Egentligen skriver jag inte längre.
Inte på samma sätt.
Inte med samma intensitet.
Orden låter inte lika vackert.
Förr gjorde dom det.
Det fanns en innebörd.
En mening i det där som beskrevs med
bokstäver.
En skönhet.
Men det var länge sedan nu.
Det finns tid till allt.
Tid till kärlek och hat, skratt och tårar.
Det finns tid till att vara närvarande och att dra sig tillbaka.
Det finns tid
till att tänka efter.
En gång till.
Det finns en tid där ord inte längre kommer att beröra
inte sätta avtryck eller få mening.
Ord är bara just ord
som är använda och
jag vet inte längre varför jag skriver.
Jag plockar bort för att få plats
för att få tid.
Jag låter orden vila
lägger bort
stoppar undan
lägger bort
stoppar undan
tills de får en innebörd
tills de blir vackra och får färg igen.
För någon annan att använda.
Jag lägger ner min strid nu.
Lämnar in mina vapen,
vänder på fotografier som gör allt för ont.
Flyttar fokus och blir en i mängden.
Jag stänger ner mitt fönster.
Lärdom slog mig i ansiktet och
jag har sett tillräckligt.
Jag stänger ner nu.
Jag är klar.
Kanske orden kommer tillbaka.
Kanske gör dom inte det.
Kanske spelar det ingen roll.
Egentligen.
Kanske orden kommer tillbaka.
Kanske gör dom inte det.
Kanske spelar det ingen roll.
Egentligen.
