Jag blundar. Andas in. Ut. Precis som jag lärt mig att göra när allt blir för mycket.

Vinden tar tag i träden 

i allt löst på marken och gör så det virvlar uppåt

inåt

in i mig och 

över mig och just då, 

exakt nu,

finns bara det. 

20 sekunder och sedan blixtsnabb tystnad.

I skolan var jag alltid sist. 

Sist vald. 

Sist på prov. 

Satt längst bak i klassrummet och jag var sist i allas ögon.

Jag valde det. Ibland.

Andra valde att ha det så. Ofta.

Jag kunde allt

böckernas innehåll fastnade som klister i mitt huvud 

men rädslan över att bli kallad mer saker än det jag redan blev kallad för 

gjorde mig till slut osynlig. 

På prov skrev jag medvetet fel. Satt och längtade bort och ut, till en värld där trånga klassrum och högljudda människor inte existerade. 

I den världen skulle jag bara skriva. För det var det enda jag inte låtsades som om jag inte kunde eller ville. 

Bara skriva och dricka vin och krama människor som jag hade en plats hos och som hade en plats hos mig. Jag skulle aldrig låta någon hamna utanför och jag skulle skriva om allt som kändes eller skriva tills något osynligt blev synligt. 

Jag skulle skriva mig hel. 

Så kanske det måste ta 20 år tills man förstår varför. 

Varför den där drömmen i det där trånga klassrummet var så viktig.

Varför man köpte nya block och nya pennor hela tiden, som sedan hamnade i en låda någonstans i en garderob. 

Men man hade en tanke då.

En dröm. 

Och sedan..

sedan skriver man bara. Man låter allt runtomkring suddas ut och man låter orden bli fler och större.

Viktigare.

Man skriver för att det stoppar undan allt annat. 

Det går inte att prata, det går inte att andas oregelbundet och det går inte att tänka på saker som inte riktigt får plats och högljudda människor, trånga rum och vassa ord blir till något hanterbart. 

Det går inte att blunda.

Det går inte att gråta.

Istället är man sin egna hjälte. 

Istället vinner man över det där som känns lite för mycket. 

Jag skriver för att jag kan. 

Skriver för att få äga den tiden det tar och som ingen eller någonting kan ta ifrån mig.

Jag skriver för allt jag har,

för att det är just det 

jag har.