Hon fångar eldflugor...

Det var här resan började.

Hon finns där ingen annan finns.
I en oändlighet.
I en stum väntan och
hon söker kraft i det som gått förlorat
för länge sedan.
Hon öppnar dörrar som andra har stängt
bara för att se
om det finns sparade andetag
som hon kan kalla sina egna.

Hon fångar eldflugor
i sina händer,
hon målar vintergatan
fast hon aldrig sett den och
hon låter andra gå före i en kö
för hon vill aldrig se vad som finns
när väntan är slut.

Hon är den som går förbi,
som ingen ser,
som alla ser men inte märker.
Hennes resa bytte riktning.
Priset steg och
den packade väskan blev kvar på en station
hon inte minns namnet på.

Du såg aldrig henne.
Du ställde undan den stol
som bar hennes namn och
du släckte ner det rum
hon fann trygghet i.
Du skrattade åt hennes ord och
när tystnaden blev till vardag
glömde du bort
att hon hade ett namn.
Du släckte ett liv.

Det var där resan slutade...

Jag kommer att bli klar...

Jag kommer att bli klar. Inte idag. Kanske inte imorgon. Men så småningom.
Just nu är jag det där rangliga huset i Grekland som aldrig blev klart. Ni vet det där skelettet som fåglarna sitter på, det där som står bredvid familjeparadisen, det där som inte pengarna räckte till. Byggkillarna har typ gått hem och i solnedgången ser jag ut som en tempelruin. Ganska vacker. Ganska rå. Jag står där. Jag är trots allt stolt och när vågorna slår mig så står jag bara still och andas. Jag vet. Allt har sin egen tid. Och jag kommer bli klar.


Igår var jag samlad. Rak. Tittade inte bakåt. Gick. Framåt.
Idag sitter jag vid mitt fönster. Vid en park. På sidan av vägen. Sitter. Stilla.

Och däremellan lyser ljuset igenom. Däremellan tränger sig det starka in. Sol genom fönstret. Starkt ljus med damm i. Jag kisar för det känns som jag nyss vaknat. Nyss förstått. Jag är bestämd. En smula svag. Men bestämd.

Jag kommer att bli klar. Någon dag. Snart.

Igår var jag ett slott. Ett vackert landskap. En oas.
Idag är jag en ruin. Ett kaos efter en storm. En katastrof.
Imorgon kommer tiden tillbaka. Jag vet det. Jag drömmer det. Jag andas det. Imorgon kommer byggkillarna tillbaka med mer material, mer kraft, mer av allt. Imorgon går solen upp igen och jag kommer vara den första som möten den.
Den första. För jag vet. Jag vill. Jag kan.

Jag kommer att bli vacker igen .

Du är en fjäril...

Du är som en fjäril
i en värld full av ingenting
finns du
och
jag tar dig kanske för givet
alldeles för ofta och
alldels för mycket.
Du vet, jag tycker så mycket om fjärilar.

och
alldeles för sällan berättar
jag för dig
hur underbart jag tycker att det är
att få skratta med dig.
Det är då vi ger ork åt vår
fjäril att flyga


- och vi förlänger kanske
varandras liv genom att skratta,
sade en vän om en annan.
och vår fjäril kommer att flyga även på vintern.

Fina du, jag skulle bara vilja berätta
för dig
hur underbart det känns att du har
valt att skratta ibland just
med mig...

Du...

Ibland finns inte
ord
bara gråt
Ibland slås även den starkaste mot asfalten och
går sönder
förgås
blir trasig.

Och jag hoppas att jag får se mig själv igen
bortom horisonten
där vi alla samlas
när resan tar slut.
Jag hoppas att jag minns mitt ansikte.

Allt jag vill är att känna min puls slå
slå
slå sönder det som är i vägen
det som hindrar mig
att känna mindre
känna mindre
för dig
men mest av allt skulle det va skönt
att kunna hata
dig.

Ibland vill jag glömma din röst
hur den ändras när du pratar om
tiden vi hade
tiden vi borde ha
jag vill stänga av
stänga in mig
stänga dig ute.

Och jag önskar att det kommer en dag
när bitarna på asfalten hittar hem
samlas ihop
får en ny chans att bli till någon som orkar.

Ibland finns inga
ord
bara gråt och
ibland
ibland
måste det kanske vara så.



Så kom du igen och förstörde min måndag och ingenting
blir någonsin som det en gång var...

Tempel...

(Du lämnade henne)


Hela hennes kropp var ett tempel av misstag
av felstavade meningar och
hon gick omkring där på gatorna och
öppnade alla dörrar hon såg och
när någon ifrågasatte hennes beteende
svarade hon med en röst som inte var hennes
att hon var tvungen att försäkra sig om
att hon inte ligger bakom någon av dörrarna och
inte får luft.

(Hon saknar dig)

Hon betalade för att få se sitt eget liv passera och
hon satt där med främmande människor och
hoppades på att ingen skulle förstå att den tragiska flickan i filmen
satt mitt i bland dem
satt nära och
gjorde avtryck på deras näthinna.

(Hon undrar ofta var du är)

Hon håller en osäkerhet i sin hand och
bär på en längtan
som andra anser som en omöjlighet och
som andra människor
främmande människor
tycker är barnsligt.

Så kom den dagen då hon öppnade en dörr och
hittade sig själv och
stängde den för alltid...

(Du lämnade henne...)

Du borde ha fått mer tid...

Jag vet att du älskade sommaren.
Du bosatte dig ute under den tiden,
helst på en filt i trädgården eller
vid vattnet med en termos kaffe och en påse bullar.
Du älskade vattnet.
Jag gillade inte värmen. Inte vattnet heller för den delen. Du fick ofta åka själv till stranden och
så här i efterhand önskar jag att jag hade följt med oftare.
Hösten var min tid. När allt ändrade färg och kylan bet sig fast,
då trivdes jag.
När jag gick höstpromenader skaffade du ett inomhussolarium.
När jag köpte höstkläder tittade du på kort från sommaren och du
sade ofta att vi inte kunde va släkt.

Egentligen borde jag hata denna årstid för det var ju på hösten ditt vackra hjärta
slog sitt sista slag och
det var på just på hösten du slutade att andas.
Det var det året alla spöken kom.
De som finns bredvid mig,
som håller sina kalla händer på mina axlar och som
inte släpper taget förren jag vill det.
De bär mina minnen,
våra händelser och
dina sista ord.
De andas dina sista andetag nära mitt öra,
om och om igen.
Precis som jag minns dem.
Precis så.

Du blev aldrig färdig.
Du skulle laga fler sorters maträtter du aldrig testat.
Du skulle prata med fler människor.
Du skulle resa bort och titta på tulpaner i Holland.
Du skulle bygga en kompost på baksidan.
Du skulle måla alla fönsterkarmar blåa trots mina vilda protester.
Du älskade blått och hade du hunnit hade det blivit så.
Du skulle ha skaffat en minigris.
Du skulle fått mer tid till att skratta,
gråta
leva.
Du borde ha fått mer tid till att bara leva...

Nu är hösten här igen och jag saknar dig.
Jag saknar dig mer än hjärtat räcker till.

Jag saknar dig.

Ännu en måndag...

Det är en ganska bra dag. Jag kan inte säga att jag är jättestark men jag är inte jättesvag heller. Jag klarar mig. Jag klarar det.
Jag försöker att inte stapla tillvaron på hög. Den har en tendens att rasa då och jag vet allt om hur saker kan rasa. Hur jag kan rasa. Det ingår inte i min plan riktigt för jag måste ju fortsätta. Jag måste ta hand om andra och mig själv. Gärna mig själv.
För det är ju så. Jag är mitt eget förfall och min egen uppbyggnad. Jag är min egen gryning och mitt eget mörker. Jag bär första stenen till min vision och jag tar sista spadtaget när något ska begravas. Jag är min egen mot- och medmänniska. Jag försöker ro min båt samtidigt som jag är min egen storm och jag försöker segla när jag är mitt eget stiltje. Men ibland bor det en mästare i mig också. Det gäller bara att lära känna sig själv på nytt. Jag är en magiker, jag med...

När man är olycklig tror man att ingen älskar en. Att man är en nitlott kastad på en smutsig gata eller bara ett skämt någon drog klockan 02.10 en lördagsnatt.

När vi tror att ingen ser, så ser någon. Vi skriker åt mörkret, vi springer ifrån oss själva och vi gråter i vår ensamhet. När vi lugnar oss, när vi andas i takt igen och när vi slutar att springa kommer vi att märka att det finns faktiskt de som stannat kvar. Vi behöver inte slåss mot världen. Vi behöver inte gå in i varje kamp med huvudet först. Det räcker ibland med att gå därifrån. När du är som mest ensam eller som mest osynlig kommer små små ljusslingor röra sig längst din väg. För när du tror att ingen finns där, så finns alltid någon.



Och det är så inihelvete skönt den där dagen när man slutar att överleva. När man inser att man faktiskt nått stranden, att man för längesedan är räddad. Man behöver inte utkämpa ett krig, det räcker med att bara leva.




Jag kommer dit jag med.

Trots allt.