Jag vet inte varför jag är så orolig just inatt, varför jag är så mottaglig, jag vet bara att alla ord dröjer sig kvar i mig.
Och jag tänker, just det där är jag så rädd för. Just det där. Att kasta bort alla minuter på att vara ängslig, på att bry mig om vad alla andra tycker och tänker. Slösa bort tid på att försöka framstå som någon som är självsäker och världsvan och som har koll på det mesta, och som inte alls är konstig eller svag eller rent av patetisk. Som har tagit sina strider i livet och vunnit något ur dem alla. Styrka. Eller bara lärdom.
För så är det ju faktiskt inte.
Jag vill inte. Jag vill inte behöva tävla, inte låtsas, inte ljuga. Jag vill inte att tiden bara ska gå och jag ska bli gammal och tänka ”jaha, jag lyckades iallafall hålla uppe en fin fasad, ingen såg vilken bluff jag egentligen är”.
Så många sekunder, minuter och år av mitt liv som kastats bort genom att försöka dölja en massa fel. Mina fel. På att verka vara den där perfekta balansen mellan kärleksfull och sval, begåvad men inte för mycket utan ändå jordnära, intelligent och ödmjuk. Hela tiden en balans. Aldrig falla över åt något håll. Vara den där sortens människa som är värd att älskas, eller bara värd vad som helst. Vad som helst för att slippa någonsin bli ensam.
Fan vad dumt.
Som om det inte skulle räcka med att bara vara jag. Med att vara människa. Som om det inte skulle vara nog med att göra det bästa av sin lilla skärva liv. Göra den till sin. Med allt vad det innebär. Visa vem man är, egentligen för det är ju med dig själv du ska leva. Längst. Lära sig det där med att man är omtyckt för den man är, för hur man är. I familjen, i vänskapen, på jobbet, i tvåsamheten. Alla gillar inte alla. Varför försöka krusa för att få någon att tycka om en? Göra sig tillräcklig för någon och på vägen förlora sig själv. Då har den där lilla skärvan med tid förlorat en massa innehåll. Och i slutändan sitter man där och undrar om det var värt det.
Men människan fungerar så.
Jag fungerar så.
Jag vet inte varför jag är så orolig just i natt. Jag vet bara att alla ord dröjer sig kvar.
Inom mig.
Fast mest på papper.
