Hon undrar inte längre...

Hon undrar inte längre varför alla träd är nakna och
hon frågar inte längre varför löven ligger på marken och fryser och
hon vill inte veta varför de bär färgen röd.
Hon orkar inte bry sig om att de blöder.

Om det inte finns någon vanlig sanning
så ge henne en vacker lögn.
Något hon kan finna styrka i
om så bara för en stund.

Hon behöver något stort nu
något där hon får plats
för trots att hon är liten
bland alla människor i världen
så är hon stor nu

Men tydligen aldrig tillräckligt vuxen
eller stark
för att klara av att bära sig själv.
När kommer den dagen då du ska kunna det?

Hon förklarar för alla som vill lyssna
att hon hinner inte passa in eller
finna en plast
i deras fördomar
när de erbjuder henne ett tillfälle,
för just nu har hon fullt upp
med att lära sig umgås med sig själv
utan att locka till en katastrof och
utan att det blir krig.

Jag vet att du är en ängel
men jag vill hålla kvar dig
bara en liten stund åt gången
så du kan vänja dig vid allt som du förlorade en gång.
Kanske vill du lära mig att flyga?

Ber en bön...

Jag lägger mig ner nu
där inget kan nå mig
jag ber en bön
om att någon annan än jag
ska ljudsätta mina viskningar och tankar,
för jag behöver höras
jag behöver tala utan att tala.

Något som aldrig blir sagt
finns där
skaver och gör ont
och jag försöker
jag försöker verkligen
men istället vänder sig folk om
för att studera varelsen
som just blivit bruten
i miljoner bitar och
inte kan hitta sig själv.

Kan ni se det som jag förlorat?

Jag ville ju drömma drömmar
för drömmar ska varje människa ha och
drömmar ska varje individ kunna leva på
men
även drömmar sviker och drömmar dödar
och
mina drömmar skär djupa sår
i den vägg som borde skydda
mot kaos och tragedi.

Vad som helst kan komma igenom där och
så kan även du.

Så jag lägger mig ner nu.
Tillsammans med orden som aldrig blir sagda
och
modet jag inte hittar bland skärvor och dimma.
Jag ber en bön
om att någon kanske hittar mig
bär mig
eller bara sätter mig på en stol och ger mig meningar
jag kan använda.

Tills dess finns jag här.
Inte alls långt från dina mörka ögon men
alldeles för långt bort från mig själv.

Göteborg från fjärde våningen...

Jag ser Göteborg från fjärde våningen.
Allting fortsätter.
Tiden mår inte alls dåligt.
Alla sekunder, minuter, timmar går alltid rakryggade och hela ur alla katastrofer.
Jag förändras,
blir äldre och mer verklig för varje dag.
Tiden skenar verkligen.
Det finns så mycket man kan förlora sig i,
allt fler minnen att fastna vid när man sluter sina ögon,
större förvirring att ta itu med.

Jag finns där.
Jag har ställt mina grejer mitt i all förvirring.
Jag trivs där
för där kan jag vara svag.
Där gör det inget att folk ser mig gråta.
För dom är jag.
Och tvärtom.
Vi är ganska lika.
Mycket av allt det jobbiga blir till en del av vår vardag.
Vi skapar rutiner för att göra saker mindre skrämmande.
Vi ler.
Vi andas.
Vi håller modet uppe.
Vi talar med folk.
Vi ler mot den äldre på bussen
som om vi vet och antar att han behöver det.
Vi hoppas på bättre väder imorgon.
Vi har undanflykter för att slippa känna och
vi bär alla våra tunga kassar över regniga torg och
gator för att hinna hem till en rutin
som måste följas.
Vi slår lite extra i dörrar och skåp
när vi mår dåligt
istället för att prata om det.
Vi har en plan men vet egentligen inte vad den går ut på eller
vart den leder.
Men det är vår rutin.
Vår chans till mindre smärta.


Jag ser ut från mitt fönster.
Jag gick vilse en kväll för 10 år sedan
på en gata någonstans i Sverige.

Jag går inte vilse längre.

En resa...

Jag vet en liten genväg
en liten bortglömd gata precis nedanför torget.
(Bakom han som säljer halvdåliga äpplen)

Jag vet ett skydd mot vinden
en liten bod
där plankorna knappt håller ihop men
där man kan vila en liten stund.

Jag vet en dröm
i den kan man resa runt hela världen
eller bara till grannen med de fina rosbuskarna.

Jag har hittat ett sätt
hur man kan resa i tiden...
...
du ställer dig på genvägen bakom torget och
rör vid den del av dig som gör allra mest ont...

Candellights...

From candellights I see your face
struggling with a smile.
You talk about dark shadows
and then you stop for a while.

Your fingertips against your forhead
your eyes across the room.
I long to hear your whispering poetry
and I long to see you move.

Let me touch your broken soul
let me kiss the pain away.
Your words will tell
and I will listen
Let me love you that way.
Stars shines bright
I will stay with you tonight
just let me love you that way.

Your tears are slowly dancing
across your beautiful face
I follow it´s broken journey
and watch theme disappear without a trace.

Your voice is like a roadtrip
that takes me so far away
and while you close your eyes I know
from this moment I want you to stay.

Let me touch your broken soul
let me kiss the pain away.
Your words will tell
and I wil listen
Let me love you that way.
Stars shines bright
I will stay with you tonight
just let me love you that way.

Just talk to me,
talk to me
just like you did
many years ago!
I will listen,
I promise
I will listen!

Let me touch your broken soul
let me kiss the pain away.
Your words will tell
and I wil listen
Let me love you that way.
Stars shines bright
I will stay with you tonight
just let me love you that way.