Låtsas att du bär mig...

Låtsas att vi leker en lek,
kanske kurragömma och
låtsas att du hittar mig och bär mig
över stora vattendrag som gömmer det förflutna.

Hon faller med en önskan att landa rätt eller
bara lite mer bekvämt än förra gången och
hon samlar ihop de ord som betydde något för en tid sedan och
hoppas att deras mjuka kanter ska rädda henne.
Hon tror egentligen inte på själva flykten
hon tror på att lämna saker för att finna något bättre men
det ser alltid bättre ut på papper än det gör i verkligheten.

Låtsas att du skriver en bok om mig
där jag är hjälten som övervinner allt men
det är svårt att finna en handling än mindre mening i slutna famnar och
när det enkla blir för enkelt är det svårt att förstå sin sorg.

Hon skrattar med en längtan att visa rätt känsla vid rätt tillfälle eller
bara agera normalt när det krävs av henne och
hon målar blommor för hon har glömt hur man beskriver skönhet med ord.
Hon vet att åren aldrig kommer åter men
hon kan inte sluta hoppas på att få se dig igen och
förbereder sig ifall hon skulle höra sitt namn på någons läppar.


Låtsas att i leker en lek,
kanske kurragömma och
låtsas att du hittar mig
på samma sätt
som du hittade mig för flera år sedan.

Ekot av de goda rösterna...

När en röst tystnat upptäcker man att man saknar den.
Men då kan det vara för sent.
Mycket man gör blir som en tankeställare och ibland,
om man inte ska säga ofta,
inser man saker när det inte går att göra något åt det.
Saker förr.
Saker man inte borde gjort eller
ord som inte borde ha sagts.
Jag ser på mitt förflutna som en svartvit film och jag försöker komma ihåg varför jag älskade den.
Nu minns jag.
Nu saknar jag ännu mer.
Älskar mycket djupare.

De människor som fanns då är utspridda.
Det ligger världar mellan oss och hav
mellan våra tankar.
Ibland
där i tystnaden
finns det minnen som för oss tillbaka.
Sekundkorta.
Minutlånga.
Fotografier märkta av år.


Ibland kan jag sakna att tiden splittrade oss.
Tills jag inser att tiden inte alls har splittrat oss.
Det förflutna är bara en annan sorts närvaro.
Lite svagare och mörkare.
Men den finns alltid där
Som ett litet ärr.
Vackert eller bara en del av oss själva
som vi accepterar.
Stygnen är bokstäver,
ett litet litet brev från de som fanns då.

Jag förändras hela tiden, varje dag, varje minut av dygnet.
Starkare
svagare
lite mer förstående än dagen innan eller
så förstår jag inte alls.
Det finns alltid en balansgång man försöker hålla och
alltid klandrar man sig själv de dagar man faller hårt.
Visst kunde jag gjort annorlunda?
Tvekade jag inte lite väl länge?

Tvivel finns det gott om.
Tvivel är ett barn som ligger i min famn.
Jag vill inte släppa taget.
Jag vill inte tappa tvivlet.
Jag vill aldrig bli ensam.






En dag får jag hålla dig i min famn igen.

Vad händer sen?

När det blir för mycket.
När allt som händer tycks ha en baktanke som inte är god och
när saker sker utan att det finns lösningar eller handbok att förlita sig på.
När det som innan ansågs som enkelt
blir de mest svårlösta gåtorna och
ingenting man gör blir bra.
Är det för mycket då?
Är det slutet eller en ny början?
När benen slutar att bära och kroppen skriker efter vila
och
när det blir en börda att agera,
har det blivit för mycket då?
Vad händer sen?

Jag hade behövt dig nu, mamma.
Jag hade behövs slå ditt nummer,
knacka på din dörr och suttit bredvid dig
och låtit dig vägleda mig rätt.
Jag hade behövt din famn just nu och
din röst som kunde säga att det kommer att ordna sig.
Det löser sig ska du se...
Jag hade behövt höra ditt skratt och
du skulle ha suttit där,
vacker och stolt,
och din blick skulle visa mig
vad jag behöver göra.

Jag hade behövt dig nu, mamma.

Trasiga löv...

I en värld full av magiska händelser
finns de färger som du sedan länge sparkat undan
gått förbi
blundat för
(för du hittar inte din egen styrka längre)

Du förbannar tiden som jagar spökena närmare
och
du riktar din ilska mot de som har orörda
minnen
ärr som läkt och
ännu ej tilltufsade vardagar
(men innerst inne vill du vara en av dem)

Din händer smeker inte lika varsamt längre
när någon ber om din värme och
dina ord fastnar innan de nått sitt mål.
Du hittar inte längre välbehövliga meningar
som skulle kunna spela en stor roll
för en annan människa
(du hittar inte ens det som du själv behöver)

Jag skulle vilja att du
kunde ta till vara på de löv som faller,
de som är lite kantstötta och trasiga,
för de är just dem
som faktiskt kan berätta
en historia
ett liv.

Jag vill att du ska se
att det som är litet
egentligen kan vara större
och
natten kan innebära vila
och att du
är den vackraste av solar på min himmel...

Vi ska aldrig glömma...

Vi ska aldrig glömma
sorgfria dagar
och vi ska skratta
åt svarta moln
för solen är någonstans där bakom
bara sekunder ifrån.

Jag är bara en av alla nyanser i din färgskala
den som försvinner bland alla andra och
jag faller och jag faller om och om igen
utan att landa mjukt.
( och jag tror att jag är det mellanläge som finns i dina drömmar
och som aldrig kommer att få svar på varför mina händer aldrig når dina)

Jag går emot mina egna lagar och blir ett med vanmakt och hopplöshet och
jag vet att vissa misstag kan man inte reparera utan måste lära sig att leva med.
Och när tanken om en ny morgondag bygger upp sig framför mig
väljer jag ändå att falla igen för ibland är det lättare att forma sig efter stunden
än att kämpa vidare.
Du fortsätter tala om det vackra i dina färger men du missar att beskriva den färg som vill dig mest väl och som skulle kunna vinna över alla andra och
du missar att se mina tappra försök till att värma dina händer
(och med facit i hand inser jag att de kommer att förbli kalla tills det dyker upp en färg
som passar ihop med dina.)


Solen finns där, någonstans, långt bakom och bara sekunder ifrån.


Det jag önskar
mest av allt
är att jag inte vore
så lätt att glömma

Att jag liksom satte mina spår
värda att utforska
om och om igen...

Tusen vägar...

Det finns alltid en väg
som leder tillbaka.
Till det förflutna
det lämnade
det förlorade.
Till gömda minnen
målade stunder som mist sin färg och
tillbaka till sin egen saknad.

Tusen vägar leder bort.

Där i mörkret
viskar vi hemligheter
till någon som står oss nära.
Där
i den mörkaste natt
spelar makt eller position ingen som helst roll
för månen lyser lika starkt på alla och
när vi håller stjärnorna på avstånd
fångar vi samma längtan
som en gång ledde oss bort.

Vi har alla samma tonläge på rösten
när vi tycker att vintern varit lite för kall
lite för lång och eländig och
vi känner samma glädje när vägen bort ersätts
med en chans tillbaka.
(När våren är på väg andas vi alla
i samma takt.)

Ändå är ingen som du.
En sida har tusen olika bilder och
en mening kan betyda hundra olika saker och
en morgon kan uppfattas i en rad olika känslor.

Ingen är som du.
Unik och oersättlig.

*****************************************************



Kramar till de vänner som verkligen tar sig tid till att vara just vänner.
Som inte gör saker endast för egen vinning och som kan förstå och stanna trots skilda meningar.
Som älskar trots konstiga fel och brister.
Som kämpar åt en när man själv inte orkar lyfta blicken.
Som ställer krav inom rimliga gränser och som vet när det är bäst att vara tyst och iaktta.
Jag kommer alltid att finnas för er!

Prinsessklänning...

Hon önskade sig en prinsessklänning av rosa tyll och ett trollspö med tillhörande glitter att strö omkring sig
men
istället fick hon en midnattssvart klänning fuktad av regn och med spår av trasiga paraplyer
och när hon vaknar 03.30 varje morgon är det dig hon tänker på.

Hon tänker alltid på dina varma händer klockan 03.30 och när röda nummer slår 03.35 somnar hon om.

Hon älskade dig. Inte på världsnivå eller på underjordisk nivå men på ett plan som hon kunde hantera och när dina ärliga ögon lovade evighet så skrattade hon.
Hon älskade dig och

hon saknar dig så att hon nästan dör.

När du gick skapade hon sig en önskan om att vara felfri
men hon låser sin tunga och hennes strävan efter att alltid svara rätt kostar mer än det behöver
för om hon svarar fel så försvinner all ömhet och beundran

för hon beundrade dig.

Mycket.

Hon drömmer om fyllda timmar och evighetslånga minuter för drömma kan hon
även utan dig men
hon kan inte fokusera på det som är rationellt och hon kan inte rita stjärnor när någon ber henne om det.
Inte än.
…
….....


Hon önskade sig en prinsessklännig med rosa tyll och ett trollspö med tillhörande glitter
så hon kunde få dig tillbaka
men istället fick hon en ask med tårar och en erfarenhet hon kommer att bära med sig länge
men
i en annan tid
i en annan del av världen
när klockan slår 03.30 är det inte längre dina varma händer hon tänker på.


Hon försöker bara fortsätta andas.