Att bära ditt minne...

Idag finns det inte många ord.
Idag finns jag tyst och blek
bredvid lekparken utanför mitt hus
mellan höga träd vid parkeringen
mellan dessa väggar i min lägenhet.

Idag väljer jag tanken.
Minnet.
Bilden av dig.
Då finns det inga ord att använda.

...och jag ska hälsa på dig
den dagen mina vingar växt sig starka...

Till dig...

Det hände.
Du blev lämnad,
där på plats,
lämnad, kastad, bedragen och dödad.
Du blev till ingenting den dagen han stampade hål på din bröstkorg och
plockade ut ditt hjärta.
Du förstår inte.
Du kanske aldrig kommer att förstå och
att inte förstå gör ont.
Jävligt ont.
Det var år sedan men ännu
fortfarande kan du minnas sekunden
när du förstod att det var över.





När jag ser hur hans svek fyller dina ögon till bredden
vill jag lappa ihop dig med kloka ord och varma händer
så gott jag kan och
jag önskar att jag kunde vrida tillbaka tiden och
tagit emot dig den dagen du föll.

Det tar tid.
Alla vet det.
Du vet det.
det tar tid att läka
att bli starkare
att komma tillbaka.
Det får ta tid.
Jag och tiden är på din sida.
---
och
---

en dag kommer du att stå stark utan honom och
du kommer att tala meningar om det som hände
utan att det gör ont och
du kommer stå kvar
stark och lycklig

sekunden du saknar honom...







Du kastade bort henne
för flera tusen år sedan.

Det skulle inte gå sönder
det skulle inte vara av glas, så skört.

Du väckte henne
när världen bytte färg
när hon vände sig
inåt
utåt
bort ifrån,
när hon gick undan mötte du henne
fångade henne och
hon andades tryggt igen.

Hon markerade gränser
tog avstånd
slöt sina armar och
kramade hårt den sorg
som växte inom henne.

Du väckte henne
i det ögonblick hon sade
att hon var värdelös
meningslös
ful och så gott som ingenting.
Du tog hennes hand
där i trapphuset och
du stannade kvar...------
------

Det var flera tusen år sedan
du såg henne sist
men jag ber dig...
...kan du väcka henne igen?

Egenvärde...

Jag kände det redan i våras
när mina fötter nuddade vattnet i den lilla viken.
Det var kallt och
jag frös när jag tog på mig mina skor igen.
Egentligen tar man inte av sig skorna i februari för att känna på en isig vattenyta men
hur skulle jag annars kunna veta?

Jag försökte möblera om i mitt liv där ett tag.
Inreda som en gammal villa
med värme
trivselfaktor och
möbler jag kände mig trygg med.
I källaren ställde jag ner allt jag inte ville ha,
allt som inte passade in men
allt för ofta stördes jag av ljud nerifrån.
Skrik
gråt
vrede.
Jag bytte taktik. Flyttade till en ny stad,
Skaffade nya vanor
nya värderingar och
nya möbler.
Men oljudet fanns kvar.
Dag som
natt.
Natt som dag.

Jag bytte lås på min dörr...
kanske tystnade det lite.


Jag är ändå kvar.
Bor i min inredda villa med
hoplappade drömmar,
sydda med alldeles för många stygn,
och
ibland brukar jag sitta
tom och tyst under stjärnorna
och tänka
att det går inte att jämföra sig med andra.
Med andras liv och drömmar.
Min villa kanske inte är den mest vindtäta men
den är min och
den har mina saker och
den bär mitt namn.

De oljud som finns i källaren
kommer att tystna
bli svagare
bli till stoft
den dagen
man inte kan urskilja avgrunden
på hennes handleder.




Idag ger jag min kärlek till dig Camilla...:)

Du kunde ha gått förbi...

Idag är det bara en sån där dag. När egentligen allt är som vanligt men ändå inte.
På sitt eget vis.
Jag kan inte få dig ur mina tankar. Kan inte strunta i dina sömndruckna ögon en tidig morgon. Inte heller kan jag strunta i dina uttryck och funderingar som egentligen ingen människa kan förstå sig på! :)
Jag kan inte strunta i dig...

Du har gjort mig lycklig. Du har gjort mig arg.
Ledsen.
Sårad.
Men du har gjort mig lycklig. Alldeles för många gånger för att det ska kunna göras ogjort.

Kunde du inte bara ha gått förbi mig den där dagen för många år sedan?
Kunde du inte ha tittat åt ett annat håll och ignorerat mig?
Men du stannade kvar.
Betraktade.
Sade hej och undrade vem jag var.
Jag skulle aldrig ha låtit dig komma nära.

Din famn var som formad efter min och det var så enkelt.
Vi.
Du och jag.
Som om vi bara varit ifrån varandra och hittat tillbaka.
Hur kan man bara ignorera något sådant?

Jag kan inte sluta tänka på alla tokigheter vi hade för oss,
alla galna upptåg.
Alla skratt.
Inte heller kan jag sluta tänka på de tårfyllda nätter vi kunde ha. Dagar när vi trodde vi var över för att i nästa stund bli starkare.
Tillsammans.
Galna i en galen värld men ändå perfekta
i ett trasigt universum.
Kunde det inte ha varit så för alltid?

Du fick mina tankar att samlas och du fick ordning på dem. Nästan hela tiden.
Dina tankar var bara dina för du var den starka av oss.
Den rationella.
Den som trodde på verkligheten och gjorde den till vår. Jag var den lite tokiga.
Trasiga. Mörka.
Men du fixade till det.
Nästan alltid iallafall.

Idag är det en sån där dag. Jag kan inte få dig att försvinna från min näthinna.
Du gjorde mig lycklig.
Du gjorde mig arg.
Ledsen.
Sårad.

Sårad alldeles för många gånger för att det ska kunna göras ogjort.

Det är först när det blöder...

...som det gör ont.
Det är då det känns och
det är då vi förstår
får erfarenhet
blir starkare
svagare.
Blir till ingenting.

Jag önskar att jag hade tålamod nog att vänta ut de tankar som inte lämnar mig ifred.
Tålamod och förståelse.
Mod att låta dem vara kvar.
Men de skrämmer mig och
vissa nätter låter jag lamporna vara tända
för kanske kan jag lura mardrömmarna att dagen inte är slut
riktigt än.

Du skulle aldrig hålla hennes hand
för du vill visa världen att ensam är stark och
det är bara natten som får höra dina tårar...





Alla är rädda men få vågar visa det.
Jag är rädd.
Jag vågar visa det.
Ibland.
Någon gång.
Aldrig.
Jag är rädd för natten.
För de människor som visar sig i mina drömmar.
Många tillhör det förflutna,
de tillhör de fotografier jag för länge sedan vänt på
för att slippa bli påmind om
att jag saknar dem
hatar dem
älskar dem
vill ha dem tillbaka.
Alla är rädda.
Jag vågar inte visa det.
Jag håller ingen i handen.
Men jag vågar stå vid mitt fönster och
jag vågar skriva skumma texter och
jag vågar le fast hjärtan brister.
Är jag modig då?
Alla är små ibland och
just idag
är jag minst av alla.


En dag som kanske passar alla andra
passar inte henne och
i en natt som tillåter tända lampor
kan hon inte hålla sig vaken men
hennes hand
hennes hand rör sig sakta
sakta
närmare min...

Om hundra år...

Det sägs ju att allt är glömt
om hundra år.
Varje förlorad dröm
varje människa man en gång gjort illa
varenda tår och
minsta lilla skrapsår.
Om hundra år...









I hundra år ska hon minnas
varma händer med kalla behov och
aldrig mer
kan hon se sig om...



Det är svårt att trösta
en krossad dröm
men det finns faktiskt famnar som håller om
utan att hålla
för hårt
eller för länge
och som lagar när allt annat faller isär.

Jag ber en bön om natten att min själ ska blunda för mig
för det som skrämmer mig finns i min fantasi och
vardagen kan egentligen inte ta på mina hemligheter.
Jag gömmer dem väl
under huden
när nästa dag kommer för att hälsa på
och jag är aldrig riktigt förberedd
för jag vet inte hur det är att överleva eller
att ställa sig upp
oskadd.


Framtiden kommer med svar och
löften och
aldrig har de varit mina att bryta
för i slutändan vet jag
hur det är att resa sig och
att vara kantstött.

Och i hundra år ska jag minnas
vinterns långa nätter och
aldrig mer
aldrig mer
kan jag se mig om...



...men i mitt minne kommer du att leva i miljoner år...

10 saker om mig som du kanske inte visste!

Jaha då har jag fått en uppgift av den underbara Josefin
att skriva 10 saker om mig själv som ni kanske inte vet om mig.
Hmm...tåls att tänka på detta.

1. Jag tycker om konstiga kombinationer av pålägg...tex blandningen av leverpastej och sill på smörgås...:) (Fråga inte mer om det)

2. Jag älskar hösten med allt som hör till! Luften, färgerna, tända ljus, allt!

3. Jag är besatt av Franska bulldogar! Skriker vid åsynen av dem och det är inte alltid det uppskattas av själva ägaren. :)

4. Min favoritbloggare är Marcus Birro. Jag älskar hans sätt att skriva och sätta ord på allt.

5. När jag var yngre var jag med i Oskarshamns teatersällskap. Under min korta men roligare karriär inom detta så var jag med i en dokumentärfilm som hette "Ett kort liv" som visades i skolor och sen var jag med i en stumfilm som hette "Avskedet". Spännande..:)

6. Jag älskar att skriva poesi (som sagt) och har fått en bok publicerad. "Majskolvar och Mintkakor" heter den.

7. Jag har en hemlig passion. Det är att fotografera och jag skulle gärna vilja lära mig mer om det.

8. Jag har länge velat utbilda mig till ambulanssjukvårdare och kanske någon gång i framtiden blir det så...:)

9. Jag är rädd för att laga mat. Litar inte på min förmåga där tror jag. Därför är det bra att bo med en kock...:)(Elin)

10. Jag försöker in i det längsta förneka det faktum att jag behöver glasögon...:)


Så det var lite onödig information om mig! Nu sänder jag detta till min älskade syster Kristin


Må väl!

En annan sida...

Det är höst nu.
På riktigt.
På allvar.
Jag tycker det är vackert. Detta är min tid. Min årstid och jag kan göra vad jag vill med den.
Jag ber om fred.
Jag lär mig om ödmjukhet och tacksamhet.
Jag lär mig att snubbla fram i denna värld och
i denna tid av året
för det var ju på hösten du tog ditt sista andetag...

Tillsammans med tusen spöken i släptåg fortsätter dagarna. Jag jobbar på att vänja mig vid deras kalla händer på mina axlar.
Jag försöker hitta andra sätt, andra möjligheter och den kampen blir mitt livsverk.
Erfarenheter gör människa starkare. Och svagare.

Jag och mina spöken tycker fortfarande om hösten.






Fick en tankeställare idag. Var går gränsen mellan vän och fiende? Hur vet man vem som står på ens sida och vem som lika fort kan försvinna från den? Eller som kan gå bakom ryggen utan att göra en min. Det skrämmer mig.
Jag undrar...
hur gör ni? Ni som lever på andras fel och brister. Som livnär er på andras olyckor och gör det till något för allmänheten. Hu får ni luft till era lungor?
Hur kan ni leva på båda sidorna? Ett vänligt ansikte när det passar men som tar varje tillfälle i akt att fälla någon till marken.
Det kommer att falla tillbaka på er.
Det kommer en dag då ni står där med häpet ansikte och undrar vad ni gjorde för fel?

Ni finns inte längre...

Komma ifatt...

Jag är på turné just nu. Reser ikapp mig själv och reser ikapp tid. Hållplatserna längst min väg är många och ibland inte allt för kärleksfulla men resan måste fortsätta. Att komma fram är väl det vi alla vill?
Jag vill komma fram.
På denna resa får man insikt om saker. Att kärlek är att ta med någon på en promenad genom en folksamling mitt i panikångesten, att ge en varm hand klockan 4 på morgon till någon som inte vågar somna eller bara att sitta tysta med någon bredvid och inse att det var ett av de bästa samtalen på länge.
Jag har också insett att människan ibland har närmare till hat och förakt än till själva kärleken. Jag har stött på hård tystnad, dömande blickar och hopplösa suckar. Att bara borsta av sig det är inte en av de saker jag anser som enkelt och oftast bär jag med mig det och det försvårar allt det jag tror på. Att jag strävar efter.

Resan fortsätter.

De människor som avslutar sin turné innan den är klar kan aldrig slå sig till ro. Inte på riktigt och så småningom kommer det en dag då det slår tillbaka. Alla hållplatser på en gång och då är det svårt, ibland nästan omöjligt, att resa sig upp.
Ansvaret ligger på oss alla. Var och en för sig. Vi kan inte skylla på någon annan. För på slutet av dagen, när vi ser oss själva i spegeln efter att ha sköljt bort smutsen från ansiktet, det är då vi vill känna att " jag gjorde fasen mitt bästa. Jag kunde inte gjort mer idag. "

Det är då vi sakta börjar läka.
Inuti.
Bli vän med oss själva.


Alla människor har en källa någonstans, full av möjligheter, kunskap och styrka.
Jag med.
Men ibland vet jag inte var jag lagt nyckeln.

Resan fortsätter. Det gäller bara att hålla ut.

Denna dag är en vanlig dag...

Så vanlig som en söndag nu kan bli. Inte mer eller mindre än de andra dagarna som vi går igenom, bara lite annorlunda. Lite tystare, lite lugnare. Kanske som lugnet före stormen vad vet jag.

Det förflutna fortsätter att växa sig fast inom mig. Även en tyst dag som denna. Mitt förflutna har blivit som ett snår som bara blir större och djupare. En del människor blir kvar där. Bygger ett hus och tror att där, där ska vi leva. Det går inte. Man måste ut ur det där snåret. Frågan är bara hur.
Där inne kan man öva på att fly. Skissa på olika flyktvägar och tro att det kommer att gå. Alla har vi gjort det. Alla har vi sprungit, kastat oss undan och alla flyr vi någon gång i livet. Bort. Det är iallafall vad vi tror. Vi kommer aldrig bort från det hemska vi inte vill veta av. Inte om vi inte gör det på riktigt.

Jag tar bort det onda ibland genom att ersätta den med en annan smärta. Hur jag än gör så blir jag en förlorare. Ärren vet nämligen inte hur man flyr.


Utanför mitt fönster är himlen fortfarande förrädiskt grå.
Det är höst och
det är söndag.

Jag fortsätter att skriva på det som kanske kan bli min framtid.
Min tro.
Ett hopp om att en gång bli det som jag vill.
Att sätta mitt namn på en dröm.
Kreativitet är att våga. Jag vill vara kreativ.

Min dröm kanske aldrig slår in. Men andra drömmar gör det. Det är iallafall vackert. Det är också vackert att ta det där steget och känna
att man inte är ensam...
trots allt.



Jag ger idag all min kärlek till min syster...Vad vore jag utan dig?

Stanna eller gå?

Ibland är det så mycket lättare att lägga ner
stanna upp och
låta någon annan ta över.
Att stå i ett rum någonstans i världen och
se ut över stan och
tänka för sig själv att nu räcker det.
Nu är det bra.
Att ta en klunk av billigt lådvin och
skriva svarta ord som inte tjänar något till och
inse att ibland tar det slut.
Möjligheterna.
Svaren.
Andetagen.

Att konstant leta efter tillhörighet. Efter många år
blir förvirringen och sökandet en del av vardagen. Vi gör allt för att visa styrka. Vi talar med människor i vår omgivning. Ler mot okända i kön på Ica. Ärren visar vi som tecken på strid och vi skäms inte. Vi ser på meningslösa program och vi läser dagstidningar. Vi är vanliga människor.
Jag är en vanlig människa.
Vi går och går men vi vet egentligen inte vart vi ska eller är på väg. Innerst inne mår vi alla stundtals dåligt.
Och när det börjar mörkna, när vintern visar sitt ansikte och slänger kyla omkring oss är vi säkra på att nu är det bra.
Nu orkar vi inte mer.

(men även på väg mot osäkra mål, är ingen ensam om att känna sig ensam och otillräcklig.)




Jag är en av dem som sätter ord på min egen förvirring,
förtvivlan,
hopplöshet.
Jag sätter ord på lycka,
skratt,
gemenskap.
Jag sätter ord på livet. Det är mitt sätt och alla har vi våra sätt att
försöka förstå,
försöka komma på hur allt fungerar och
bearbeta de hundratusenmiljoner känslor som ska få plats.

Men ändå,
i den mest djupa dvala och oro,
så vet jag långt där inne,
att jag är inte ensam om att känna dessa saker.
Jag gör det bara mitt eget sätt.
Det är det som menas med att bli en individ...

Det kan behövas så lite...

Vi människor gömmer oss på många olika sätt. Vi bygger murar och gjuter fasader hela livet, som vi kan gömma oss bakom när det blir för mycket. När allt rasar samman. Man vill inte känna.
Jag vill inte känna.

Varje andetag jag tar blir till två. Eller tre. Varje ny dag blir till ännu en natt och oftast utan stjärnor.
Livet är inte rättvist.
Den här dagen flyter inte på som vanligt. Just när jag är på väg att ta mod, reagera, resa mig för att borsta av smutsen från mina knän, blir det jobbigare att andas igen. Att våga kliva fram bakom fasaden men åter igen kryper jag under den mosshög jag själv skapat.
Jag sjunger barnvisor för mig själv. Det flyttar fokus och jag kan bli vilken sagofigur som helst. Det gör inte lika ont på det sättet.

Jag hatar när det gör ont.

Idag blev jag påmind om att det behövs så lite. I det svagaste ögonblick fanns någon där.
Några väl valda ord i en bil.
Hett kaffe från macken och ännu fler ord.
Hon såg mina tårar men hon stannade kvar.
Hon satt kvar.

Det behövs så lite.

Att knäcka fasader tar tid men
en kopp hett kaffe och en kanelbulle senare
är det kanske dags att låta omgivningen komma nära.
Komma nära dörren till de stängda rummen som finns inuti.
(Rör försiktigt, närma varsamt)


Jag måste bara fortsätta komma ihåg hur man andas...

Hon är sådär lagom...

Du är som en fjäril
i en värld full av ingenting
finns du
och
jag tar dig kanske för givet
alldeles för ofta och
alldels för mycket.
du vet, jag tycker så mycket om fjärilar.

och
alldeles för sällan berättar
jag för dig
hur underbart jag tycker att det är
att få skratta med dig.
Det är då vi ger ork åt vår
fjäril att flyga

Du är bara så där lagom som någon kan vara. Ibland är du galet svår och pratar mest hela tiden och ibland är du bara tyst och låter omgivningen sköta sitt men mest av allt är du varm och underbar och dina leende ögon och dina smilgropar är något som värmer frusna hjärtan.
Allas hjärtan.
(men kanske mest mitt hjärta)

Varje sekund med dig
är viktig för mig...



*
Skriver lite extra så här in på sena kvällen. Film i sängen. Har blivit något av en vana och det hjälper mot sömnlöshet.
Är även oerhört sur för att skrivarakademin blev uppskjuten!! Men den som väntar på nåt gott...Det kommer att börja i november istället...:)
Får skriva amatörtexter så länge! :)

Nu har hon rumsterat färdigt, datorn är laddad...välkommen ångestfyllda natt.