Sätta spår...

Vi ska aldrig glömma
sorgfria dagar
och vi ska skratta
åt svarta moln
för solen är någonstans där bakom
bara sekunder ifrån.

Jag är bara en av alla nyanser i din färgskala
den som försvinner bland alla andra och
jag faller och jag faller om och om igen
utan att landa mjukt.
( och jag tror att jag är det mellanläge som finns i dina drömmar
och som aldrig kommer att få svar på varför mina händer aldrig når dina)

Jag går emot mina egna lagar och blir ett med vanmakt och hopplöshet och
jag vet att vissa misstag kan man inte reparera utan måste lära sig att leva med.
Och när tanken om en ny morgondag bygger upp sig framför mig
väljer jag ändå att falla igen för ibland är det lättare att forma sig efter stunden
än att kämpa vidare.
Du fortsätter tala om det vackra i dina färger men du missar att beskriva den färg som vill dig mest väl och som skulle kunna vinna över alla andra och
du missar att se mina tappra försök till att värma dina händer
(och med facit i hand inser jag att de kommer att förbli kalla tills det dyker upp en färg
som passar ihop med dina.)


Solen finns där, någonstans, långt bakom och bara sekunder ifrån.


Det jag önskar
mest av allt
är att jag inte vore
så lätt att glömma

Att jag liksom satte mina spår
värda att utforska
om och om igen...

En osynlig gräns...

När man var liten och skulle byta klass, från lågstadiet till högstadiet undrade man om det var ok att fortfarande leka på rasterna. Kasta boll, springa runt. Eller skulle man sitta på en bänk med några kompisar och kolla på alla andra?

En osynlig gräns att passera, tid att lämna bakom, tid för något nytt.

Som när en doft ett ställe en maträtt får en att minnas. Det luktar barndom. Påminner om när man var mindre och bekymren inte riktigt fått fäste.

Så många händelser, små många hågkomster. De lyser rätt så starkt igenom under vissa perioder.

35 år. Inte ens halva livet. Fast halva livet kanske redan har passerat. I matematiken ses 50 som hälften. Verkligheten är en helt annan. Varje år som går är en osynlig gräns som ska passeras.

Det bara är så. 35 år. Snart 36.

Det kommer en tid när man kan referera till händelses ”för 10 år sedan”.

Så gammal då, ännu odödlig och framtiden så väldigt långt fram. Allting var som det var och skulle alltid vara.

Hittade ett foto från 1996. Vem var jag då? 20 år, mitt i allt. Så mycket jag inte visste. Så mycket jag skulle tvingas lära mig.

Minns en Saab, hur vi åkte med vindrutan nere och tyckte det mesta var en evig sommar. Minns friheten.

Glädje och sorger. Skratt, besvikelse, tårar. Ännu mer skratt. När mamma fyllde 50 var det mottagning i en hyrd lokal

oändligt med blommor och vin. Massor av vin. Skratt och gäster. Vänner. Jag minns bäst hennes blomsterkrans på huvudet och att jag serverade bål. I plastglas. Det var mer än tio år sedan.

När pappa fyllde år var det mer stillsamt. Mottagning. Skålar och konversationer i en soffa. Kavaj och formellt. För det var sån han var.

Men de passade ihop.

De vilar båda två nu. Ännu en gräns som passerades. En ny tid som skulle ta vid.

Lyckorus i mitt inre som är större än allt för jag hade världens bästa mamma och pappa. Men också vemod av tiden flykt, närmare till tårar, viljan att hålla kvar.

Nu kommer en ny tid. Ett nytt läge och det är bara jag som kan ha koll på det. När det inte blir som man ville, väntade på, hoppades, trodde eller kanske tog för givet. När man måste göra sig av med det gamla för att göra plats för det nya. När man vill välja bort oro och ta emot ödmjukhet. För vad som måste göras. En tid att lämna bakom. En ny gräns som måste passeras.

Och kanske hittar jag en tid att bli ung igen, tid att leka de lekar jag inte vågade när lågstadiet blev högstadiet. Kanske hittar jag andra sätt. Ett annat sätt att leva.

Jag har aldrig varit äldre än jag är idag, men jag kommer aldrig att vara yngre än jag är just nu. Just idag.

Så mycket nyfikenhet kvar, så många möjligheter till att fortsätta bygga, erfarenheter som kommer läggas som byggstenar till det där ännu orörda. Oerhörda.

Det som faktiskt och fortfarande

kan bli mitt.

Jag kan. Jag med. 

Idag ville jag...

Idag ville jag prata med dig.

Du vet..

slå ditt nummer och berätta om

livet i Göteborg.

Du skulle tala om riskerna med en storstad

hur lugnt det är på landet

undra om jag inte ångrade mitt val

berätta om din dag och

som alltid fråga

när jag skulle komma hem nästa gång.

Jag ville höra din röst idag.

Du vet..

så där mycket så det gör ont i hjärtat och

luften räcker inte till och

när man inte riktigt vet var man ska göra av all saknad.

Jag saknar dig.

Jag ville säga hej till dig idag.

Prata om sommaren och

hur jobbet tar all energi och jag skulle som vanligt tala om för dig att inte sola för mycket

inte arbeta för mycket

att ta det lugnt

tänka på kroppen

och

jag skulle säga att jag planterade en solros idag för att ha dig nära och

du skulle skratta.

Jag saknar ditt skratt.

Jag ville höra din röst idag.

Berätta om människorna jag träffat

som sätter spår i mitt liv och

som jag aldrig aldrig vill vara utan.

Du skulle prata om grannen som målar om huset

om människorna i byn

om hur trädgården blommar nu.

Jag ville så gärna

ringa dig idag.

Höra din röst.

Försäkra mig om att du mådde bra.

Du vet..

jag ville så där mycket

så man nästan går sönder för en stund.

Jag saknar dig.

Jag saknar dig så mycket.

Denna dag...

Det är tisdag, junisolen som strålar till och från men kylan

kylan dröjer sig kvar.

Lite till.

Denna dag blev inte alls som jag tänkt mig.

Eller hoppats på.

Det är så ofattbart tyst här.

Det knäpper en aning i fönstren.

Det blåser.

Blåser bort.

Drar förbi.

Och jag står kvar.

Andas in.

Andas lugn.

Håller andan.

Jag är en tempel ruin idag.

Ett kaos av

spikar och skruv

och plankor.

En oorganiserad hög

av alla måsten

krav

frågor med utebliva svar.
Saker man önskar men som
kanske aldrig kommer.

En dag som

befunnit sig i tystnad.

Och kanske

kanske

måste det vara så just nu.

Idag sitter jag blek och stilla

bredvid mig själv.

Samlar kraft

för att hitta tillbaka

hitta en mening

hitta ett sätt att bryta den tystnad

som tar över det som blev.

Som heter tisdag.

Som gärna vill lägga sin smutsiga hand

på min förmåga

att andas i takt

att bokstavera en känsla

att finnas kvar.

(Och jag vill aldrig tappa min förmåga att
kunna sätta ord
på det ordlösa)

Allt har sin tid.

Idag ligger jag bredvid

räknar stjärnor

placerar meningar i den tystnad

som samlar sig runt mig

tar över

tar plats.

Allt har sin tid.

Även tystnaden.

(även jag)

Hemma. Borta.

När skylten kommer närmare kommer de blandade känslorna tillbaka.
En stad så full av minnen.
Full av händelser som jag gärna plockar fram ibland
och händelser som föralltid borde bli gömda i mörkret.

 - Utan dig skulle jag sluta andas - 

Här finns min syster.
Min fina syster.
(Och ibland vill jag bo granne med dig, alltid ha dig på armlängds avstånd
alltid vara nära)
Här hade vi det bra.
Här vilar minnen av de som fanns förr,

av en familj som plötsligt försvann men
här finns en syster kvar.
Min fina syster.

Det var i denna stad jag och kärleken
byggde oss ett hem.
Ett hus
en trädgård
en värme
och
det var här människorna kom och gick
men vi fanns kvar.
Vi fanns alltid kvar.

Det var här jag insåg
att livet förändras
att du förändrades
dina ögon ändrade färg
och
vi stred åt olika håll
varje dag
varje sekund och
när bröllopsbilderna åkte ner
var beslutet taget.

 - Min dröm med vita knutar - 

Det var den här staden jag lämnade
för att hitta mig själv
hitta tillbaka
hitta det som gick förlorat
för länge sedan.

Men jag saknar
jag saknar
hur det kunde ha varit
hur det skulle kunna vara.
Jag saknar mitt hus med vita knutar och
dörren som alltid stod öppen.
Jag saknar.

Nu när skylten närmar sig
kommer känslan tillbaka
av maktlöshet
tomhet
sorg
men jag vet
att här bor en syster
min fina syster
mitt allt.
Då känner jag ingenting annat än kärlek...♥

Mer än tusen ord...

En bild säger mer är tusen ord, sade du och

den första bilden av dig

av mig

kanske av oss

innefattar bara en liten del av allt vi sagt

till varandra

om varandra och

jag har tusen bilder till

för du var det vackraste jag kände.

Och den gången jag ser dig

jag vet

det är en omöjlighet men

jag ser dig i allt som finns

i alla som är.

Och om jag hör dig

alla ord vi delat

alla sånger vi försökt lära oss texten till

under en bar himmel

i vår stad

fast i en annan del.

Och om inget hade gått fel

den torsdagskvällen i Oktober

hade vi suttit på en filt nu

i en park

vid ett hav

precis utanför vårt fönster

och skrattat åt alla bilder

som faktiskt säger mer

än tusen ord.

och

det enda jag är säker på
är

vem
jag inte ville bli,

lovade

att aldrig bli
men jag tror att jag

har kommit dit

är
precis där.

Du... jag saknar dig.