Jag vill slutföra loppet...

Jag önskar mig något mer.
Något att luta mig tillbaka mot.
Jag önskar något att tro på.
En mening.
Ett ord.
Ett tillfälle som kan förändra slutet
(eller fortsättningen)
på min historia.
Jag vill springa färdigt det här loppet.
Slutföra striden
satsa och vinna
eller förlora men med vetskapen om att jag gjorde mitt bästa.

Jag önskar mig en dröm.
En tanke där jag kan forma mina egna mönster
dekorera med egna händelser och minnen och
där jag kan avgöra själv vad som är rätt eller fel.
Där kan jag skriva en egen handbok
stapla upp problem med tillhörande lösningar och
referera till vänner som goda källor.

Där går någon jag kände en gång,
som formade bokstäver i mina meningar och
som hade en stol i mina tankar.
En dag reste han sig och gick,
lämnade stolen tom och bokstäver omkastade.
Idag kan jag inte ens stava hans efternamn och det retar mig.
Jag kunde det en gång...
Jag vill bjuda in honom i mitt rum,
mitt tänkta skydd,
låta han skriva ett kapitel om hur det är när allting ändras.
Hur ett ansikte byts ut mot ett minne och hur ord som delats
blir till stoft som vi inte längre kan se konturerna av.
Kanske han vill stava sitt efternamn åt mig om jag ber honom?


Tillsammans med förlorade eller borttappade karaktärer
kan vi även hitta
kvarglömda leenden
namn som vi stoppat undan och
tillfällen som vi inte förstod meningen med.
Kanske saker som innan varit allt för grumliga kan börja klarna?
Kanske kan jag då
just då
slutföra mitt lopp.

Idag finns inga välskrivna ord...

Nej.

Inte idag.

Orden jag vill skriva platsar inte här.
Tyvärr.

Jag tar tillbaka det fina i att lära sig av det som sker.
Skitsnack.

Jävla skitsnack.

Den stora faran
är inte människornas ondska
utan de goda människornas tystnad.


Det sammanfattar en hel del...

Ibland kommer det en förändring...

Den är här snart. Våren. Årstiden som delar med sig av en sol men som gärna piskar regn mot asfalten.
Jag kan ta en vår till. Jag flyttar fokus en stund och tycker det är ganska skönt. Jag ser förbi nuet bara för ett tag.

Jag sitter skyddslös utan någon som helst anledning kvar och drabbas plötsligt av en storhet. En stillhet mitt i den stress som just nu bygger bo bredvid mig. Det är någon som skrattar. Högt och det gör att jag kommer ur min intetsägande tankebana. Det finns en glädje kvar trots allt. Det finns faktiskt luckor i vardagen. En liten flyktväg du kanske inte sett, ett samtal från någon du nästan glömt att du en gång älskat, ett meddelande som säger allt. Kanske bara en sorts stolthet att man faktiskt överlevt hittills...

Hon bara stod där. Som en lösning eller bara som någon med svar. Enligt henne kommer hon aldrig flytta sig. Jag hade säkert gått förbi, gått undan, inte sett. Men inte idag. Aldrig mer..."

Årstiden tar plats nu. Våren med sina tunnare skor och svalare kläder. Det är nog bara jag som fortfarande har storkonsumtion på värmeljus för jag vill hålla kvar vintern lite lite till...
När jag var liten lade mamma alltid fram den mest varma och stickiga tröjan hon kunde hitta och tog på mig alldeles för mycket kläder för att det var livsfarligt att frysa. Men jag tyckte om att frysa. Jag ville känna årstiden så som den var. Hon gillade aldrig det. Varje år slutade det med öroninflammation eller halsfluss. Kanske hade hon rätt ändå, mamma. Men var vore livet om man inte fick känna sakerna så som de var gjorda för att kännas? Så tänkte jag då...idag är det annorlunda.

Du liksom försvinner. Bleknar. Din röst är inte lika självklar i mina drömmar längre och det skrämmer mig. Men ännu, fortfarande, så saknar jag. Jag saknar dig.


Man tror att man förstår saker men egentligen fattar man inte ett skit. För plötsligt, helt utan förvarning drabbas man av sorg eller glädje, medgång eller bitter motgång.
Plötsligt sker det en förändring.
Man står som ett fån och inser att det kanske inte alls var så här det skulle bli.
Det var inte så här hon visade mig.
Men jag ska lära mig...under tiden ska jag gå ut i denna blåsiga, kalla, varma, regniga, fantastiska, vackra, (vemodiga) vår och jag ska se de ljusa färgerna och jag ska gå tills jag känner mig redo att se tillbaka.

Och fan ta hela världen om det inte vänder snart, om inte ljuset blixtrar till vid horisonten när jag vänder blicken dit...

Jag är inte ömtålig, vackra...

Om jag fick en chans att leva om mitt liv
skulle jag inte
vänt ryggen åt dina tårar
jag skulle inte
ha skrikit mig hes
att du var för mig, ingenting
ingenting alls
för det var du,
det var du som fick min värld att sluta snurra
(eller börja)

Blå,
blå som himlen skulle jag säga att de var
dina ögon
men du skulle bara skratta fast
det gör inget
det gör ingenting alls
för det finns inget jag älskar mer
än ditt skratt, älskling.

Hur kan man älska mig?
Hur vill du att jag älskar dig?

Du vill närma dig,
hålla om.
Jag vill plocka bort din rädsla att hålla för hårt
krossa
och jag säger
jag är inte ömtålig, vackra
håll mig innan jag går sönder
lägg dig här
nära.

Stanna för alltid...

Om jag fick leva om mitt liv
skulle jag
börjat med att sopa bort min egen rädsla
för det finns händer som vill väl
och du
du vill väl
och jag
jag vill be dig ha tålamod
för dina blå ögon
gör att jag vill leva

Jag vill leva, älskling!

Att göra ett val...

Jag kan inte lägga energi på saker
som inte är möjligt längre.
Jag kan inte ändra på det som var
hände
det som blev.
Det måste bli ett slut
ett avsked
en ny början.

Jag vill inte vara den som vänder sig bort
istället för att se.
Inte vara den som missar när dörren öppnas
lampan tänds och mörkret skingras.
Jag vill inte vara en del av dem som sitter fast
på en parkbänk och undrar
när sista bussen går.
Som sitter kalla
tysta och bittra
utan att förstå vad som gick fel med deras
uttänkta planer.
(Jag vill inte vara som er)

Jag vill vara den som visar vägen
som skänker istället för att ta och
som håller om utan att hålla fast.

Det är slut nu.
Över.
Era ord sparkar jag undan för att få plats med mina egna och
tiden blir ett fotografi
som så småningom bleknar.
Det finns änglar som vill mig väl och
jag klarar mig.
Jag klarar mig.

Därför stänger jag min dörr nu.
Jag lägger ner något som tar för mycket kraft och
jag lämnar det bakom mig.
I tanke och i själ.
Jag tar en annan väg
väljer något annat och
ger min energi till de änglar
som finns vid min sida.
De betyder mer.

Så detta är slutet.
Jag låser mitt fönster och stänger kalla vindar ute.
Jag har ingen plats för dem längre.
Jag har ingen plats för er och dem ni visade er vara.
Nu gör jag valet och
jag går vidare.


Please do the same...

Kantstött

I en värld full av magiska händelser
finns de färger som du sedan länge sparkat undan
gått förbi
blundat för
(för du hittar inte din egen styrka längre)

Du förbannar tiden som jagar spökena närmare
och
du riktar din ilska mot de som har orörda
minnen
ärr som läkt och
ännu ej tilltufsade vardagar
(men innerst inne vill du vara en av dem)

Din händer smeker inte lika varsamt längre
när någon ber om din värme och
dina ord fastnar innan de nått sitt mål.
Du hittar inte längre välbehövliga meningar
som skulle kunna spela en stor roll
för en annan människa
(du hittar inte ens det som du själv behöver)

Jag skulle vilja att du
kunde ta till vara på de löv som faller,
de som är lite kantstötta och trasiga,
för de är just dem
som faktiskt kan berätta
en historia
ett liv.

Jag vill att du ska se
att det som är litet
egentligen kan vara större
och
natten kan innebära vila
och att du
är den vackraste av solar på min himmel...

Vi bär alla våra rädslor... (repris)

Rädslan vi har för att visa svaghet
visar sig ofta i alla möjliga konstiga uttryck.
Vi tror
någonstans djupt inom oss
att vi kan stänga av vår egen sorg.
Säga upp den.
Som man säger upp ett medlemskap.
Vi är verkligen så naiva att vi i vissa avseenden tror
att vi kan sova,
arbeta,
härja runt och slåss
för att på det sättet få bort mörkret som finns i ögonvrån.

Det går inte.
Alla har vi en gråtande människa instängd i en byrålåda.
Vi sitter och våndas,
i ett rum tillsammans med alla andra.
Längst ner i källaren.

Det är när saker i vår omgivning träffar punkter
vi inte trodde vi hade
som vi blir brutalt sänkta,
förvirrade,
lamslagna.
I sådana situationer träffas vi alla och
delar erfarenheter
talar ofta samma språk
lär känna varandra och oss själva.
Ingen kommer mer lindrigt undan än den andra.
Ingen har det lättare.

Det är när totala främlingar berättar om andras liv
genom att utan att försköna beskriver sitt eget
som man vet.
Jag är inte unik och om jag är det så är jag lika unik som du.
Det finns ingen omväg och egentligen vet vi alla det.

Det är också i katastrofens sekund som vi kommer närmare.
Vi tolererar varandra bättre.
Vi ser på varandra med ömhet och
vi lägger handen varsamt på någon annans hand.
Så borde det alltid vara.
Vi borde vara knutna tillsammans på det sättet
även i vardagliga händelser.
Alltid.
För trots allt hänger vi ju ihop.
Vi ser samma stjärnor och de rädslor vi bär på kan då bli så pass små
att de tills slut inte kan kallas rädslor.
Det vore enklare.
Så mycket enklare...

Jag vaknade av att någon grät i natt. Jag gick upp men det hade tystnat. Jag tog ett glas vatten och när jag såg mig själv i spegeln så upptäckte jag att det var jag själv som hade gråtit.
Det fanns ingen annan.
Inte här.
Men i ett annat rum,
i ett annat liv,
finns det någon som just nu vaknar och tycks sig höra någon gråta
bara för i nästa sekund
se sig själv i spegeln och inse
sin egen skörhet.

Ibland är det extra svårt att andas utan dig...

Man kan aldrig hindra tiden från att gå.
Det går inte att rå på en evighet, mamma.

Att flyta omkring.
Vänta på en räddning
en flytväst
en livbåt.
Vänta på ett andetag
som kan föra en rätt.
Någon viskar att det finns fortfarande tid...

Människor man har träffat har en annan inverkan på ett trasigt hjärta.
De rör sig lite mer rofyllt
lite mer stilla.
De rörde vid mig och aldrig blir det som förut.
De som inte finns kvar och de som blev kvar.
De som fortsatte någonstans och de som fortfarande skriver sin historia.
De har alla en inverkan.
De har alla ett namn.

Livbåten dröjer.

Det blir aldrig riktigt mörkt.
Ett gatlyse nära mitt hus.
En bil som åker någonstans
som har ett mål.
Dessa lysen slocknar aldrig.
Det blir aldrig riktigt mörkt.

Flytvästen som kastades till mig passade inte.

Det finns tid till att invänta lugnet.
Tid till att andas in svaren på de frågor
som krånglar till vardagen.
Tid till att förstå.
Eller så stannar tiden just här.
Slutar att ticka.
Väntar med spänning på att någon okänd hjälte
ska dra igång urverket igen.
Kanske den hjälten aldrig kommer.
Kanske tiden stannar just där.

Men det finns en evighet någonstans
bortom det som var
det som fanns och
bortom det som kommer att finnas.
Det finns en evighet, mamma och i den finns du.

Jag klarar det.
Alla människor har en källa någonstans, full av möjligheter, kunskap och styrka.
Jag med.
Men ibland vet jag inte var jag lagt nyckeln.

Jag förbannar min dumhet och ditt sätt att se på en vänskap...

Det gör inte ont att vänskapen dog
det gör ont att den lever kvar

även när det är över.

Att hitta varandra.
Att komma in i varandras liv när man egentligen är bortom all räddning.
Två totalt förvirrade och sårade individer
som hittade styrka
fann mod
i skratt
som vi delade.
Varje dag.


Egentligen skulle det inte passera någon mer.
Över gränsen.
Egentligen var det intagningsstopp.
Både hos dig och mig.
Hos oss.
Men vi bröt igenom
varandra
blev en del av
varandra
och delade
dagar
som blev till år.

Jag borde ha skrivit ditt namn flyktigt i sand
inte ristat in
i sten
så fort
så snabbt
så lätt och
du borde inte ha...

Trösklar höjdes
en dag i juni
men vi klev över
hittade en annan väg
vi stred
fast på olika villkor och
av olika anledningar och
hade jag sett svarta bokstäver mellan röda rader
hade mina vapen lämnats in.
Redan då.

Nya människor klampade in
bröt sönder muren
visade ett ljus
som smekte och
behandlade väl.
En sten blev till två som
blev till tre med namn
som jag tyckte om
som jag tyckte lät bra
när jag sade dem högt
tillsammans med mitt.

Men dörrar stängdes
en dag i november.
Lämnade sanningen utanför
och
anledningar utan verklighet
och
sveket som ett avtryck i allas ögon
i mina ögon
och
chansen att säga något annat
något med betydelse
kom aldrig fram.

Det gör inte ont att vänskapen dog
det gör ont att den lever kvar
att frågorna finns kvar
att namnen inte går att sudda ut.
Det gör ont att det lever kvar...

...även när allt är över...

I landet utan namn...

Vi gör så gott vi kan.
Allihop.
Vi sköter vår vardag så gott vi kan. Vi gör våra sysslor, ser på meningslösa program på TV, lyssnar på enformiga röster på radion och läser om elände i varje tidning.
Vi är många som är rädda.
För mörkret som befinner sig i närheten varje gång skrattet inte vill komma. Vi är som alla andra.
Som ni.
Vissa av oss förstår oss inte alls på livet. Helt plötsligt sjunger det på toner vi inte känner igen, som inte fanns där igår och som skrämmer oss. Vi som alltid hade sån koll! Vi som alltid visste vad som behövde göras. Nu står vi handfallna.
Vi bär på ett mod vi inte vet hur vi ska använda.
Vi sörjer men vet egentligen inte varför.
Vi bär våra misslyckanden som medaljer nära vår hud.
Förut visste hon alltid hur hon skulle vända sig, var hon skulle börja och hur hon skulle avsluta.
Förut visste hon alltid...

Vi har hamnat mellan liv och död.
I ett land utan namn.
På en avsats mellan himmel och helvete.
Där vilar man. Länge. Samlar kraft utan att veta varför man blev av med den från början.
Många ber sina böner. Skriver ner sitt innersta på papper så det inte skaver hål. Inuti.
Här ber man om hjälp. Indirekt. Bara genom att se någon annan i ögonen, någon som inte har hamnat i landet utan namn, så ber man om en hand.
En liten knuff.
Man ber om mjuka händer som kan lyfta en från kanten och tillbaka in i världen. Det sägs att det går.
Folk lovar att det går...



Hon vet inte hur man gör och
hon önskar mjuka händer
vid sin sida.
Hon vet bara inte hur man gör...

Sommaren dröjde...

Du orkade inte vänta och
du orkade inte hålla i det paraply som skulle skydda dig och
du orkade inte känna årstiderna mot din kind.
(vet du att solen kunde ha värmt dig, regnet gett dig svalka och i natten
kunde du ha gömt dig undan
alla skuggor som slog emot dig)

Men du stod inte ut
med att stå kvar
ej heller att stå bredvid det som var ditt liv och
hela tiden tog du ett steg bort för
att ändå hamna på samma plats.

Dina konstnärs talanger landade allt mer ofta
på din hud och
allt mindre på den tavelduk du fick i julklapp och
dina penslar har du kastat för länge sedan.
(jag skulle ha varit mer uppmärksam på
hur du beskrev dina färdiga verk och
jag skulle ha lånat dig mina färger
för mina färger
kunde kanske ha räddat din hud)

Ditt paraply ligger kvarglömt och
regnet faller fortfarande och
du står inte kvar där livet lämnade dig.

Sommaren dröjde och
du orkade inte vänta...