Låt hösten vara...

Låt hösten vara...

Jag vill att du lämnar tillbaka min tid. 
Lämna dina ord vid tröskeln och lämna kvar din blick
utanför mitt fönster. 
Jag mår bättre utan dem.
Låt kylan hänga kvar i luften och 
sätt tillbaka solen på sin plats. 
Den gör mer nytta där än hos mig. 
Låt mörkret spela fritt och hindra inte skuggorna att leka av sig. 
Dagen kommer alltid tillbaka med ljus och 
låt det vara så.
Jag ber dig
låt det vara så. 
Ge mig inte ord jag inte förstår och rätta inte till mina stavfel.
Jag väljer väg nu och kanske är det fel men kanske
håller jag på att lära mig? 
Lämna kvar hösten 
för jag tycker om dess färg och 
jag tycker om att sparka undan löven och 
jag tycker om när regnet får liv i mina tankar
så vill du vara så snäll och
lämna kvar hösten
när du går.

Och innan du stänger dörren,
låt mitt namn ligga kvar i hallen,
lägg tillbaka mitt jag i dess rätta fack och 
ta med dig tystnaden efter dina steg
för jag har en egen 
en egen tystnad men
jag har ingen egen höst och 
jag behöver den

orörd

oförstörd

så snälla
lämna kvar hösten
när du går.

Du skulle ha passat rätt så bra ändå... (vald till månadens text Poeter)

Jag tänker på dig ibland fast jag inte minns ditt mellannamn eller vad du hade på dig vid vårt sista möte.

Men jag tänker på dig och provar dig mot mitt liv.

Du skulle ha passat rätt så bra ändå.

Och du skulle ha tagit min hand där på torget och

lagt dina fingrar runt mina

och jag skulle ha blivit så där varm som man bara blir en stekhet sommardag och jag skulle ha kikat på dig.

Där bredvid.

Vi skulle ha suttit många timmar i samma bil och lärt oss texten på alla låtar av Melissa Horn och vi skulle skratta när någon sjöng fel men låtsades sjunga rätt.

Vi skulle ha suttit tysta och ända haft det bästa samtalet.

Någonsin.

Du vet när man är sig själv utan att låtsas.

Och vi skulle ha träffat dina föräldrar där vid bryggan med de fina båtarna och de skulle säga till mig att ta mer av alla hundrasorterskakor fast jag egentligen bara ville ha kaffe.

Vi skulle ha skålat.

I vin.

I lycka.

I att vi faktiskt fanns. Där och då.

Vi skulle ha pratat om det där som faktiskt gör ont

som betyder rädsla och vi skulle bära varandras drömmar.

På riktigt.

Och tillsammans.

Och ditt leende skulle hamna på ett fotografi som jag skulle bära med mig

när de där kalla vinterdagarna och de där långa nätterna kom.

Jag skulle alltid bli varm av dina skrattgropar och din tunna mustasch.

Kanske skulle vi ha bråkat.

Kanske skulle vi bli sams igen.

Men vi skulle älska.

Älska.

Så som man gör innan det där jobbiga knackar på.

Och kliver in.

Jag tänker på dig ibland fast jag inte minns ditt mellannamn eller vad du hade på dig vid vårt sista möte.

Men jag tänker på dig och provar dig mot mitt liv.

Och du skulle ha passat rätt så bra ändå.  

Lära mig...

Jag vill lära mig hålla kvar ögonblicken.
Hårt.
Låta vissa försvinna för att kunna fånga nya men
de viktiga
de som betyder något
vill jag kunna hålla kvar.
Samla ihop samla in.

Jag vill lära mig hur man hanterar insikt.
När den kommer som en kalldusch och
det som innan var självklart och orubbligt
blir till ensamhet.
Jag vill veta hur man läker sveket.
Utan att svika sig själv.

Jag vill höra mer om att välja fel men
att hitta ett sätt att vända om och göra det riktiga.
Göra rätt med händer fulla av erfarenhet.
Att återfå hoppet och låta sekunderna bli till livslånga timmar.
Timmar att se tillbaka på.

Jag vill se mer av det vackra i det kantstötta och
jag vill hitta en färgnyans i det som andra kallar grått.
Jag vill att andra ska se det vita i mitt svarta.
Jag vill se mig i den spegel som jag själv hängt upp.
Av egen kraft.
Jag vill inte leta efter mina konturer i någons solglasögon och bara anta att jag finns där.
Någonstans.
(För om jag inte vinner denna strid blir det den sista. Jag måste vinna över dig.)


Till er som vill förstå...

Jag vill kunna skriva bort den här tystnaden.
det här som inte riktigt blev som det var tänkt.
Skriva bort allt otäckt ur drömmarna.
Jag vill aldrig bli färdig.
 
Till dig som aldrig ville någonting...

Jag såg en man halsa ur en spritflaska idag
på bänken alldeles intill torget.
Jag kom att tänka på dig.
Jag undrar ändå ibland hur du har det...

Att komma fram...

Jag är på turné just nu. Reser ikapp mig själv och reser ikapp tid. Hållplatserna längst min väg är många och ibland inte allt för kärleksfulla men resan måste fortsätta. Att komma fram är väl det vi alla vill?
Jag vill komma fram.
På denna resa får man insikt om saker. Att kärlek är att ta med någon på en promenad genom en folksamling mitt i panikångesten, att ge en varm hand klockan 4 på morgon till någon som inte vågar somna eller bara att sitta tysta med någon bredvid och inse att det var ett av de bästa samtalen på länge.
Jag har också insett att människan ibland har närmare till hat och förakt än till själva kärleken. Jag har stött på hård tystnad, dömande blickar och hopplösa suckar. Att bara borsta av sig det är inte en av de saker jag anser som enkelt och oftast bär jag med mig det och det försvårar allt det jag tror på. Att jag strävar efter.

Resan fortsätter.

De människor som avslutar sin turné innan den är klar kan aldrig slå sig till ro. Inte på riktigt och så småningom kommer det en dag då det slår tillbaka. Alla hållplatser på en gång och då är det svårt, ibland nästan omöjligt, att resa sig upp.
Ansvaret ligger på oss alla. Var och en för sig. Vi kan inte skylla på någon annan. För på slutet av dagen, när vi ser oss själva i spegeln efter att ha sköljt bort smutsen från ansiktet, det är då vi vill känna att " jag gjorde fasen mitt bästa. Jag kunde inte gjort mer idag. "

Det är då vi sakta börjar läka.
Inuti.
Bli vän med oss själva.


Alla människor har en källa någonstans, full av möjligheter, kunskap och styrka.
Jag med.
Men ibland vet jag inte var jag lagt nyckeln.

Resan fortsätter. Det gäller bara att hålla ut.

Låtsas att du bär mig...

Jag och min kamera.

Låtsas att vi leker en lek,
kanske kurragömma och
låtsas att du hittar mig och bär mig
över stora vattendrag som gömmer det förflutna.

Hon faller med en önskan att landa rätt eller
bara lite mer bekvämt än förra gången och
hon samlar ihop de ord som betydde något för en tid sedan och
hoppas att deras mjuka kanter ska rädda henne.
Hon tror egentligen inte på själva flykten
hon tror på att lämna saker för att finna något bättre men
det ser alltid bättre ut på papper än det gör i verkligheten.

Låtsas att du skriver en bok om mig
där jag är hjälten som övervinner allt men
det är svårt att finna en handling än mindre mening i slutna famnar och
när det enkla blir för enkelt är det svårt att förstå sin sorg.

Hon skrattar med en längtan att visa rätt känsla vid rätt tillfälle eller
bara agera normalt när det krävs av henne och
hon målar blommor för hon har glömt hur man beskriver skönhet med ord.
Hon vet att åren aldrig kommer åter men
hon kan inte sluta hoppas på att få se dig igen och
förbereder sig ifall hon skulle höra sitt namn på någons läppar.

Låtsas att i leker en lek,
kanske kurragömma och
låtsas att du hittar mig
på samma sätt
som du hittade mig för flera år sedan.

Från fjärde våningen...

Jag ser Göteborg från fjärde våningen.
Allting fortsätter.
Tiden mår inte alls dåligt.
Alla sekunder, minuter, timmar går alltid rakryggade och hela ur alla katastrofer.
Jag förändras,
blir äldre och mer verklig för varje dag.
Tiden skenar verkligen.
Det finns så mycket man kan förlora sig i,
allt fler minnen att fastna vid när man sluter sina ögon,
större förvirring att ta itu med.

Jag finns där.
Jag har ställt mina grejer mitt i all förvirring.
Jag trivs där
för där kan jag vara svag.
Där gör det inget att folk ser mig gråta.
För dom är jag.
Och tvärtom.
Vi är ganska lika.
Mycket av allt det jobbiga blir till en del av vår vardag.
Vi skapar rutiner för att göra saker mindre skrämmande.
Vi ler.
Vi andas.
Vi håller modet uppe.
Vi talar med folk.
Vi ler mot den äldre på bussen
som om vi vet och antar att han behöver det.
Vi hoppas på bättre väder imorgon.
Vi har undanflykter för att slippa känna och
vi bär alla våra tunga kassar över regniga torg och
gator för att hinna hem till en rutin
som måste följas.
Vi slår lite extra i dörrar och skåp
när vi mår dåligt
istället för att prata om det.
Vi har en plan men vet egentligen inte vad den går ut på eller
vart den leder.
Men det är vår rutin.
Vår chans till mindre smärta.


Jag ser ut från mitt fönster.
Jag gick vilse en kväll för 10 år sedan
på en gata någonstans i Sverige.

Jag vill aldrig gå vilse igen. 

Inom ramen av tid...

Jag kommer att bli klar. Inte idag. Kanske inte imorgon. Men så småningom. Inom ramen av tid.

Just nu är jag det där trasiga huset någonstans långt borta. Idyllen som aldrig blev klar. Ni vet den där fågelskrämman som fåglarna ändå sitter på, som står bredvid familjeparadisen, det där som inte pengarna räckte till. Hela världen har typ gått hem och i solnedgången ser jag ut som en ruin. Ganska sliten. Ganska rå. Bara står där. Jag är trots allt ändå jag och när vågorna slår mig så står jag bara still och andas. Jag vet. Allt har sin egen tid. Och jag kommer bli klar.

 

 

Igår var jag samlad. Rak. Tittade inte bakåt. Gick. Framåt.

Idag sitter jag vid mitt fönster. Vid en park. På sidan av vägen. Sitter. Stilla.

Och däremellan lyser ljuset igenom. Däremellan tränger sig det starka in. Sol genom fönstret. Starkt ljus med damm i. Jag kisar för det känns som jag nyss vaknat. Nyss förstått. Jag är bestämd. En smula svag. Men bestämd.

 

Jag kommer att bli klar. Någon dag. Snart. Inom ramen av tid.

 

Igår var jag ett slott. Ett vackert landskap. En oas.

Idag är jag en ruin. Ett kaos efter en storm. En katastrof.

Imorgon kommer tiden tillbaka. Jag vet det. Jag drömmer det. Jag andas det. Imorgon kommer hela världen tillbaka med mer material, mer kraft, mer av allt. Imorgon går solen upp igen och jag kommer vara den första som möten den.

Den första. För jag vet. Jag vill. Jag kan.

 

 Jag kommer att bli vacker igen .

Vänskap. Tillit.

Ni är som fjärilar 

i en värld full av ingenting och 

allting 

finns ni 

och

jag tar er kanske för givet 

alldeles för ofta och alldeles för mycket 

men ni vet, jag tycker så mycket om fjärilar. 

och 

alldeles för sällan berättar jag 

för er

hur underbart jag tycker att det är

att få skratta med er

gråta med er

bygga oss starka igen. 

Det är då vi ger ork åt vår

fjäril att flyga.

- och vi förlänger kanske 

varandras liv genom att skratta,

sade en vän om en annan

och vår fjäril flyger även på vintern 

och ni, jag skulle bara vilja berätta 

för er

hur underbart det känns att ni har

valt att skratta ibland just 

med mig...