Skynke...

Ni vet det där osynliga som finns mellan människor som någongång träffats...

Jag kan nästan se det framför mig.

Som ett skynke.

Små små nästintill osynliga trådar mellan alla världens människor.

Mellan alla de som någon gång träffats.

Detta mjuka skynke finns i min värld också.

Även i din.

Ni vet, han du mötte på bussen och erbjöd din plats för något år sedan,

kvinnan med alla barn som du sprang ihop med på Coop förra veckan, så hårt så hon tappade sin korg.

Han du kysste när du var 15 som du trodde skulle bli din framtida kärlek. En av dem du mötte men aldrig lärde känna.

Folk som du tror inte kommer ihåg dig minns dig kanske bäst av alla. I hemlighet.

Och människor tänker på mig också. Jag kan dyka upp i deras tankar i tid och otid, från en stund till en annan och gud vet vad de tänker om mig men jag vet att jag på något sätt gjorde intryck.

På dem.

Ni vet, som clownen, som den fundersamma, som vän, som dotter, som fru, som syster, som arbetskamrat. Som hon som tar fina kort eller skriva skumma dikter. Som hon som någon vill lära känna mer eller inte lära känna alls.

Osynliga trådar.

Där också.

För jag har gjort intryck som för alltid finns kvar. Och även så har andra människor gjort intryck på mig. De jag känner och de jag inte känner.

Man kan kalla det samhörighet.

Så när ensamheten är nära och i de svartaste stunder så kom ihåg att du är inte ensam.

Du finns alltid i någons tankar.