Mirakel...

Jag är en människa bland alla människor.
Varken mer eller mindre.
Jag drömmer om flykt ibland
ofta
om dagar som varit när jag satt trygg och vacker och
sorterade kärlek och hat i olika högar.
När saker var enkelt och när jag kunde ta den högen jag inte ville ha och kasta bort.
Slänga iväg.
Spotta på.
Jag drömmer om jordnära saker också.
Som att arbeta så hårt och flitigt jag kan
arbeta bort det som man inte vill tänka på
men kanske borde.
Som att mirakel faktiskt kan hända
att kaos kan ersättas med enklare ting och
att det faktiskt går att le när natten lurar bakom dörren.

Jag drömmer om hur det var.
Hur det blev och hur
vi förändrades.

-Tycker du om mig?
-Jag älskar dig...

Två meningar som varje natt lades fram och
det var inte så noga när eller hur eller varför
men
det var något som aldrig glömdes bort.
Som aldrig försvann.
Inte som vi gjorde.

Inga strider ska ges upp utan en god kamp
sade du
men vi hade olika syn på hur en strid ska se ut och
du vann
jag vann
men vi vann aldrig.

Aldrig.

Jag drömmer om flykt ibland.
Om sekunder som borde spela roll och
om förändringar som borde bränna hål i mitt gamla fotoalbum.

Och det är när jag kan le
när regnet faller
när stormen förstör
när solen går i moln
som jag vet
att mirakel händer.

Jag tycker om att drömma om mirakel.