Ekot av de goda rösterna...

När en röst tystnat upptäcker man att man saknar den.
Men då kan det vara för sent.
Mycket man gör blir som en tankeställare och ibland,
om man inte ska säga ofta,
inser man saker när det inte går att göra något åt det.
Saker förr.
Saker man inte borde gjort eller
ord som inte borde ha sagts.
Jag ser på mitt förflutna som en svartvit film och jag försöker komma ihåg varför jag älskade den.
Nu minns jag.
Nu saknar jag ännu mer.
Älskar mycket djupare.

De människor som fanns då är utspridda.
Det ligger världar mellan oss och hav
mellan våra tankar.
Ibland
där i tystnaden
finns det minnen som för oss tillbaka.
Sekundkorta.
Minutlånga.
Fotografier märkta av år.


Ibland kan jag sakna att tiden splittrade oss.
Tills jag inser att tiden inte alls har splittrat oss.
Det förflutna är bara en annan sorts närvaro.
Lite svagare och mörkare.
Men den finns alltid där
Som ett litet ärr.
Vackert eller bara en del av oss själva
som vi accepterar.
Stygnen är bokstäver,
ett litet litet brev från de som fanns då.

Jag förändras hela tiden, varje dag, varje minut av dygnet.
Starkare
svagare
lite mer förstående än dagen innan eller
så förstår jag inte alls.
Det finns alltid en balansgång man försöker hålla och
alltid klandrar man sig själv de dagar man faller hårt.
Visst kunde jag gjort annorlunda?
Tvekade jag inte lite väl länge?

Tvivel finns det gott om.
Tvivel är ett barn som ligger i min famn.
Jag vill inte släppa taget.
Jag vill inte tappa tvivlet.
Jag vill aldrig bli ensam.






En dag får jag hålla dig i min famn igen.