur som
slår ner och förstör.
Genom att sätta egna ord
på det som skrämmer mig
får jag skuggorna att bli till små insekter
som letar ljus på mitt fönster.
Jag kan följa dem med mitt finger men
de stör mig inte.
De kommer inte in.

Det är så jag måste göra.
Det är där jag vill placera mig själv och mina ord.
Mitt ibland de mörkaste av skuggor
de längsta nätterna
det mest hotfulla
där måste mina ord få egen kraft och
där kommer jag inte att vara ensam.

Där kommer jag att möta människor med utsträckta händer.


Och genom vinterns sista dagar
söker hon lösningar
hoppas på månljus och
sätter namn på varenda känsla.
Hon strör sina krossade förhoppningar
likt silverregn
där hon står och
inser att andetagen även är hennes.
De har alltid varit hennes.