Skynke...

Ni vet det där osynliga som finns mellan människor som någongång träffats...

Jag kan nästan se det framför mig.

Som ett skynke.

Små små nästintill osynliga trådar mellan alla världens människor.

Mellan alla de som någon gång träffats.

Detta mjuka skynke finns i min värld också.

Även i din.

Ni vet, han du mötte på bussen och erbjöd din plats för något år sedan,

kvinnan med alla barn som du sprang ihop med på Coop förra veckan, så hårt så hon tappade sin korg.

Han du kysste när du var 15 som du trodde skulle bli din framtida kärlek. En av dem du mötte men aldrig lärde känna.

Folk som du tror inte kommer ihåg dig minns dig kanske bäst av alla. I hemlighet.

Och människor tänker på mig också. Jag kan dyka upp i deras tankar i tid och otid, från en stund till en annan och gud vet vad de tänker om mig men jag vet att jag på något sätt gjorde intryck.

På dem.

Ni vet, som clownen, som den fundersamma, som vän, som dotter, som fru, som syster, som arbetskamrat. Som hon som tar fina kort eller skriva skumma dikter. Som hon som någon vill lära känna mer eller inte lära känna alls.

Osynliga trådar.

Där också.

För jag har gjort intryck som för alltid finns kvar. Och även så har andra människor gjort intryck på mig. De jag känner och de jag inte känner.

Man kan kalla det samhörighet.

Så när ensamheten är nära och i de svartaste stunder så kom ihåg att du är inte ensam.

Du finns alltid i någons tankar.  

Jag hörde din röst idag...

Du kom på tal idag.

Ditt namn.

Din existens.

och jag skulle vilja säga att jag inte bryr mig längre

att jag skiter fullständigt i hur du har det
att sådana som du är patetiska idioter
som förstör för andra
som har förstört för oss som ville väl
som stjäl andras energi
genom att
vägra
vägra
vägra
men istället gör det ont när ditt namn kommer upp.
Hela tiden.

Det är ljusår emellan dig och resten av världen.

För det är så det är.

Det är så det måste vara.

Du är bortom all kontroll

bortom all hjälp

bortom alla som en gång försökte.

(och som misslyckades med att hålla dig flytande)

Du har det bra, säger du

du lever livet, säger du

din röst spricker men

du mår jättebra, säger du.

Du sträcker upp ryggen

du gör dig lång

du gör dig stark utan att förstå

att det blir ännu mer synligt hur svag du faktiskt är.

Vi som innan satt vid samma matbord

delade hus

delade dagar
delade år
utbyter nu några hastiga ord
några krystade fraser
allt är bra, säger du
livet leker, säger du


det är ljusår emellan dig och resten av världen, säger jagoch jag skulle vilja säga att jag inte bryr mig längre
att jag skiter fullständigt i hur du har det
men det gör ont när ditt namn kommer upp.


Hela tiden.

Det är vår nu...

När vintern kom hade du också lämnat staden.

Ja till och med världen.

Du också.

- Kan ni inte hälsa på mig,

frågade jag en tanke med era konturer

- Jag saknar er...

Det var så länge sedan

vi sågs

som jag såg er och

ni mig.

Det är inte lätt att höra av sig

till er

för det är stort

oändligt

där i himlen och

det finns ingen adress till ert moln

men där

i duggregnet

i snöfallet

i februarisolen

i sommarsolen

kände jag er närvaro och

jag hörde er viskning

precis intill

precis så tydligt

som jag minns den.

Det finns så mycket jag skulle ha sagt.

Så mycket.

Att kunna slå de där siffrorna till er

blev inte längre lika självklart och

jag saknar

det där köksbordet med alla tusen märken i.

Där vi satt,

där vi alltid satt.
Våren är här nu och 
jag saknar.
Saknar.

- Jag är alltid nära

stod det på

pappret

på vykortet

från någon

långt långt borta.

Even if you’re gone, you still mean the world to me.

Hur man blev som man blev...

Jag kan ofta undra, hur människor blev som de blev. Varför de beter sig på ett visst sätt, tycker en viss sak eller vilken ryggsäck som de bär på. Vad finns i den?

Hur blev vi som vi blev?

Hur blev jag som jag blev?

Jag är ett barn från en ganska trasig uppväxt. Vacker men fullständigt trasig. Skiträdd för det här med att skiljas från någon man älskar, släpper inte in så många så där nära och inte speciellt ofta, skeptisk till livslång kärlek samtidigt som jag vill ha den och har länge sökt efter en stadig trygghet. En grund. Med åren har jag lärt mig att den bara finns i mig själv. Att jag, bara jag, måste hitta den i mig själv och hålla den kvar där. Och att man överlever separationer, förluster och svek även om det gör förbannat ont.

Har lärt mig att självförtroende är en fruktansvärt viktig del i allt och jag vet hur svårt det är att få tillbaka när man väl blivit av med det.

Jag fick ganska tidigt stor frihet och stort eget ansvar. Eller rättare sagt, blev tvungen att ta hand om mig själv. Det gav mig självständighet, mod och ganska mycket insikt om att man måste uppleva för att kunna utvecklas, att man måste misslyckas för att lära sig att försöka igen.

Och att man inte alltid riktigt orkar det. Eller vill.

Jag är storasyster. Eller mellansyster beroende på hur man räknar. Vilka man räknar med. Eller vill ha med i bilden.

Men jag var storasyster på heltid. Av det fick jag tålamod,

eftertanke och oavsett hur rätt jag hade vann jag de flesta diskussioner. Jag var inte ett dugg konflikträdd då men nu, vid en ålder av 35 år, är jag mer konflikträdd än någonsin. Allt gick inte åt rätt håll med andra ord men jag lär mig. Hela tiden.

Jag lärde mig att prata. För min sak. För andra men väljer ändå ganska ofta att vara tyst. På gott och ont. Kollar in. Läser av.

Vi var inte så välbärgade. Inga fina kläder men alltid mat på bordet. Inga fina bilar men en som tog oss dit vi skulle. Oftast.

Av det har jag lärt mig att uppskatta det lilla. Att va nöjd med det jag har även om jag drömmer om mer. För det får man. Drömma. Önska. Utan att bli vulgär eller dryg eller egoistisk.

Jag är den jag är tack vare min familj som tyvärr inte fick vara kvar så länge som jag hade önskat. Alla år med dem och utan dem har format mig. Gjort mig till den jag är. Alla människor som kommit i min väg har lärt mig en hel del. Bra eller dåligt men alltid något.

Alltid något.

Och en sak vet jag med säkerhet.. att ensam betyder inte alltid att man är stark.

Jag är iallafall den jag är och jag hoppas någonstans att det duger hela vägen.