Orden...

Egentligen skriver jag inte längre.

Inte på samma sätt.

Inte med samma intensitet.

Orden låter inte lika vackert.

Förr gjorde dom det.

Det fanns en innebörd.

En mening i det där som beskrevs med bokstäver.

En skönhet.

Men det var länge sedan nu.

Det finns tid till allt. 

Tid till kärlek och hat, skratt och tårar.

Det finns tid till att vara närvarande och att dra sig tillbaka.

Det finns tid

till att tänka efter. 

En gång till.

Det finns en tid där ord inte längre kommer att beröra

inte sätta avtryck eller få mening.

Ord är bara just ord

som är använda och

jag vet inte längre varför jag skriver.

Jag plockar bort för att få plats

för att få tid.

Jag låter orden vila
lägger bort
stoppar undan

tills de får en innebörd

tills de blir vackra och får färg igen.

För någon annan att använda.

Kanske orden kommer tillbaka. 
Kanske gör dom inte det. 
Kanske spelar det ingen roll.
Egentligen.