Rädslan vi har för att visa svaghet
visar sig ofta i alla möjliga konstiga uttryck.
Vi tror
någonstans djupt inom oss
att vi kan stänga av vår egen sorg.
Säga upp den.
Som man säger upp ett medlemskap.
Vi är verkligen så naiva att vi i vissa avseenden tror
att vi kan sova,
arbeta,
härja runt och slåss
för att på det sättet få bort mörkret som finns i ögonvrån.
Det går inte.
Alla har vi en gråtande människa instängd i en byrålåda.
Vi sitter och våndas,
i ett rum tillsammans med alla andra.
Längst ner i källaren.
Det är när saker i vår omgivning träffar punkter
vi inte trodde vi hade
som vi blir brutalt sänkta,
förvirrade,
lamslagna.
I sådana situationer träffas vi alla och
delar erfarenheter
talar ofta samma språk
lär känna varandra och oss själva.
Ingen kommer mer lindrigt undan än den andra.
Ingen har det lättare.
Det är när totala främlingar berättar om andras liv
genom att utan att försköna beskriver sitt eget
som man vet.
Jag är inte unik och om jag är det så är jag lika unik som du.
Det finns ingen omväg och egentligen vet vi alla det.
Det är också i katastrofens sekund som vi kommer närmare.
Vi tolererar varandra bättre.
Vi ser på varandra med ömhet och
vi lägger handen varsamt på någon annans hand.
Så borde det alltid vara.
Vi borde vara knutna tillsammans på det sättet
även i vardagliga händelser.
Alltid.
För trots allt hänger vi ju ihop.
Vi ser samma stjärnor och de rädslor vi bär på kan då bli så pass små
att de tills slut inte kan kallas rädslor.
Det vore enklare.
Så mycket enklare...
Jag vaknade av att någon grät i natt. Jag gick upp men det hade tystnat. Jag tog ett glas vatten och när jag såg mig själv i spegeln så upptäckte jag att det var jag själv som hade gråtit.
Det fanns ingen annan.
Inte här.
Men i ett annat rum,
i ett annat liv,
finns det någon som just nu vaknar och tycks sig höra någon gråta
bara för i nästa sekund
se sig själv i spegeln och inse
sin egen skörhet.
visar sig ofta i alla möjliga konstiga uttryck.
Vi tror
någonstans djupt inom oss
att vi kan stänga av vår egen sorg.
Säga upp den.
Som man säger upp ett medlemskap.
Vi är verkligen så naiva att vi i vissa avseenden tror
att vi kan sova,
arbeta,
härja runt och slåss
för att på det sättet få bort mörkret som finns i ögonvrån.
Det går inte.
Alla har vi en gråtande människa instängd i en byrålåda.
Vi sitter och våndas,
i ett rum tillsammans med alla andra.
Längst ner i källaren.
Det är när saker i vår omgivning träffar punkter
vi inte trodde vi hade
som vi blir brutalt sänkta,
förvirrade,
lamslagna.
I sådana situationer träffas vi alla och
delar erfarenheter
talar ofta samma språk
lär känna varandra och oss själva.
Ingen kommer mer lindrigt undan än den andra.
Ingen har det lättare.
Det är när totala främlingar berättar om andras liv
genom att utan att försköna beskriver sitt eget
som man vet.
Jag är inte unik och om jag är det så är jag lika unik som du.
Det finns ingen omväg och egentligen vet vi alla det.
Det är också i katastrofens sekund som vi kommer närmare.
Vi tolererar varandra bättre.
Vi ser på varandra med ömhet och
vi lägger handen varsamt på någon annans hand.
Så borde det alltid vara.
Vi borde vara knutna tillsammans på det sättet
även i vardagliga händelser.
Alltid.
För trots allt hänger vi ju ihop.
Vi ser samma stjärnor och de rädslor vi bär på kan då bli så pass små
att de tills slut inte kan kallas rädslor.
Det vore enklare.
Så mycket enklare...
Jag vaknade av att någon grät i natt. Jag gick upp men det hade tystnat. Jag tog ett glas vatten och när jag såg mig själv i spegeln så upptäckte jag att det var jag själv som hade gråtit.
Det fanns ingen annan.
Inte här.
Men i ett annat rum,
i ett annat liv,
finns det någon som just nu vaknar och tycks sig höra någon gråta
bara för i nästa sekund
se sig själv i spegeln och inse
sin egen skörhet.
