Huset vi bodde i..

Och visst minns jag hur du alltid stod och skrubbade gnodde tvättade sköljde. 
Skummet yrde och det luktade Yes diskmedel i hela huset. 
Och du lagade storkok i form av grytor, såser, köttbullar. 
Att ha i tuffare tider som du sa.

För du var i städartaget minsann, var alltid i städartaget. Lagamattaget. Iordningtaget.  

Utom när du var full.

 "Här ska inte se ut som något sluskhem. Sunkigt hem. Knarkarkvart" 

Det gjorde det aldrig. 

Och även om det går åt skogen med det där som vi egentligen aldrig pratar om kommer vi iallafall ha frysen full av mat.
Och rena kläder.
Och givetvis ett rent kök att sitta i.
För även om allt går åt helvete kommer här inte se ut som något sluskhem. Sunkigt hem. Knarkarkvart. 

Iallafall inte på utsidan. 

Vald "Månadens Poet"

Man kan fastna i varandra
i någon
kanske i sig själv och
man kan ligga där i en soffa en säng
prata eller inte prata tills solen går upp och
hoppas
önska
att detta ska vara för evigt.
Man kan komma hem och slänga sin jacka eller sig själv på golvet och
tjata
gnata
på någon familjemedlem och
man kan
hoppas
önska
att man kunde byta ut dem allihop
fast ändå inte
för den där dagen man inte trodde skulle komma
den kom alldeles för fort
och
plötsligt
helt plötsligt
fanns det nästan ingen kvar.
Och det man minns finns bara på bild
för minnen inuti bleknar
fast man
hoppas
önskar
att de inte gjorde det
för man vill ju komma ihåg
man vill ju minnas
varje liten partikel.
Aldrig vill man glömma.
Och man kan gå där
höst vinter vår sommar och
vilja ringa vilja åka dit bara vilja säga hej eller nåt
bli liten hos någon annan
visa sina tårar
viska det som gör ont och
ligga där på en soffa en säng och prata och
låta sin jacka ligga kvar på golvet fast den egentligen ska hängas på kroken intill dörren.

Jag ville aldrig bli ensam.
Jag ville aldrig att det skulle tystna.

Jag blundar. Andas in. Ut. Precis som jag lärt mig att göra när allt blir för mycket.

Vinden tar tag i träden 

i allt löst på marken och gör så det virvlar uppåt

inåt

in i mig och 

över mig och just då, 

exakt nu,

finns bara det. 

20 sekunder och sedan blixtsnabb tystnad.

I skolan var jag alltid sist. 

Sist vald. 

Sist på prov. 

Satt längst bak i klassrummet och jag var sist i allas ögon.

Jag valde det. Ibland.

Andra valde att ha det så. Ofta.

Jag kunde allt

böckernas innehåll fastnade som klister i mitt huvud 

men rädslan över att bli kallad mer saker än det jag redan blev kallad för 

gjorde mig till slut osynlig. 

På prov skrev jag medvetet fel. Satt och längtade bort och ut, till en värld där trånga klassrum och högljudda människor inte existerade. 

I den världen skulle jag bara skriva. För det var det enda jag inte låtsades som om jag inte kunde eller ville. 

Bara skriva och dricka vin och krama människor som jag hade en plats hos och som hade en plats hos mig. Jag skulle aldrig låta någon hamna utanför och jag skulle skriva om allt som kändes eller skriva tills något osynligt blev synligt. 

Jag skulle skriva mig hel. 

Så kanske det måste ta 20 år tills man förstår varför. 

Varför den där drömmen i det där trånga klassrummet var så viktig.

Varför man köpte nya block och nya pennor hela tiden, som sedan hamnade i en låda någonstans i en garderob. 

Men man hade en tanke då.

En dröm. 

Och sedan..

sedan skriver man bara. Man låter allt runtomkring suddas ut och man låter orden bli fler och större.

Viktigare.

Man skriver för att det stoppar undan allt annat. 

Det går inte att prata, det går inte att andas oregelbundet och det går inte att tänka på saker som inte riktigt får plats och högljudda människor, trånga rum och vassa ord blir till något hanterbart. 

Det går inte att blunda.

Det går inte att gråta.

Istället är man sin egna hjälte. 

Istället vinner man över det där som känns lite för mycket. 

Jag skriver för att jag kan. 

Skriver för att få äga den tiden det tar och som ingen eller någonting kan ta ifrån mig.

Jag skriver för allt jag har,

för att det är just det 

jag har.

Baby...

Regnet föll den kvällen

den första kvällen

men

det var du och jag.

Det var du och jag, älskling och ingen storm i världen

kunde få oss isär.

Dagar blev månader blev år

och vi

var två som blev en

hela tiden

all the time

och du kallade mig baby och

du log så där som bara du kan.

Det var du och jag.

Du och jag baby.

Sen kom tiden när armar aldrig nådde ända fram

när tomheten blev ett med

dagen

natten

med oss

med oss och dina ord var aldrig samspelta med mina.

Mina ord försvann

du vet

den där gången när jag undrade om det var så det kändes

när allting tar slut?



Så mycket rusade

människor

årstider

tankar

men inte vi baby

aldrig vi

för i våra rum hade tiden stannat och hösten gjorde sitt

men

jag slutade aldrig hoppas på värmande hjärtan som bara gömt sig lite

kommit vilse och snart skulle hitta tillbaka

för jag önskade ju.
Jag ville räcka till.
Jag ville rädda dig.
Oss.




Baby.



Idag är ditt språk inte mitt och mina ord

passar inte in i dina meningar men

regnet föll den kvällen

den första kvällen

och allt för ofta tar saker slut.