Dagen utan kanter..

Och den är snart här nu.
Dagen då ditt vackra hjärta slutade slå
helt plötsligt
utan förvarning och
medan jag pratade på om
hockey och höstrusk
tog du ditt sista andetag.
Mitt i en mening
tystnade du
tystnade jag
för vad kunde jag göra
3 mil bort.
Och du släppte aldrig telefonen från din hand
berättade ambulanskillen
som var först på plats. 

Och den är snart här nu.
Dagen då din röst tystnade
för den tystnade
den 4 oktober
mitt i en mening
mitt i ett samtal
men vad kunde jag göra
vad kunde jag göra
3 mil bort.

Men jag saknar dig, mamma, 
saknar dig mer än hjärtat räcker till
och 
luften
och lungorna.
Jag saknar dig. 

Vald månadens Poet...

Jag saknar det.

När det ligger tidningar och saker över hela bordet och

vi äter kladdkaka mitt i natten

kladdkaka med grädde och vi

lägger oss när morgonen tar över och går upp

alldeles förlitesömn senare.

Kanske är det höst nu.

Fast det inte känns så på riktigt.

Fast att jag måste planera allt det där jag innan kunde göra när som helst.

Då drack vi vin på en söndag eller

då åkte vi och plockade snäckor vid havet eller

kan du inte komma över trots att timmen är jättesen?

Nu måste saker hinnas med

orkas med

mellan alla pass av kaotiska dagar och kaotiska nätter och

jag sover aldrig riktigt så mycket som jag borde och

jag önskar

jag önskar

att jag fortfarande hade er här.

Ibland behöver jag bara få skriva era namn

för att få veta

att det faktiskt är ganska nära

till allt det jag saknar.

Det sitter kvar.

På papper och

i hjärtat och

i någons famn minns jag hur det känns

att vara kvar på banan och

att orka försöka.

En gång till.

Nu vill jag bara skrika

springa fort

springa bort för att komma tillbaka

vända om.

Jag vill slå er i ansiktet med ord jag aldrig säger

för jag vet inte riktigt vilka ord jag ska använda längre.

Kanske kan allt vända snart.

Kanske blir det ändå höst.

På riktigt.

Kanske får vi sitta på gräsfläckiga filtar snart igen.

Kanske det ändå inte gör någon skillnad.

Kanske formar vi en tanke om att detta inte är livet.

Trots allt.

Lite som en markering

en signatur

längst ner i ena hörnet

som inte riktigt räknas

fast den kanske betyder någonting.

Kanske blir det bara just en markering

som drar blickar till sig

utan att egentligen säga något alls...