Mirakel...

Jag är en människa bland alla människor.
Varken mer eller mindre.
Jag drömmer om flykt ibland
ofta
om dagar som varit när jag satt trygg och vacker och
sorterade kärlek och hat i olika högar.
När saker var enkelt och när jag kunde ta den högen jag inte ville ha och kasta bort.
Slänga iväg.
Spotta på.
Jag drömmer om jordnära saker också.
Som att arbeta så hårt och flitigt jag kan
arbeta bort det som man inte vill tänka på
men kanske borde.
Som att mirakel faktiskt kan hända
att kaos kan ersättas med enklare ting och
att det faktiskt går att le när natten lurar bakom dörren.

Jag drömmer om hur det var.
Hur det blev och hur
vi förändrades.

-Tycker du om mig?
-Jag älskar dig...

Två meningar som varje natt lades fram och
det var inte så noga när eller hur eller varför
men
det var något som aldrig glömdes bort.
Som aldrig försvann.
Inte som vi gjorde.

Inga strider ska ges upp utan en god kamp
sade du
men vi hade olika syn på hur en strid ska se ut och
du vann
jag vann
men vi vann aldrig.

Aldrig.

Jag drömmer om flykt ibland.
Om sekunder som borde spela roll och
om förändringar som borde bränna hål i mitt gamla fotoalbum.

Och det är när jag kan le
när regnet faller
när stormen förstör
när solen går i moln
som jag vet
att mirakel händer.

Jag tycker om att drömma om mirakel.

Tills din vrede...

Tills dess att din vrede stillar sig
… stannar jag upp
stämplar ut
stämplar in någon annanstans
(någonstans där dina tankar inte kan nå mig)

Där i någonstans,
i ingenmansland
samlar jag sekunder
minuter
timmar
(för tid är någonting jag kommer att behöva)

Jag behöver inte dina ord
jag behöver andas
din frånvaro ett tag
andas ny luft
i ingenmansland
andas ikapp med mig själv.

Tills dess att dina tankar inte får ord
...vänder jag om
går tillbaka
går någon annanstans
(någonstans där din vrede inte kan nå mig)




(kan inte någon viska mitt namn så jag vet att jag finns?)

Ord x två

Och det finns ju människor
som alltid skriver
om kärlek
jag var en av dom
även om jag aldrig lyckas behålla
varma andetag i mina lungor.

Tiden har aldrig riktigt varit på min sida och
på världskartan
stod aldrig mitt namn.

Och jag visste ju att jag var sån
för det hade dom sagt
en sån som spikade upp murar och fasader och
lindade in verkligheten
i annorlunda ord.

men sedan kom du och
med ett andetag
väckte du något som jag tror
var min själ

och du fann en plats
i mig
åt mig och
du tyckte jag var vacker.
Du rev alla murar och
skakade om min värld

och flydde bort.

Och det finns ju de människor
som alltid skriver om kärlek
jag gillar inte det
för det gör ont

men jag tror ändå att jag kan bli
en av dom.

*************************************************************************************

Inga linjer är raka
sade hon
medan hon ritade upp konturerna av ett ansikte.
Ingen är perfekt och det som är svårast
är att färglägga.

Varje penseldrag var noga uttänkt och
färgerna valda med omsorg.
Egentligen är jag svartvit,
sade hon plötsligt,
men inte idag.
Inte idag.
Perfektionen lyste i hennes ögon och
hon började om
hundra gånger för idag
måste det bli korrekt.
Idag måste hon vara vacker.

Ingen är perfekt,
sade hon
medan hon förbannade sig själv
varje gång hon målade utanför.

Jag är precis som du...

Jag vill placera mina ord lite annorlunda.
Mitt i det som kallas kaos
katastrof eller
mitt i livet.
Jag har alltid haft en förkärlek till det som sätter spår
för den hårfina gräns mellan ord och
det som verkligen betyder någonting.
Tillsammans kan det bli storslaget.
Det är där jag vill ha mina tankar
min penna och mina bokstäver.
Jag är inte rädd för att de ska se mig svag.

För jag är svag.
Och stark.
Jag är precis som du.


Genom mörka nätter finns det som ingen talar om.
Där blir det till hotfulla kreatur som
slår ner och förstör.
Genom att sätta egna ord
på det som skrämmer mig
får jag skuggorna att bli till små insekter
som letar ljus på mitt fönster.
Jag kan följa dem med mitt finger men
de stör mig inte.
De kommer inte in.

Det är så jag måste göra.
Det är där jag vill placera mig själv och mina ord.
Mitt ibland de mörkaste av skuggor
de längsta nätterna
det mest hotfulla
där måste mina ord få egen kraft och
där kommer jag inte att vara ensam.

Där kommer jag att möta människor med utsträckta händer.


Och genom vinterns sista dagar
söker hon lösningar
hoppas på månljus och
sätter namn på varenda känsla.
Hon strör sina krossade förhoppningar
likt silverregn
där hon står och
inser att andetagen även är hennes.
De har alltid varit hennes.

Bara en gång till...

En gång till...
det är allt jag begär
att få prata med dig
en gång till.
Att få slå ditt nummer
en gång till.
Gnälla över vädret,
klaga på mitt bekymmersamma ekonomiska läge,
snacka om saker vi tycker om.
Det går inte.
Inte idag,
inte imorgon
inte någon annan dag heller.

De flesta dör under sommar halvåret...
när du dog var det kallt ute och
hösten stod för dörren och
jag var inte alls förberedd på ditt sista andetag.

Var du det själv?


Bara en gång till vill jag äta dina bullar,
en gång till vill jag bli utskälld av dig,
en gång till vill jag gå en promenad med dig,
en gång till vill jag sitta bredvid dig och
hjälpa dig lösa korsord och
tänka att jag aldrig vill vara utan dig.

Bara en gång till...


Jag älskar dig...

...och i tystnaden efter dina steg
ligger allt som inte går att förhindra
(än mindre acceptera)

Hon kom bort sig...

Hon kom bort sig någonstans
mellan en kopp thé och
ett samtal och
i 100 dagar har hon irrat omkring
utan att finna sig själv.
(Kanske har hon själv slutat att leta?)
Hon hoppades på en möjlighet
en unik chans
(en sekund av ditt liv)
som kunde ha lett henne in i en förändring
en ny fas
in i ett nytt perspektiv.
Hon kom bort sig.
Vandrade vilse bland sina egna bokstäver och
dina leenden och
hon vet
att efter 100 dagar kommer 100 nätter och
utan insikt eller uppfattning
tappar hon greppet.
(Hon tappar bort dig också)
Hon har inte samma möjligheter
som andra.
Hon måste alltid kämpa
lite extra
lite mer
lite längre
för att bli sedd om så bara för en stund.
Hon finns i en värld
där grå statistik
pryder hennes yttre och
där hon kan räkna
på en hand
de människor som säger att hon är älskad.
(Hon är förlorad utan kontroll
men det är i just den kontrollen som hon så väl behöver
som hon förlorar sig själv)

Hon vände sig åt fel håll och
gick vilse och
trots ordet kärlek
som ryms i hennes hand
finner hon inte vägen tillbaka.
Hon kom bort sig och
hon saknar...
…
hon saknar dig.

Stanna tiden...

När en känsla etsar sig fast.
När allt stannar upp,
vinden
ljuden
tiden
tankarna.
När man önskar hålla kvar
just den stunden
ett litet tag till.
För alltid.
Det som för en minut sedan gjorde ont
tyngde ner
ersattes med inre ro.
Att vara en del av det vackra
av det underbara
av det som betyder någonting.

I den stunden finns ingen kamp,
bara resultat.

Man försöker andas in
varje liten partikel
varje del
för att finna kraft
för att orka lite till.
För att kunna stå kvar
när saker runt omkring rusar förbi
alldeles för fort och
okontrollerat.

I vackra stunder finns vi,
tillsammans och betydelsefulla.
Vi, levande ljus för varandra.

Jag önskar stanna tiden ibland.
Hålla kvar det vackra
det lugna
det fridfulla.
Jag vill andas in
sekunderna
minuterna
när himlen och ängarna och havet och tystnaden
är på vår sida och
skänker oss magiska ögonblick.

Jag vill hålla kvar levande minnen
i min hand
i min själ
i mitt hjärta.
För alltid.