Inom ramen av tid...

Jag kommer att bli klar. Inte idag. Kanske inte imorgon. Men så småningom. Inom ramen av tid.

Just nu är jag det där trasiga huset någonstans långt borta. Idyllen som aldrig blev klar. Ni vet den där fågelskrämman som fåglarna ändå sitter på, som står bredvid familjeparadisen, det där som inte pengarna räckte till. Hela världen har typ gått hem och i solnedgången ser jag ut som en ruin. Ganska sliten. Ganska rå. Bara står där. Jag är trots allt ändå jag och när vågorna slår mig så står jag bara still och andas. Jag vet. Allt har sin egen tid. Och jag kommer bli klar.

 

 

Igår var jag samlad. Rak. Tittade inte bakåt. Gick. Framåt.

Idag sitter jag vid mitt fönster. Vid en park. På sidan av vägen. Sitter. Stilla.

Och däremellan lyser ljuset igenom. Däremellan tränger sig det starka in. Sol genom fönstret. Starkt ljus med damm i. Jag kisar för det känns som jag nyss vaknat. Nyss förstått. Jag är bestämd. En smula svag. Men bestämd.

 

Jag kommer att bli klar. Någon dag. Snart. Inom ramen av tid.

 

Igår var jag ett slott. Ett vackert landskap. En oas.

Idag är jag en ruin. Ett kaos efter en storm. En katastrof.

Imorgon kommer tiden tillbaka. Jag vet det. Jag drömmer det. Jag andas det. Imorgon kommer hela världen tillbaka med mer material, mer kraft, mer av allt. Imorgon går solen upp igen och jag kommer vara den första som möten den.

Den första. För jag vet. Jag vill. Jag kan.

 

 Jag kommer att bli vacker igen .