Jag kommer att bli klar...

Jag kommer att bli klar. Inte idag. Kanske inte imorgon. Men så småningom.

Just nu är jag det där trasiga huset någonstans långt borta. Huset som aldrig blev klart. Ni vet det där skelettet som fåglarna sitter på, det där som står bredvid familjeparadisen, det där som inte pengarna räckte till. Byggkillarna har typ gått hem och i solnedgången ser jag ut som en ruin. Ganska sliten. Ganska rå. Jag står där. Jag är trots allt stolt och när vågorna slår mig så står jag bara still och andas. Jag vet. Allt har sin egen tid. Och jag kommer bli klar.

Igår var jag samlad. Rak. Tittade inte bakåt. Gick. Framåt.

Idag sitter jag vid mitt fönster. Vid en park. På sidan av vägen. Sitter. Stilla.

Och däremellan lyser ljuset igenom. Däremellan tränger sig det starka in. Sol genom fönstret. Starkt ljus med damm i. Jag kisar för det känns som jag nyss vaknat. Nyss förstått. Jag är bestämd. En smula svag. Men bestämd.

Jag kommer att bli klar. Någon dag. Snart.

Igår var jag ett slott. Ett vackert landskap. En oas.

Idag är jag en ruin. Ett kaos efter en storm. En katastrof.

Imorgon kommer tiden tillbaka. Jag vet det. Jag drömmer det. Jag andas det. Imorgon kommer byggkillarna tillbaka med mer material, mer kraft, mer av allt. Imorgon går solen upp igen och jag kommer vara den första som möten den.

Den första. För jag vet. Jag vill. Jag kan.

Jag kommer att bli vacker igen .

Jag finns djupare...

Jag vill fånga dig när du faller och

när du faller som djupast

vill jag att du ska veta

att jag finns ännu djupare.

Jag vill smeka din kind

viska i ditt öra

att allt kommer bli bra tillslut.

Jag vill skratta hejdlöst

åt dina infall

hur du alltid har ett svar

och jag älskar dig för det

jag älskar dig

för att du är dig själv när världen

trycker på som mest.

Det är som en liten skatt

en liten stjärna

ett magiskt ord

som sitter där i mitt hjärta tillsammans med dig

ni sitter där

tillsammans men

i slutändan är det alltid du som lyser mest.

Och när ljuset faller på din kind

önskar jag

att jag kunde plocka bort det som gör mest ont och

visa dig

en mening

en annorlunda historia

ett vackert slut.

Jag finns djupare

djupare

än du någonsin

kommer att falla...

Vi kan gå här...

Vi kan går här

tillsammans

nära

promenera för att söka ord

finna en mening

hitta tillbaka till det som en gång fanns.

Jag kan fylla i dina halvfärdiga

meningar

avsluta

så du kommer vidare

så du kan börja på nytt

börja om

börja om igen.

Du kan ta min hand

låta din arm krypa in runt min,

skratta åt mina tafatta skämt

för det brukar du göra.

Så brukade du göra...

Vi kan gå här

och låtsas att tiden kommer åter

att den stannar

nära våra hjärtslag

nära våra andetag

som alltid fanns nära till hands

då

förr.

Vi kan gå här.

Åt olika håll...

Mirakel...

Jag är en människa bland alla människor.

Varken mer eller mindre.

Jag drömmer om flykt ibland

ofta

om dagar som varit när jag satt trygg och vacker och

sorterade kärlek och hat i olika högar.

När saker var enkelt och

när jag kunde ta den högen jag inte ville ha och kasta bort.

Slänga iväg.

Spotta på.

Jag drömmer om jordnära saker också.

Som att arbeta så hårt och flitigt jag kan

arbeta bort det jag inte vill tänka på

men kanske borde.

Som att mirakel faktiskt kan hända

att kaos kan ersättas med enklare ting och

att det faktiskt går att le när natten lurar bakom dörren.

Jag drömmer om hur det var.

Hur det blev och hur

vi förändrades.

-Tycker du om mig?

-Jag älskar dig...

Två meningar som varje natt lades fram och

det var inte så noga när eller hur eller varför

men

det var något som aldrig glömdes bort.

Som aldrig försvann.

Inte som vi gjorde.

Inga strider ska ges upp utan en god kamp

sade du

men vi hade olika syn på hur en strid ska se ut och

du vann

jag vann

men vi vann aldrig.

Aldrig.

Jag drömmer om flykt ibland.

Om sekunder som borde spela roll och

om förändringar som bränner hål i mitt gamla fotoalbum.

Och det är när jag kan le

när regnet faller

när stormen förstör

när solen går i moln

som jag vet

att mirakel händer.

Jag tycker om att drömma om mirakel.

Det är först när det blöder...

...som det gör ont.
Det är då det känns och
det är då vi förstår
får erfarenhet
blir starkare
svagare.
Blir till ingenting.

Jag önskar att jag hade tålamod nog att vänta ut de tankar som inte lämnar mig ifred.
Tålamod och förståelse.
Mod att låta dem vara kvar.
Men de skrämmer mig och
vissa nätter låter jag lamporna vara tända
för kanske kan jag lura mardrömmarna att dagen inte är slut
riktigt än.

Hon skulle aldrig hålla någons hand
för hon vill visa världen att ensam är stark och
det är bara natten som får höra hennes tårar...









Alla är rädda men få vågar visa det.
Jag är rädd.
Jag vågar visa det.
Ibland.
Någon gång.
Aldrig.
Jag är rädd för natten.
För de människor som visar sig i mina drömmar.
Många tillhör det förflutna,
de tillhör de fotografier jag för länge sedan vänt på
för att slippa bli påmind om
att jag saknar dem
hatar dem
älskar dem
vill ha dem tillbaka.
Alla är rädda.
Jag vågar inte visa det.
Jag håller ingen i handen.
Men jag vågar stå vid mitt fönster och
jag vågar skriva skumma texter och
jag vågar le fast hjärtan brister.
Är jag modig då?
Alla är små ibland och
just idag
är jag minst av alla.


En dag som kanske passar alla andra
passar inte henne och
i en natt som tillåter tända lampor
kan hon inte hålla sig vaken men
hennes hand
hennes hand rör sig sakta
sakta
närmare din...

Och jag gjorde som du sa
jag gjorde som du bad
jag gjorde...

I lågans sken ligger en person
vars namn jag innan kunde förlika mig med.
Hon andas ibland
på rutin
för andra
ibland andas hon
för att du vill
för att du ber henne
för att du har hennes vilja.

Ibland
när solen ligger lågt
ser hon bortom horisonten
ser hon en väg bort
ut
förbi
där du står men
alltid
får du henne tillbaka och
aldrig
finner hon kraften att slita sig loss.

Och jag gjorde som du sa
jag gjorde som du bad
jag gjorde...

I nattens dryga timma
plockar hon ihop sin själ
sin självkänsla
sin grund att stå på
när du knuffar henne åt sidan
varje dag
varje tillfälle du får
med ord
med kraft
med en röst som borrar sig in.

Låt mig våga nu

falla

tappa kontrollen

så jag kan ta mig upp

igen...

Låt mig ta en tid

bearbeta allt

förlora fästet

för att komma tillbaka

igen...

Inte ens Gud kan ta det ifån mig...

Vem mer än du och jag
räknar soluppgångar
längre?

Jag förstod aldrig
hur underbar du var
den dagen när
regnet föll
när tårar föll när
muren föll.
(den muren mellan min vilja och
dina tankar)
Jag missade din skönhet
med en bråkdels sekund och
jag jagar nu
ett tecken
ett möte
en gränd där vi kan
börja om
(eller tala om sånt som vi kan
ta lärdom av)

Och när dimman försvinner
bort och
luften klarnar kan jag
se dina avtryck i lakan
av äkta bomull och
din skönhet i ramar av
silver.
Jag förstod aldrig
hur underbar du var...


Vi placerade minnen det året.
Fina minnen
vackra minnen
minnen som bär våra namn.
Du blev ett avtryck det året.
Ett avtryck inte ens Gud kan ta ifrån mig...

Jag har lärt av mina steg.
Det finns en anledning till allt jag är.

Jag tänkte på hur fantastiskt det är ändå.
Att vara den där stormen som ruskar liv i omgivningen.
Att vara en tystnad i en folksamling.
Att vara den där handen till någon när inga händer finns kvar att hålla i.
Att bara kunna vara jag.

Jag tänkte på att kärleken alltid är starkare än den hårdaste prövning
att allt ljus vinner över mörkret och på att jag förhoppningsvis ger ut en ny bok i vinter.
Tänk om någon sagt det till mig för massa år sedan.
Tänk om jag då hade fått se allt det jag fått,
som jag gett själv och
allt jag gjort mig förtjänt av.
Som faktiskt nu kan kallas mitt och mina verk.
Jag hade förmodligen inte trott på det.
Det gör jag nog inte än idag
för det finns ju alltid en rädsla.
Att inte räcka till.
Att inte hamna rätt.
Att bli ett namn som snart glöms bort.
Att inte göra bra ifrån sig.
Att misslyckas.
Att inte kunna vara den jag är.
Att inte våga.
Alla är lika rädda.
Det är något gemensamt vi har -
vi människor.
Vi använder olika sätt att hantera tillvaron på, hålla oss kvar.
Rädslan försvinner inte.
Den upphör inte bara.
Den får en annan färg.
Kanske en annan nyans.
Rädslan är konstant genom livet men
den är gemensam för oss alla och
det är den som gör oss till dem vi är.
Till den jag är.


Det är när vi inte talar om det svåra som det blir ett hinder.
Det lär man sig.
Allting går att sätta ord på och det är när den största skräcken sätts i ljus
som den går att minimera.
Det lär man sig också.
Alla är värda att få säga sitt, att få visa sin sida och få en chans att komma igen.
För blir man fråntagen sin rätt att göra sig hörd blir man snart osynlig.
Det har jag lärt mig.

Jag har lärt av mina steg.
Det finns en anledning till allt jag är.


Det är rätt så fantastiskt ändå...

Jag har varit i den bästa av världar...

Hittade ett gammalt inlägg som jag tycker passar bra för helgen som varit!
Ibland vill man bara stanna tiden och låta allt annat försvinna...

När en känsla etsar sig fast.
När allt stannar upp,
vinden
ljuden
tiden
tankarna.
När man önskar hålla kvar
just den stunden
ett litet tag till.
För alltid.
Det som för en minut sedan gjorde ont
tyngde ner
ersattes med inre ro.
Att vara en del av det vackra
av det underbara
av det som betyder någonting.

I den stunden finns ingen kamp,
bara resultat.

Man försöker andas in
varje liten partikel
varje del
för att finna kraft
för att orka lite till.
För att kunna stå kvar
när saker runt omkring rusar förbi
alldeles för fort och
okontrollerat.

I vackra stunder finns vi,
tillsammans och betydelsefulla.
Vi, levande ljus för varandra.



Jag önskar stanna tiden ibland.
Hålla kvar det vackra
det lugna
det fridfulla.
Jag vill andas in
sekunderna
minuterna
när himlen och ängarna och havet och tystnaden
är på vår sida och
skänker oss magiska ögonblick.

Jag vill hålla kvar levande minnen
i min hand
i min själ
i mitt hjärta.
För alltid.