Och du...

När den där grå novemberhimlen tonar upp sig och letar sig in, då längtar jag efter dig.

När regnet lindar in vardagen i sin kalla och blöta famn, då längtar jag efter dig. Efter din värme. Din räddning.

När marken inte vill sluta skaka och när väggarna kryper närmare, så söker jag efter dig. Ber dig komma närmare, ber dig bli till en verklighet.

När natten är mörkare än vanligt och sömnen inte ger tillräckligt med kraft, då saknar jag dig.

Saknar, fast jag aldrig haft dig.

Jag letar efter dig, bakom slutna ögon och i varje dröm. Omkring varje tanke.

När jag sitter där och ser hösten forma sig till vinter och när regnet inte blir annat än just regn, så undrar jag hur det hade varit. Om jag hade hittat dig. Om längtan var över.

  

Om jag hade haft dig. Bredvid. 

Då hade den grå novemberhimlen varit en av de vackraste jag sett.

Regnet fortsätter, virvlar runt från sidan och letar sig in. Inte ens hösten har kontroll.

Jag hopas att Gud har det.