Mitt eget förfall..

Jag och min kamera. 

Lite att hamna snett. När man är mitt emellan vid sidan om inte alls med men ändå där. På något sätt. När man hör sig själv prata men inte känner igen sin röst. När tiden bara går.

Man ska inte stapla tillvaron på hög. Den har en tendens att rasa då och jag vet allt om hur saker kan rasa. Hur jag kan rasa. Det ingår inte i min plan riktigt för jag måste ju arbeta. Jag måste ta hand om andra och mig själv. Gärna mig själv.

För det är faktiskt så. Jag är mitt eget förfall och min egen uppbyggnad. Jag är min egen gryning och mitt eget mörker. Jag bär första stenen till min vision och jag tar sista spadtaget när något ska begravas. Jag är min egen mot- och medmänniska. Jag försöker ro min båt samtidigt som jag är min egen storm och jag försöker segla när jag är mitt eget stiltje. Men ibland bor det en mästare i mig också. Det gäller bara att lära känna sig själv på nytt. Jag
är någon, jag med...

När man är olycklig tror man att ingen älskar en. Att man är en nitlott kastad på en smutsig gata eller bara ett skämt någon drog klockan 02.10 en lördagsnatt.

När vi tror att ingen ser, så ser alltid någon. Vi skriker åt mörkret, vi springer ifrån oss själva och vi gråter i vår ensamhet. Men vi lugnar oss, vi andas i takt igen och så småningom slutar vi att springa, då kommer vi att märka att det finns faktiskt fina ögonblick kvar. Vi behöver inte slåss mot världen. Vi behöver inte gå in i varje kamp med huvudet först. Det räcker ibland med att gå därifrån. När du är som mest ensam eller som mest osynlig kommer små små ljusslingor röra sig längst din väg. För när du tror att ingen finns där, så finns alltid någon.

Och det är så inihelvete skönt den där dagen när man slutar att överleva. När man inser att man faktiskt nått stranden, att man för längesedan är räddad. Man behöver inte utkämpa ett krig, det räcker med att bara leva.

Och jag kom just ihåg det jag så länge glömt: det finns inget mitt liv och ditt liv. Det finns bara livet. Och jag ska leva. Så småningom. Jag ska bara lära mig att sluta springa. Bara gå. Sakta. Framåt. Inte vända om. Inte vänta in. Bara fortsätta.
Inte göra plats för dig.

Vi hörs när livsenergin runnit i mig igen. Snart.

Livet är på insidan..

Vi gör hela tiden olika saker.

Jag och min kamera. 

Medvetet

eller utan att tänka på det.

Bra eller mindre bra.

Livsavgörande.

Vi gör det för att komma i samklang med oss själva.

Och vi måste hela tiden offra något för att få någonting annat tillbaka.

Avstå från njutning för att njuta ännu mer.

Offra lite tid för att få annan tid till det som verkligen gör en skillnad.

Vi måste stilla oss, inte en gång ibland utan flera gånger varje dag.

Stilla oss

för att hinna ikapp andas lugnare andas alls.

Vi måste hamna i eftertanke, ro, stillhet, sinnesro.

Annars dör vi. Inifrån.

Vår lilla röst tystnar, den som talar om hur det egentligen känns.

Och är.

Den verkliga rösten.

Det verkliga livet, det som alltid lever vidare vad som än händer,

är livet som finns och sker där inne.

Livet är på insidan.

Ditt liv.

När vi utåt visar styrkan som kan försätta berg

modet som aldrig sinar

och

leendet som visar att det är ok.

Allt är ok.

Då skriker rösten ännu mer

vill att någon ska höra.

Att du själv ska lyssna.

För livet finns fortfarande på insidan.

Den där känslan hur det är.

Egentligen.

Och det finns så mycket som aldrig blir av.

Hjärtan som aldrig kommer att bli förälskade.

Liv som aldrig kommer att bli som det var planerat.

Många lever med en saknad och tomhet de inte riktigt kan sätta fingret på men som finns där

och som har sitt fäste

i det där skrattet som inte hörs längre.

Ditt egna eller någon annans.

I det där valet som gjordes men som inte blev som man tänkte sig.

Det har sitt fäste i den där rösten som tystnat.

Din egna röst.

Den lilla som lever och andas

där inne.

Livet är på insidan.

För om vi missar det där som känns.

Om vi stoppar undan plockar bort

struntar i det som verkligen känns

inte pratar om det där som gör så himla ont

som river och sliter

då stannar vårt inre liv upp.

Vår röst.

Den där lilla

riktiga

rösten

som talar om för dig hur det känns när du själv inte finner ord.

Vi måste stilla oss.

Stilla oss

för att hinna ifatt

komma tillbaka.

Vi måste hålla kvar den inre rösten.

För livet..

det finns på insidan..

En gräns bland många att passera...

En osynlig gräns... 

Barndomsställe kamera och jag. 

När man var liten och skulle byta klass, från lågstadiet till högstadiet undrade man om det var ok att fortfarande leka på rasterna. Kasta boll, springa runt. Eller skulle man sitta på en bänk med några kompisar och kolla på alla andra?

En osynlig gräns att passera, tid att lämna bakom, tid för något nytt.

Som när en doft ett ställe en maträtt får en att minnas. Det luktar barndom. Påminner om när man var mindre och bekymren inte riktigt fått fäste.

Så många händelser, små många hågkomster. De lyser rätt så starkt igenom under vissa perioder.

37 år. Inte ens halva livet. Fast halva livet kanske redan har passerat. I matematiken ses 50 som hälften. Verkligheten är en helt annan. Varje år som går är en osynlig gräns som ska passeras.

Det bara är så. 37 år. Snart 38.

Det kommer en tid när man kan referera till händelses ”för 10 år sedan”.

Så gammal då, ännu odödlig och framtiden så väldigt långt fram. Allting var som det var och skulle alltid vara.

Hittade ett foto från 1996. Vem var jag då? 20 år, mitt i allt. Så mycket jag inte visste. Så mycket jag skulle tvingas lära mig.

Minns en Saab, hur vi åkte med vindrutan nere och tyckte det mesta var en evig sommar. Minns friheten.

Glädje och sorger. Skratt, besvikelse, tårar. Ännu mer skratt. När mamma fyllde 50 var det mottagning i en hyrd lokal

oändligt med blommor och vin. Massor av vin. Skratt och gäster. Vänner. Jag minns bäst hennes blomsterkrans på huvudet och att jag serverade bål. I plastglas. Det var mer än tio år sedan.

När pappa fyllde år var det mer stillsamt. Mottagning. Skålar och konversationer i en soffa. Kavaj och formellt. För det var sån han var.

Men de passade ihop.

De vilar båda två nu. Ännu en gräns som passerades. En ny tid som skulle ta vid.

Lyckorus i mitt inre som är större än allt för jag hade världens bästa mamma och pappa. Men också vemod av tiden flykt, närmare till tårar, viljan att hålla kvar.

Nu kommer en ny tid. Ett nytt läge och det är bara jag som kan ha koll på det. När det inte blir som man ville, väntade på, hoppades, trodde eller kanske tog för givet. När man måste göra sig av med det gamla för att göra plats för det nya. När man vill välja bort oro och ta emot ödmjukhet. För vad som måste göras. En tid att lämna bakom. En ny gräns som måste passeras.

Och kanske hittar jag en tid att bli ung igen, tid att leka de lekar jag inte vågade när lågstadiet blev högstadiet. Kanske hittar jag andra sätt. Ett annat sätt att leva.

Jag har aldrig varit äldre än jag är idag, men jag kommer aldrig att vara yngre än jag är just nu. Just idag.

Så mycket nyfikenhet kvar, så många möjligheter till att fortsätta bygga, erfarenheter som kommer läggas som byggstenar till det där ännu orörda. Oerhörda.

Det som faktiskt och fortfarande

kan bli mitt.

Jag kan. Jag med.

Sol. Eftertanke.

Onsdag.
Strålande sol på utsidan.
Sjuk Anna på insidan. Mellan mina väggar. Och det finns inget tråkigare.
Nu är det bara andra dagen men det räcker fan. Det räcker.
Det är ganska tomt och tyst i min lilla lya. Och det tycker jag inte om.
Alls.

Såg en film som gav lite eftertanke..
I en del av de stunder som dyker upp i livet så vet man. Vilka man har och inte har. Vilka man trodde man hade och som visade en annan sida. Helt plötsligt. Det handlar om att ge och ta. Vad jag vet iallafall. När ord inte speglar den handling som visas så kanske det är dags att sluta bry sig. Sluta kräva sluta kämpa. Sluta krypa för en liten stunds synlighet. Man måste vattna för att hålla vid liv. Inte bara säga att man ska vattna...
För så är det ju med allt vi ställs inför. Kärlek, familj, vänskap. Ger du inte tillbaka det du får så slutar någon del att andas till slut och då försvinner det som innan var självklart. Ta ingenting för givet. Bli aldrig för säker.
Utan vatten. Inget liv. Och en dag kanske man vaknar upp och har förlorat en mycket viktig del av ens liv medans man var upptagen att samla småsten eller att vattna bara på ett ställe. En blomma.
Utan vatten. Inget liv.
Det var en fin film om inte annat.

Fortfarande sol ute.
Fortfarande rossliga lungor.

Blä..

Vi...

För jag såg det i dina ögon, älskling

jag såg

det som andra aldrig lade märke till

för visst, du kallade mig baby och darling och

Himlen har aldrig varit så klar som den var just då.

Alla dessa år.

Och kanske skulle jag ha hållit fast lite mer

lite hårdare

på ett annat sätt

för när det där jobbiga knackar på är man inte alltid beredd och

ord som innan var självklara fanns inte i våra rum.

Baby, du lade huvudet på sned och sade att jag var den vackraste du någonsin sett men

när mörkret föll skulle utseende inte spela någon roll längre.

Inte för oss.

Eller hur?

Baby?

Och inte skulle vi gå där mer,

på stigen längst vårt hus och inte skulle vi

skratta

gråta

skrika

prata

kasta och sparka och

aldrig mer skulle vi älska.

Varandra.

Älskling,

jag såg det i dina ögon.

det där som ingen annan såg och inte

trodde jag att kärlek och hat skulle ligga så nära varandra.

Inte trodde jag det,

baby…