Livet är inte rättvist...

Vad säger man när alla ord är sagda?
När man är för långt bort för den där kramen som ersätter det ord inte kan ge?
Ni vet den där känslan,
när man vill ta bort någons smärta
någons kamp
om så bara för en stund
så hon får andas lite,
koppla av
komma igen.
När man vill samla ihop
all den kraft och lust och
all den styrka och
allt det hopp man har och ge till någon
som behöver det mer...
just nu.
Till någon som måste bli frisk.

Jag kan inte göra detta hur gärna jag än vill.
Jag kan inte sudda bort
stryka ett streck över det som händer just nu.
Jag kan ge er kraft och hopp i tanke
i ord som redan är sagda
jag kan hålla tummar
hårt och länge
för alltid om det skulle behövas.
Det kan jag göra.

Sänder all styrka jag har till min kusindotter Tilda som just nu kämpar sig igenom cancer.
http://www.legoblomma.blogspot.com/

Kom igen tjejen!!
Kom igen.

Att vara stark är att våga hoppas
när tron är som svagast..

Tvivel snurrar ljudlöst och

konstigt vackert.

Att sitta apatisk, gammal, trött och ärligt talat rätt ful i mitten av allt det man skapat

eller fick

eller bara får dras med

som blev över

händer det att man undrar:

var det värt detta?

Vad hände?

Har jag blivit lurad?

Det är då man vill ge upp.

Då öppnas en liten dörr här inne,

inte större än en brödsmula och där bor all den lagrade kärleken jag lyckats samla på mig

under mitt liv.

Jag vill ha den där dörren på vid gavel men

ibland eller allt för ofta stänger den sig själv.

Man måste ha tålamod.

Resa sig upp

öppna dörren

om och om igen.

Det tar tid och den tiden måste man ta.

Det gäller att hålla kvar blicken på det som rör sig för fort.

Så öppnas dörren igen och

mörkret skingras,

en sval hand på min

en ren doft av värme och längtan

gör mitt rum till en vacker evighet

Ansikten visar sig,

ansikten som betyder allt för mig.

Mjuka ord sätter upp på mina inre väggar och

jag andas igen

omfamnar betydelsen och

håller kvar för alltid.

Just i den sekunden är jag framme...

Jag vet inte riktigt vilka ord jag ska använda längre

Detta kanske inte min grej längre. Helt enkelt.



Och så blev man stor, innan man ens hunnit vara liten
Stor så som ni
Stor på ett sätt som aldrig räcker till
Aldrig täcker in allt
Knappt ens något faktiskt
För ni skrattar skämtar tar sats och tar plats
Som jag
Ni letar spelar söker och finner. Förlorar.
Som jag
Det finns ju inga svar fast vi slutar aldrig söka
Så vi klamrar oss fast vid varandra
Desperat håller i vid tron vid viljan vid hoppet
Inom oss bultar allt det där
frågorna valen osäkerheten ensamheten samhörigheten
Vi flackar med blicken vi fäster den vid något vid varandra
Trycker händer håller om tröstar om natten
för att känna oss trygga
säkra, behövda, för att känna någonting
För vi är stora nu
men jag har aldrig aldrig känt mig såhär liten