Ord.

Orden är inte mina. 

Inte längre. 
Kanske var de aldrig det.

Så därför slutar det här. 

Slutar med att kasta bokstäver ner på ett papper 

för att någonstans tro 

att det skulle innebära en förändring. 

Att skriva med hjärtat har inte lett mig någonstans. 

Orden är inte mina. 

Inte längre. 

Kanske var dom aldrig det. 

Till er som ville förstå - 

jag ville skriva bort det där gråa

skriva om alla dåliga slut i människors drömmar 

jag ville aldrig bli färdig. 

Det finns inte fler ord att använda. 

De var aldrig mina.

Och så det där med att man blev stor, innan man ens hunnit vara liten
Stor så som ni
Stor på ett sätt som aldrig räcker till
Aldrig täcker in allt
Knappt ens något faktiskt
fast ändå fyller det så mycket.
För ni skrattar skämtar tar sats och tar plats
Som jag
Ni letar spelar söker och finner. Förlorar.
Som jag
Det finns ju inga svar fast vi slutar aldrig söka
Så vi klamrar oss fast vid varandra
Desperat håller i vid tron vid viljan vid hoppet
vi öppnar oss för andra till slut
pratar om det där inom oss
för att bli vända ryggen.
Ändå.
Inom oss bultar allt det där
frågorna valen osäkerheten ensamheten samhörigheten
Vi flackar med blicken vi fäster den vid något vid varandra
Trycker händer håller om tröstar om natten
för att känna oss trygga
säkra, behövda, för att känna någonting
För vi är stora nu

men jag har aldrig aldrig känt mig såhär liten.

Det finns inte fler ord att använda.
De var aldrig egna att använda.

All kärlek till er inom mig. 💜