Jag skulle kunna skriva... (Repris, 2:a i Utvald text)

Jag kanske skulle skriva något om alla mornar som är alldeles för mörka och

hur jag inte gärna vill gå ur sängen utan ligga kvar och se alla färger tränga in genom mitt fönster.

Skriva om hur hösten alltid känns tryggare än sommaren och hur jag vill se dig igen röra dig hålla om dig och hur jag saknar samtalen vi hade.

Du fattas mig.

Jag och min kamera. 

Jag skulle skriva något om alla de som stöttar upp när man rasar

som håller i

håller om och

som står kvar står fast och om de som låter en komma tillbaka

när man är redo.

Som genom ett ögonkast visar att de finns där.

Jag skulle kunna skriva om de som låter en falla.

Om och om igen.

Som inte bryr sig.

Alls.

Jag minns fortfarande vad han du ni gjorde och jag behöver inte minnas mer.

Jag kunde skriva om saknad.

Om hur saker inte blev som man hoppades önskade trodde.

Skriva om hur det sticker till när jag åker till staden där ni slutade andas där det tog en sekund att bli någon annan, till staden där vi inte räckte till. Inte för oss själva inte för varandra. Vi räckte inte till.

Jag kunde skriva om hur drömmen och idyllen blev några resväskor som blev en storstad.

Jag skulle kunna nämna kampen jag vann men ändå förlorade. Hur du förlorade men ändå vann.

Och du vinner över mina tankar. Hela tiden.

Jag kan också skriva om saker som gör mig lycklig. Intryck som stannar kvar och sätter sig fast. Som en tatuering i min själ.

Jag kan skriva om hur jag tycker om skönhet på utsidan – men allra mest när den finns på insidan. Om frihet och om människor som väljer väg och gör den till sin. Om deras möjligheter. Om mina möjligheter.

Jag kan skriva om hur jag tycker om kaffe på morgonen vin på kvällarna och människor. Vid alla tidpunkter.

Jag skulle kunna få ner i skrift om hur jag älskar färgerna just nu luften regnet vinden och hur jag kan få det att stanna för evigt på ett fotografi. Kanske placera det i en ram.

Ja, jag skulle kunna skriva om hur ni får mig att le alla dagar och hur ni finns extremt nära mitt hjärta och jag skulle kunna skriva om hur jag trivs med att ha det så.

Ni som ser mig för den jag är.

Jag kan skriva att jag har en ängel vid min sida som ingen ser. Ja faktiskt två.

Bara det är ganska coolt tycker jag.

Har du...

Har du någonsin tappat andan?

Letat andetag

på dina bara knän

letat

utan att finna?

Har du kommit för nära elden

någon gång

bränt sönder

bränt hål i det sköra tyg

som är lindat runt ditt hjärta?

Har du lagt ditt ansikte i dina händer och

viskat ord

till dig själv

till någon

till den som haft sin arm om din rygg och

har du mött galopperande hästar

utan att värja

utan att vända

utan att springa undan?

Har du känt smaken av salt och jord

när tusen orkaner

rusat förbi?

Har du bett någon hålla dig

hålla hårt

och aldrig släppa

utan att egentligen be? 

Har du någonsin

…....

tappat

------

Att beröra...

Har suttit här en stund
med min bok
och min penna.
Med mina ord.
Och jag anar en tillit.
Bara anar den lite.
För jag äger den inte.
Inte än.
Kanske aldrig.
Mina ord äger den.
Där kan jag gömma mig.
Bakom.
Där finns det tillit.
För det är en annan värld 
en annan verklighet. 

En man på ett bokförlag sa till mig en gång att "när du får en annan människa att känna någonting,
när du med dina sammansatta ord berör någon annan då är du på väg att bli en bra författare".
Jag vill beröra.
Röra vid.
Dig och er.
Jag vill sätta fingret på det som gör mest ont
på det som gör dig mest lycklig.
Dina rädslor.
Dina drömmar.
På det som betyder någonting.
Jag vill få dig att tänka.
Få dig att känna.
Vad som helst.
Med bara en enkel mening eller två.
Jag vill få dig att förstå att vi alla är en del av processen.
För det är tack vare dig och ditt
mig och mitt
oss och dom
som jag har mina ord och
jag tackar för det.
Jag vill få dig att finnas

så som du aldrig funnits förut.
Även när jag inte är kvar. 
Finnas.

Världen är inte sig lik idag. 
Den är grå. 
Men det är vackert. 
Jag gillar grått.

Att sätta ord...

Att sätta ord

i Oktober

att få till meningar

som betyder allt eller

egentligen ingenting

inte nu men

bara för att få ner

få ur

ja kanske mest att få ur.

Att åka bil

i timmar

mot något annat eller mest ifrån det som finns och

jag kanske inte var beredd på hur ont det skulle göra att sakna

att sakna

dig också

hur påtagligt det skulle komma att bli

och att tänka på alla ord som sades eller inte sades

men mest de som sades

som sårade och

det var aldrig meningen att såra dig.

Och att sitta vid ett vatten och

tänka ord

minnas konturer som mer och mer suddas ut

men som fanns

som fanns då och

där hav möter himmel tror jag att du finns.

Det var tid som spenderades fel och

frågor jag aldrig ställde

som kunde ha betytt allt eller

egentligen ingenting

inte nu

men

det är att sätta ord

på det där som känns

på hur tufft

det egentligen skulle bli

Det är att sätta ord

i Oktober.

Man borde lyssna mer på orden som aldrig sägs...

Man ska inte begära att bli älskad
eller att någon annan ska stå ut med en 
man ska inte lura in någon
i ett vilset liv
man ska vara rädd om andra människor
inte utsätta dem för ett oändligt sökande
en kamp
som inte är deras. 

Man ska inte. 

När man vill lära sig att hålla kvar

ögonblicken.

Så där hårt.

Självklart ska jag låta vissa försvinna

för att kunna fånga nya men

de viktigaste

de som betyder något

vill jag kunna hålla kvar.

När man vill höra mer om att välja fel

men

att hitta ett sätt att vända om och göra det riktiga.

Att återfå hoppet och låta sekunderna bli till livslånga timmar.

Timmar att kunna se tillbaka på.

När man vill kunna se mer av det vackra i det kantstötta och

hitta en färgnyans i det som andra kallar grått.

Att kunna se sig i spegeln som man själv hängt upp.

Av egen kraft.

Inte leta efter sina egna konturer i någons solglasögon och

bara anta att man finns där.

Någonstans.

(För om jag inte vinner denna striden blir det den sista. Jag måste vinna.)

Och när jag önskar att jag inte vore så lätt att glömma bort.

Att mitt namn vore värt att nämnas.

Om och om igen.

Man ska inte begära att bli älskad
eller att någon annan ska stå ut med en 
man ska inte lura in någon
i ett vilset liv
man ska vara rädd om andra människor
inte utsätta dem för ett oändligt sökande
en kamp
som inte är deras. 

Man ska inte. 

Snart mamma...

Och den är snart här nu.
Dagen då ditt vackra hjärta slutade slå
helt plötsligt
utan förvarning och
medan jag pratade på om
hockey och höstrusk
tog du ditt sista andetag.
Mitt i en mening
tystnade du
tystnade jag
för vad kunde jag göra
3 mil bort.
Och du släppte aldrig telefonen från din hand
berättade ambulanskillen
som var först på plats. 

Och den är snart här nu.
Dagen då din röst tystnade
för den tystnade
den 4 oktober
mitt i en mening
mitt i ett samtal
men vad kunde jag göra
vad kunde jag göra
3 mil bort.

Men jag saknar dig
saknar dig mer än hjärtat räcker till
och 
luften
och lungorna.
Jag saknar dig.