Denna text är till dig.
Du vet, du som trotsar alla tidiga mornar, sena
nätter och skiftande årstider med siktet inställt på andra människor.
Till dig, med det stora ljusa hjärtat och mjuka händer. Du hörs knappt.
Du syns nästan inte alls men du lämnar små fjädrar efter dig. Små små
ljusslingor ligger kvar där du har varit.
Du, som lever ditt liv i en vardag som handlar om att ta hand om andra.
Du som sköter om någons mamma eller pappa, medans denna någon sitter rak i
ryggen med slipsen knuten hårt under hakan på ännu ett möte, ytterligare en
bokad resa eller som bara lovat att ringa. Sedan.
Du som tröstar, klappar, kramar
och som lyssnar. Du som tar någons ångest i din hand och minimerar rädslor med
hjälp av tumme och pekfinger och ger av ditt leende.
Du som väljer, dag efter dag, vecka efter vecka som blir till år, att ge
dessa äldre kärlek, uppmärksamhet och mer tillbaka av allt det som de redan givit
till andra.
Det var ju ändå de som gav oss livet.
För det kanske inte finns något vackrare än en gammal människa. Ett
ansikte märkt av år som spricker upp i ett leende. Att kunna skratta trots
gångna dagar. Att le nära slutet. Det finns inget större mod än det.
Att vara ung och skratta och dansa hela nätterna igenom och tro att allt
är för evigt är egentligen ingenting i jämförelse med att hasa sig över ett
golv i sitt gamla kök och våga skratta åt allting som är otäckt.
Denna text är till dig. Till dig som finns för alla de äldre, de som
räknar timmar för att sedan räkna minuter tills du, deras hemhjälp, äntligen
ska komma. Den där viktiga stunden i deras vardag. Den stund som för många är
ett avbrott i den tystnad som slagit sig ner i deras liv. En litet uppehåll i
deras väntan på denna någon, som sitter rak i ryggen med slipsen knuten hårt
under hakan på ännu ett möte, ytterligare en bokad resa. Eller som bara lovat
att ringa. Sedan.
Du är deras ljus. Du är allas vårt ljus.
Denna text är till dig.
