Jag förbannar min dumhet och ditt sätt att se på en vänskap...

Det gör inte ont att vänskapen dog
det gör ont att den lever kvar

även när det är över.

Att hitta varandra.
Att komma in i varandras liv när man egentligen är bortom all räddning.
Två totalt förvirrade och sårade individer
som hittade styrka
fann mod
i skratt
som vi delade.
Varje dag.


Egentligen skulle det inte passera någon mer.
Över gränsen.
Egentligen var det intagningsstopp.
Både hos dig och mig.
Hos oss.
Men vi bröt igenom
varandra
blev en del av
varandra
och delade
dagar
som blev till år.

Jag borde ha skrivit ditt namn flyktigt i sand
inte ristat in
i sten
så fort
så snabbt
så lätt och
du borde inte ha...

Trösklar höjdes
en dag i juni
men vi klev över
hittade en annan väg
vi stred
fast på olika villkor och
av olika anledningar och
hade jag sett svarta bokstäver mellan röda rader
hade mina vapen lämnats in.
Redan då.

Nya människor klampade in
bröt sönder muren
visade ett ljus
som smekte och
behandlade väl.
En sten blev till två som
blev till tre med namn
som jag tyckte om
som jag tyckte lät bra
när jag sade dem högt
tillsammans med mitt.

Men dörrar stängdes
en dag i november.
Lämnade sanningen utanför
och
anledningar utan verklighet
och
sveket som ett avtryck i allas ögon
i mina ögon
och
chansen att säga något annat
något med betydelse
kom aldrig fram.

Det gör inte ont att vänskapen dog
det gör ont att den lever kvar
att frågorna finns kvar
att namnen inte går att sudda ut.
Det gör ont att det lever kvar...

...även när allt är över...