Det ligger tidningar över hela bordet och
vi äter kladdkaka mitt i natten
kladdkaka med grädde och vi
lägger oss när morgonen tar över och går upp
alldeles förlitesömn senare.
Kanske blir det höst snart.
Fast det inte känns så på riktigt.
Inte just nu när huden blir brun av all sol och värmen letar sig in.
Fast att jag måste planera allt det där jag innan kunde göra när som helst.
Nu dricker vi vin en söndag eller
nu åker vi och plockar snäckor vid havet eller
kan du inte komma över trots att timmen är jättesen?
Nu måste saker hinnas med
orkas med
mellan alla pass av kaotiska dagar och kaotiska nätter och trasiga minnen och
jag sover aldrig riktigt så mycket som jag borde och
jag önskar
jag önskar
att jag fortfarande hade dig här.
Ibland behöver jag bara få skriva ditt namn
för att få veta
att det faktiskt är ganska nära
till allt det jag saknar.
Det sitter kvar.
På papper och
i hjärtat och
i din famn minns jag hur det känns
att vara kvar på banan och
att orka försöka.
En gång till.
Även utan dig.
Nu vill jag bara skrika
springa fort
springa bort för att komma tillbaka
vända om.
Jag vill slå er i ansiktet med ord jag aldrig säger
för jag vet inte riktigt vilka ord jag ska använda längre.
Allt jag vill är att visa att de hade fel, att jag visst passar in och har en plats och allt jag vill är att vara älskad.
För den jag är.
Kanske kan allt vända snart.
Kanske blir det ändå en lång sommar. Och en vacker höst.
På riktigt.
Kanske får vi sitta på gräsfläckiga filtar snart igen.
Du och jag.
Kanske det ändå inte gör någon skillnad.
Kanske formar vi en tanke om att detta inte är livet.
Trots allt.
Lite som en markering
en signatur
längst ner i ena hörnet
som inte riktigt räknas
fast den kanske betyder någonting.
Kanske blir det bara just en markering
som drar blickar till sig
utan att egentligen säga något alls...
För allt jag vill är att visa att de hade fel, att jag visst passar in och har en plats och att jag faktiskt kan och allt jag vill är att vara älskad.
För den jag är.
