Att tala utan att tala...

Du vann.
Dina väl sammansatta meningar och
fokuserade ord
vann över min bleka tystnad
och
mina fingrar leker inte lika lätt över anteckningsblocket
som dina gör.
Det blev så annorlunda.
Du tog ett steg i den riktningen jag aldrig vågat drömma om och
du klev på den värdighet
jag så länge kämpat med att behålla.
Du stampade sönder dagens ljus och
nattens vila.
Du trampade mig i bitar och
du vet att jag aldrig varit bra på pussel.

Du viskade mitt namn
men inte för att göra mig svag utan
för att aldrig mer låta mig bli stark.

Nu försöker jag hitta känslan
av tillit.
Jag försöker nudda det iskalla vattnet med fötterna
för att försäkra mig om att det fortfarande är vinter och att jag fortfarande kan känna och
jag försöker känna smaken av det billiga lådvinet
som jag innan faktiskt tyckte var riktigt gott.
Jag ger min taktik till andra
för att på det sättet få veta vad jag kan göra annorlunda
för att klara mig framåt.

Men jag ber en bön
ber att någon annan än jag
ska sätta ljud på mina viskningar och tankar
och
jag ber en bön om att någon ska hitta mig
resa mig
borsta av gruset och visa mig att
det finns en meningen
ett liv
precis på andra sidan vägen...