Jag ser Göteborg från fjärde våningen.
Allting fortsätter.
Tiden mår inte alls dåligt.
Alla sekunder, minuter, timmar går alltid rakryggade och hela ur alla katastrofer.
Jag förändras,
blir äldre och mer verklig för varje dag.
Tiden skenar verkligen.
Det finns så mycket man kan förlora sig i,
allt fler minnen att fastna vid när man sluter sina ögon,
större förvirring att ta itu med.
Jag finns där.
Jag har ställt mina grejer mitt i all förvirring.
Jag trivs där
för där kan jag vara svag.
Där gör det inget att folk ser mig gråta.
För dom är jag.
Och tvärtom.
Vi är ganska lika.
Mycket av allt det jobbiga blir till en del av vår vardag.
Vi skapar rutiner för att göra saker mindre skrämmande.
Vi ler.
Vi andas.
Vi håller modet uppe.
Vi talar med folk.
Vi ler mot den äldre på bussen
som om vi vet och antar att han behöver det.
Vi hoppas på bättre väder imorgon.
Vi har undanflykter för att slippa känna och
vi bär alla våra tunga kassar över regniga torg och
gator för att hinna hem till en rutin
som måste följas.
Vi slår lite extra i dörrar och skåp
när vi mår dåligt
istället för att prata om det.
Vi har en plan men vet egentligen inte vad den går ut på eller
vart den leder.
Men det är vår rutin.
Vår chans till mindre smärta.
Jag ser ut från mitt fönster.
Jag gick vilse en kväll för 10 år sedan
på en gata någonstans i Sverige.
Jag går inte vilse längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar