Och nu är sommaren bara minnen och
dina ögon säger något om höst och
vinter och en önskan att
ramla runt
famla
fumla efter något större att hålla
fast vid.
För jag är ensam, älskling och
jag tycker inte om att vara ensam.
Och det här med
att löven faller
och vi ändrar färg
och form och kanske
kanske
vore det bra om
alla pratade samma språk men
hur ska man då
kunna lära sig något annat?
Och jag säger till
dig att egentligen är jag inte rädd
för att glömma
bort vem jag är
för det vore
ganska oundvikligt,
men känslan att
glömma bort vem jag var ligger närmare.
Vem jag var, vem
jag borde vara och vem jag kommer att bli.
Och du svarar att
alla dagar, dåliga som bra,
kanske försvinner
bort i glömska och
hur kan vi stoppa
det och
är det en sak för
oss att påverka?
För du är du, älskling och aldrig
aldrig får du vara något annat.
Man kan aldrig
förlora så länge man är naiv, säger du.
Bara hårda hjärtan
vet hur det är att förlora.
Men hur blir man
naiv när världen vill något annat?
Och hur finner
man styrkan
när man har
tappat allt?
Och kanske finns
det inga svar.
Kanske minns jag
den där dagen för några år sedan
det där leendet
det där samtalet
och uppgivenheten.
Den där styrkan vi
hittade
när våra rädslor
fortfarande var våra.
Kanske kommer jag
inte att minnas det alls.
Och kanske blir det
bra.
Vilket som.
Men det jag önskar
mest av allt
är att jag inte vore så lätt
att glömma
Att jag liksom satte mina spår
värda att utforska
om och om igen...
