Vi människor gömmer oss på många olika sätt. Vi bygger murar och gjuter fasader hela livet, som vi kan gömma oss bakom när det blir för mycket. När allt rasar samman. Man vill inte känna.
Jag vill inte känna.
Varje andetag jag tar blir till två. Eller tre. Varje ny dag blir till ännu en natt och oftast utan stjärnor.
Livet är inte rättvist.
Den här dagen flyter inte på som vanligt. Just när jag är på väg att ta mod, reagera, resa mig för att borsta av smutsen från mina knän, blir det jobbigare att andas igen. Att våga kliva fram bakom fasaden men åter igen kryper jag under den mosshög jag själv skapat.
Jag sjunger barnvisor för mig själv. Det flyttar fokus och jag kan bli vilken sagofigur som helst. Det gör inte lika ont på det sättet.
Jag hatar när det gör ont.
Idag blev jag påmind om att det behövs så lite. I det svagaste ögonblick fanns någon där.
Några väl valda ord i en bil.
Hett kaffe från macken och ännu fler ord.
Hon såg mina tårar men hon stannade kvar.
Hon satt kvar.
Det behövs så lite.
Att knäcka fasader tar tid men
en kopp hett kaffe och en kanelbulle senare
är det kanske dags att låta omgivningen komma nära.
Komma nära dörren till de stängda rummen som finns inuti.
(Rör försiktigt, närma varsamt)
Jag måste bara fortsätta komma ihåg hur man andas...
Hoppas brännmärket inte blir bestående ;) Du ÄR värdefull....
SvaraRadera