Orden slutar här...

Orden är inte mina. 
Inte längre. 
Så därför slutar vi här. 
Slutar med att kasta bokstäver ner på ett papper 
för att någonstans tro 
att det skulle innebära en förändring. 
Att skriva med hjärtat har inte lett mig någonstans. 

Orden är inte mina. 
Inte längre och
kanske 
kanske 
var dom aldrig det. 

Till er och till dom -
jag ville skriva bort det där
skriva bort allt det där som låg inom
utnyttja alla ord så de inte längre skrämde
jag ville aldrig bli färdig.

Det finns inte fler ord att använda.
De var aldrig mina. 

Och fan ta världen...

Han är här nu.

Årstiden med stort Å. Han som gärna piskar regnet mot asfalten och låter löven ligga kvar som klister på marken. Så där så de skaver lite grann.

Jag kan ta en höst till. Jag flyttar fokus en stund och tycker det är ganska skönt. Jag ser förbi nuet bara för ett tag.

För man kan sitta där skyddslös utan någon som helst anledning kvar och plötsligt drabbas av en stor glädje. Ett stillhet mitt i den stress som just nu bygger bo bredvid. Någon som skrattar. Högt och det gör att man kommer ur sin intetsägande tankebana. Det finns en glädje kvar trots allt. Det finns faktiskt luckor i vardagen. En liten flyktväg du kanske inte sett, ett samtal från någon du nästan glömt att du en gång älskat, ett meddelande som säger allt.

En kram från någon du tror inte längre bryr sig men som du skulle göra så mycket för.

Kanske bara en sorts stolhet att man överlevt hittills...

"Hon bara stod där. Som en lösning eller bara som någon med svar. Enligt henne hade hon aldrig flyttat sig. Jag hade tagit för givet att hon varit där en sekund för att sedan ta sin hand ifrån. Gått undan. Inte sett.

Men inte idag. Inte längre”.

Jag och min kamera och min höst.

Årstiden tar plats nu. Hösten med sina blöta skor, varma kläder och 

storkonsumtion på värmeljus. När jag var liten lade mamma alltid fram den mest varma och stickiga tröjan hon kunde hitta och tog på mig alldeles för mycket kläder för att det var livsfarligt att frysa. (För frös hon så frös automatiskt jag)  

Men jag tyckte om att frysa.

Jag ville känna årstiden så som den var. Hon gillade aldrig det. Varje år slutade det med öroninflammation eller halsfluss. Kanske hade hon rätt ändå, mamma. Men var vore livet om man inte fick känna sakerna så som de var gjorda för att kännas?

Så tänkte jag då...idag är det annorlunda.

"Du liksom försvinner. Bleknar. Din röst är inte lika självklar i mina drömmar längre och det skrämmer mig. Egentligen borde jag hata hösten för det var ju på hösten, snart på dagen, du tog ditt sista andetag. Men jag älskar hösten, mamma. Jag älskar den. Och ännu, fortfarande, så saknar jag. Jag saknar dig”.

Man tror att man förstår saker men egentligen fattar man inte ett skit. För plötsligt, helt utan förvarning drabbas man av sorg eller glädje, medgång eller bitter motgång. Man står som ett fån och inser att det var inte alls så här det skulle bli. 

Det var inte så här hon visade mig. 

Men jag ska lära mig...under tiden ska jag gå ut i denna blåsiga, kalla, varma, regniga, fantastiska, vackra, vemodiga höst och jag ska se färgerna och jag ska gå tills jag känner mig redo att se tillbaka. Och jag ska lita på att famnar finns att vila i. 

Och fan ta hela världen om det inte vänder snart, om inte ljuset blixtrar till vid horisonten när jag vänder blicken dit...

Den lilla rösten...

Det finns en massa ställen som vi inte vill besöka.

Livet förbereder oss på att de finns.

Det spelar ingen roll hur vi försöker undvika eller om vi avsäger oss alla band till ödet eller Gud eller vad det än må vara vi tror på,

för det vi känner under fötterna,

det där kalla källargolvet när katastrofen slår till,

är samma för dig som för mig.

På olika sätt men ändå så lika. 

Och någon sade att livet är fullt av krafter som vi inte ser.

De finns, även om du i din lilla värld

bestämt dig för att de inte gör det eller

att du inte ska tro på dem.

Det är i den där katastrofen som sorgen viskar saker till oss.

En väldigt tyst och vacker och varsam liten röst

vi får till låns en liten stund.

Den viskar små små saker som man bara hör

om man ligger riktigt riktigt stilla

nära det där golvet

som vi har valt att kalla botten.

Det är inte förren man hör dessa saker som man vet

vad man måste göra och det är då de flesta vet

hur det var att falla och hamna

längst längst ner.

På riktigt.

En vän lärde mig det. 

Och du är inte där förren du hör den där lilla viskningen.

Det är då insikten kommer och besluten tas.

En gång för alla.

Det är då alla frågor blir till stoft för svaren

svaren

suddar ut allt som innan kallades tvivel och sömnlösa nätter.

Det är då vi borstar av oss gruset och smutsen

tar någon vid handen och börjar om.

Avslutar och

börjar nytt.

Den där lilla rösten.

Så där nära nära det smutsiga jordgolvet 

som vi har valt att kalla botten.

Vi kommer inte undan.

Det är heller inte meningen.

Och det är när vi inser det som vi kan bli riktigt fria.

En vän lärde mig det. 

Midnatt...

Vid midnatt faller jag igenom.

Hon kom bort sig någonstans
mellan ett samtal och en promenad och
hon har irrat omkring sedan dess.
384 dagar tog det att slita ut ett par stövlar.
384 nätter
400 stjärnfall där hon önskade sig något
varje gång
men aldrig
aldrig
fick hon det hon ville.
Hon begärde egentligen inte mycket alls.

Hon bär omkring på en längtan.
Hon har händer som fångar upp de fallna
hon har skrattgropar man kan vila i och
hon bär på ett skydd andra avundas.

Men hennes vingar är slitna och vid midnatt faller hon igenom.

Hon vill vinna tillbaka känslan
av daggvåta barfotapromenader
med någon som betyder mer än hon kan beskriva.
Hon vill hämta hem drömmen
där hon var flickan som levde bland längtans färger
och
hon vill hitta tillbaka till bryggan
där allt hände.
Där stormen förliste skeppet.


Hon är den som springer på Vintergatan
så att hjärtat ska slå lite extra
för det är på det sättet
hon får veta
att hon fortfarande finns till.
Hon är den som verkligen försöker
fast ändå inte.


Det var länge sedan nu och

hon vill känna att hon tillhör.



men när natten visar sin fulaste sida
viskar hon

”det är
bara så
tomt här
när ingen tanke bär mitt namn och

jag hör nog
inte hemma
någonstans”

I mitt nästa liv...

I mitt nästa liv

i en annan värld

ska jag bara säga snälla saker till mig själv.

Om mig själv.

Där på morgonen framför spegeln eller

i bilen på väg till jobbet.

Anna – du är så jäkla bra!

Snäll, omtänksam, givmild, omtyckt, vacker..

...nä inte vacker...

så förbannat vacker

och framför allt så är du ödmjuk.

Du har helheten liksom.

I mitt nästa liv

i en annan värld

ska jag vara mer vågad.

Öppna dörren till det som erbjuds och hålla den öppen.

Inte stänga in saker

men jag ska välkomna allt det där som vill komma närmare.

Jag ska berätta om allt som gör ont.

Jag ska inte vara så hård.

I mitt nästa liv

i en annan värld

ska jag göra allt det där jag aldrig gjort eller inte kunde innan.

Sy en hel garderob, tågluffa i Europa med alldeles för lite pengar på fickan

men med ett öppet sinne.

Få ett stipendium eller varför inte Nobelpris i litteratur?

Jag ska gå en målarkurs, laga en trasig bil, föda trillingar,

simma över ett hav eller två och vinna Os-guld i volleyboll.

I mitt nästa liv

i en annan värld

ska jag göra så gott jag kan och vara nöjd med det.

Jag ska vara stolt över det jag lyckats med

inte bryta ihop och skrika sista skrietångest eller

kasta mig ut genom ett fönster

om jag skulle misslyckas.

I mitt nästa liv skulle jag inte vara perfektionist

utan faktiskt tillåta mig att visa mig svag.

Om och om igen.

I mitt nästa liv

i en annan värld

ska jag sluta förbanna mig själv

över oavslutade saker, felaktiga val och trasiga möjligheter,

för att jag har ett taskigt sinne för godis,

för att jag är den med det sämsta lokalsinnet i svensk historia,

för att jag tar åt mig alldeles för lätt och låter obetydliga saker såra mig.

För att jag har en tendens att låta folk utnyttja mig.

I mitt nästa liv

i en annan värld

ska jag vara precis den jag är.

Till dig. Till någon. (Till mig.)

Och du gömmer dig.

Bland vänner

bland leenden

och den här hösten

kommer och går

och gråter gör du hemma.

Där ingen ser.

Där tar du av dig kostymen

som andra sytt

som livet sytt

som vardagen sytt och

där

är det ingen som ser.

Där är du ensam och tystnaden slår dig hårt

i ansiktet men du står

du går

du bär dig

varje dag

varje kväll.

När natten kommer lyssnar du

till ljudet av dina egna andetag

till ditt eget hjärta

till något som håller dig sällskap

för inatt

inatt är du mindre än minst.

Imorgon flyr tankarna och du stiger upp

beredd att möta

beredd att agera

ta plats

ta tag i

medan din egen ensamhet slår dig

hårt

hårt

men du tiger

du ler

du andas.

Du gör det du ska.

Du gör det du ska.

I spegeln ser du någon

du inte känner och du undrar

vad som hände och

när du tappade bort dig själv.

Men du gömmer dig.

Bland vänner

bland leenden

och den här hösten

kommer och går

och gråter

det gör du hemma.

Och det var länge sen...

Det var länge sen jag besökte tryggheten.

Nu finns jag bara i alla mellanrum.

Och jag borde ha sagt till dig hur dina ögon fick mig att känna

hur dina ord fick mina att verka så små

så obetydliga

och jag borde ha sagt till dig

hur dina händer fick mig att försvinna.

Hur jag inte riktigt har hittat tillbaka än.

Och jag borde

ha gått iväg

stannat vid kanten och jag borde

ha andats på egna villkor.

Borde ha berättat för andra ansikten

hur dina fingrar brände hål i min trygghet.

Hur liten blev ännu mindre och

hur stor inte riktigt kunde bli stor.

Jag borde ha använt de ord jag hade kvar.

De jag sparade för att kunna ta till

när inget annat skulle hjälpa.

Du borde inte ha skrattat

när jag letade

när jag fumlade efter någonting att hålla fast vid

och du borde inte ha kastat bort det som var mitt

det som betyder allt

när man blir vuxen.

När man blir någon.

Och jag borde ha berättat

om brännmärket

på skrynkliga lakan

om händer

om slarvigt knäppta skjortor och

jag borde ha sagt till dig

till andra ansikten

jag borde ha använt mina ord.

De där du aldrig fick höra.

Och det var länge sen jag besökte tryggheten.

Nu finns jag bara i alla mellanrum.