Hon lät sina bokstäver vara...

Hon höll kvar sin röst
sådär lite hes
otydlig men ändå klar
viskande tills den en dag tystnade helt.
Hon utforskade världen på annat sätt och
när våren kom hade hon låtit sin röst vila
i 4 månader och 17 dagar.
Hon gick ofta utanför mitt fönster.
Sakta men bestämt
på väg någonstans eller
bort ifrån
men hon hade en pondus i sina steg som jag avgudade och
vad gjorde det att hon inte pratade
när hon gjorde intryck ändå?
Jag undrade varje gång om hon såg mig.

Hon fanns där
som en trogen följeslagare
tyst men ändå så full av ljud.
Hon satte spår utan att egentligen veta om det.
Hon gav mig alltid viljan att försöka lite till
lite mer än dagen innan och
hon visade en existens som inte alls behövde beskrivas i ord.

Hon fanns alltid där och jag undrar än idag om mina ord kunde ha brutit hennes
förmåga att vara tyst?


När sommaren kom fann hon en tillvaro
där tysthet var något vackert och
där hennes ögon visade hennes inre.

Men hon finns där
inom mig och
jag kan fortfarande se henne gå förbi mitt fönster
med pondus i stegen och med ett leende till de som ännu inte förstått
att ord är ganska överflödiga.
Hon finns fortfarande där.