Det finns en anledning till allt jag är...

Jag har lärt av mina steg.

Det finns en anledning till allt jag är.

Jag tänkte på hur fantastiskt det är ändå.

Att vara den där stormen som ruskar liv i omgivningen.

Att vara en tystnad i en folksamling.

Att vara den där handen till någon när inga händer finns kvar att hålla i.

Att bara kunna vara jag.

Jag tänkte på att kärlek och vänskap alltid är starkare än den hårdaste prövning

att allt ljus måste vinna över mörkret någon gång och på att jag förhoppningsvis ger ut en bok riktigt snart.

Tänk om någon sagt det för massa år sedan.

Tänk om man tidigare skulle få se allt det man fått,

som man gett själv och

allt man gjort sig förtjänt av.

Som faktiskt nu kan kallas ditt och dina verk.

Det skulle man förmodligen inte trott på

för det finns ju alltid en rädsla.

Att inte räcka till.

Att inte hamna rätt.

Att bli ett namn som snart glöms bort.

Att inte göra bra ifrån sig.

Att misslyckas.

Att inte kunna vara den jag är.

Att inte våga.

Alla är lika rädda.

Det är något gemensamt vi har -

vi människor.

Vi använder olika sätt att hantera tillvaron på, hålla oss kvar.

Rädslan försvinner inte.

Den upphör inte bara.

Den får en annan färg.

Kanske en annan nyans.

Rädslan är konstant genom livet men

den är gemensam för oss alla och

det är den som gör oss till dem vi är.

Till den jag är.

Det är när vi inte talar om det svåra som det blir ett hinder.

Det lär man sig.

Allting går att sätta ord på och det är när den största skräcken sätts i ljus

som den går att minimera.

Det lär man sig också.

Alla är värda att få säga sitt, att få visa sin sida och få en chans att komma igen.

För blir man fråntagen sin rätt att göra sig hörd blir man snart osynlig.

Det har jag lärt mig.

Jag tänkte på hur fantastiskt det är ändå.

Allt det där som gör att man är

den man är...

Trasig porslinsfigur...

Det ligger en trasig porslinsfigur vid din brevlåda

och en jävla massa tomhet

och någon sa att du inte hann reagera och

att hjärtat sprängdes i bitar

kanske är det därför

figuren på marken saknar delar

att passa ihop med.

Det bor någon annan i ditt hus nu

och

ibland vill jag springa in

för att se om det finns några fler spår

efter dig

i ett andetag

i något kvarglömt eller så

och ibland vill jag skriva en bok

om hur allt gick till

men jag minns inte alla delar

men jag lär mig

allt

om hur man accepterar.

Det blev bara så slutgiltigt den dagen

deras sätt att säga att vintern var på väg

och när du gick tog du med dig

doften av alla andra årstider.

Vi packade lite

vi lade ner sak efter sak i bruna kartonger

utan att prata för mycket med varandra

för vi ville ha det så

just då

Egentligen ville jag prata om skörhet i våra ögon

om bräckligheten i en omfamning

om skönhet som lever kvar

i alla minnen

Jag ville prata om dagen när allt var över

om hur det hände

vad som hände och

hur vi kunde missa varandra i tiden efteråt.

Men jag bygger stenhårda murar

tillsammans med dig

för jag

för du

är hårdare än så...

Jag kanske inte kan...

Jag kanske inte kan skriva längre

tänkte jag stilla

för skrivandet är egentligen ingen ägodel

det är bara mitt sätt

ett av många sätt

ett alternativ

för alla hundrausenmiljoner tankar inom mig.

Jag har alltid velat äga ett språk

ett språk som kallas mitt,

skapa en rytm

en balans som slår

i de hjärtan som man aldrig riktigt når.

Jag har aldrig kunnat skriva

på riktigt

som de stora författarna

de med visitkort i guld och

en egen hylla på biblioteket

det är bara det att när bläck

blandas med tid

känsla

dag och

natt

blir det ett med mig.