Hon blev ett dammkorn
en smutsig trasa
i en unken soffa
i det som kallas barndomshem.
Och hon satte på tv:n
för att det inte skulle höras
för att det skulle se bra ut
normalt ut
när grannen ringde på dörren.
För det gjorde han.
Ofta.
Hon blev en kopia av gårdagen
en tanke om förbättring
en målad bild
i en unken soffa
men med hjärtat fullt av kärlek och sorg
som det inte fanns plats för
men som hon lade i en stor mugg
för det fick inte synas
inte höras
inte märkas.
Hon fastande på en fotografi en dag
när Tv:n fortfarande var avstängd och grannen
höll sig hemma.
Och i muggen fanns det istället hett kaffe
med en skvätt mjölk
för det var så hon ville ha det.
Det var så vi ville ha det.
Varje dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar