Man kan fastna i varandra i någon
kanske i sig själv och
man kan ligga där i en soffa en säng
prata eller inte prata tills solen går upp och
hoppas
önska
att detta ska vara för evigt.
Man kan komma hem och slänga sin jacka eller sig själv på golvet och
tjata
gnata
på någon familjemedlem och
man kan
hoppas
önska
att man kunde byta ut dem allihop
fast ändå inte
för den där dagen man inte trodde skulle komma
den kom alldeles för fort
och
plötsligt
helt plötsligt
fanns det nästan ingen kvar.
Och det man minns finns bara på bild
för minnen inuti bleknar
fast man
hoppas
önskar
att de inte gjorde det
för man vill ju komma ihåg
man vill ju minnas
varje liten partikel.
Aldrig vill man glömma.
Och man kan gå där
höst vinter vår sommar och
vilja ringa vilja åka dit bara vilja säga hej eller nåt
bli liten hos någon annan
visa sina tårar
viska det som gör ont och
ligga där på en soffa en säng och prata och
låta sin jacka ligga kvar på golvet fast den egentligen ska hängas på kroken intill dörren.
Jag ville aldrig bli ensam.
Jag ville aldrig att det skulle tystna.
