Krönika till en vän...

"Du kommer att gå långt.
Mycket långt”.

Lev din dröm. Låt den aldrig försvinna ur ditt sikte. Din tid är här och nu och det är upp till dig att göra det bästa av det.

Gör det du vill

drömmer om

gör det ditt hjärta vill.

Bli aldrig bitter.

Bli aldrig en av dem som sitter där med kalla ögon och

besk smak i munnen och som undrar

varför de hamnade sist.

För du vet, det är sådana människor som förstör för andra

men mest

för sig själva.

Låt inte cynism, elakhet och girighet få en plats i ditt hjärta.

När det hotfulla och svåra visas i din ögonvrå,

blunda lite lätt och minimera det farliga med hjälp av pekfinger och tumme.

Stoppa ner

lägg undan

men med respekt för det vi inte kan rå över.

Låt aldrig de hämndlystna få pilla i ditt hjärta.

De där som egentligen vill vara som du och tro mig,

det är det många som vill.

Låt aldrig livet jävlas med dig utan kamp.

För du vet hur man kämpar.

Jag har sett det.

Jag har känt det. 

När förtvivlan kaoset sorgen tar tag i ditt inre och du faller handlöst ner

så vet jag att du kommer upp igen.

För du har gjort det. Flera gånger.

Jag hjälper dig. 

Jag hjälper dig alltid. 

Mota bort falska leenden och kalla armar i dörren och

välj bort mörkret innan det väljer dig.

I det mörka finns ingen plats för drömmar och det har du massor av.

Drömmar.

Stå upp, stå rak och lång och stå kvar

när det stormar som mest.

Låt ingenting skrämma dig till den grad att du ryggar tillbaka, vänder om

utan att försöka igen.

Om du misslyckas så betyder inte det att du är misslyckad.

För jag vet att du gärna vill tro det.

Det betyder bara att du måste försöka igen.

Göra på ett annat sätt.

Vara envis.

Älska mycket och länge. Släpp taget när det krävs av dig och håll ut.

Håll alltid ut.

Sluta aldrig att försöka och var aldrig rädd.

Sluta aldrig vara dig själv.

Jag är med dig hela vägen.
Vart du än går och vart du än hamnar.
Alltid".

När jag var liten...

När jag var liten satt jag alltid på dörrtrösklar

Blåste såpbubblor och hoppade i vattenpölar och samlade grodyngel till husdjur

Jag kunde lyssna till musik i timtal

skriva ner alla texter och lära mig dom utantill.

Det främmande fanns inte och det jobbiga var alltid enkelt.

Egentligen.

Nu är jag inte liten längre

På promenad genom staden i en svart skinnjacka och ösregn men utan paraply.

I vinterkyla fast utan vantar.

Jag är äldre nu. Mycket äldre.

Men jag tror att det ska vara så, kännas så.

Bli så.

När jag var liten lekte vi i nya världar, jag och min syster

Gick tipspromenader

fikade i trädgården

byggde ljuslyktor på vintern

Tände ljus och klämde på paket under granen.

Det främmande var fortfarande långt borta och hemma var alltid en plats

som fanns tillgänglig.

Mycket hinner hända och

nu är jag inte liten längre.

När jag kör i rusningstrafik med min bil, stressar iväg, jobbar dagarna igenom

känner jag mig plötsligt äldre än någonsin

eller kanske minst i världen.

Men jag tror att det ska vara så, kännas så.

Bli så.

Det också. 

Det där allra viktigaste...

Om du eller jag skulle försvinna imorgon

vill jag att du ska veta att...

En enda mening.

Den har etsats sig fast den senaste tiden.

Tänkt den.

Sagt den.

En människa finns inte längre och nära döden är livet som närmast.

Oförutsägbar.

Den påminner oss om att aldrig ta något eller någon för givet och

hur den får oss att känna oss levande på ett konstigt sätt.

Bisarrt.

Men så är det.

En människa finns inte längre.

Döden gör livet mer levande.

Vackrare.

Skörare.

Man vet inte vad man ska säga men man säger det.

Ändå.

För tystnaden kan ibland vara det bästa samtalet man haft och

sorgen har en tendens att föra människor samman.

Och så vill jag tro.

På att det finns något.

Något stort.

Eller bara större.

Ovanför oss.

Som tar hand om och ser efter de som lämnar oss.

Som vägleder dem rätt.

Jag vill också tro

att de finns kvar på något sätt.

Hos oss.

Med oss.

Nära men ändå

så långt bort.

Det ger mig trygghet.

Att tro på det.

Och så blir det ännu mer tydligt.

Allt det där som betyder någonting

på riktigt,

här och nu och

alltid och

det jag vet att jag kommer ångra att jag inte hade sagt.

Det kommer att ta en stund men

det är en början.

Det är alltid en början.

Och till mina nära:

Om du eller jag skulle försvinna imorgon

vill jag att du ska veta att

jag är oerhört glad

tacksam att ni finns i mitt liv.

Tack för alla stunder

minnen

chanser och

möjligheter.

För att ni finns och

för att jag har fått äran att få vara en del av ert liv.

Ni får mig att känna mig levande och jag tackar er för det.

Och ni...vänta inte för länge med det där 

allra

allra viktigaste.

Det är de trovärdiga stunderna
som strålar i dina ögon
och det är när du inser
ditt eget inre värde
och att du betyder så mycket mer
som du lyser som den starkaste stjärna.


Det är när du lutar dig tillbaka på
dina svagheter
som styrkan växer inom dig
och det är din uppgivenhet
som ger dig din ärlighet och
din äkthet.

Det är sorgen i dina ögon
som berättar något om dig och
det är ditt leende som
lyser upp den yttre världen.


Du är ljuset i någons tillvaro
(i min tillvaro)
och varje gång du ger av dig själv
är du mer uppskattad
än du någonsin
finner förmågan att förstå.

Kanske sitter vi på gräsfläckiga filtar snart igen...

Det ligger tidningar över hela bordet och

vi äter kladdkaka mitt i natten

kladdkaka med grädde och vi

lägger oss när morgonen tar över och går upp

alldeles förlitesömn senare.

Kanske blir det vår snart.

Fast det inte känns så på riktigt.

Fast att jag måste planera allt det där jag innan kunde göra när som helst.

Nu dricker vi vin en söndag eller

nu åker vi och plockar snäckor vid havet eller

kan du inte komma över trots att timmen är jättesen?

Nu måste saker hinnas med

orkas med

mellan alla pass av kaotiska dagar och kaotiska nätter och

jag sover aldrig riktigt så mycket som jag borde och

jag önskar

jag önskar

att jag fortfarande hade dig här.

Ibland behöver jag bara få skriva ditt namn

för att få veta

att det faktiskt är ganska nära

till allt det jag saknar.

Det sitter kvar.

På papper och

i hjärtat och

i din famn minns jag hur det känns

att vara kvar på banan och

att orka försöka.

En gång till.

Även utan dig.

Nu vill jag bara skrika

springa fort

springa bort för att komma tillbaka

vända om.

Jag vill slå er i ansiktet med ord jag aldrig säger

för jag vet inte riktigt vilka ord jag ska använda längre.

Kanske kan allt vända snart.

Kanske blir det ändå vår.

Och sommar.

På riktigt.

Kanske får vi sitta på gräsfläckiga filtar snart igen.

Kanske det ändå inte gör någon skillnad.

Kanske formar vi en tanke om att detta inte är livet.

Trots allt.

Lite som en markering

en signatur

längst ner i ena hörnet

som inte riktigt räknas

fast den kanske betyder någonting.

Kanske blir det bara just en markering

som drar blickar till sig

utan att egentligen säga något alls...

Människor...

Det ligger ord i mina händer
som jag vill ge er
skänka er
men jag inser
att inga ord i världen skulle kunna beskriva er rättvist.

För det handlar om så mycket mer än ord
det handlar om
att hitta en plats
att hitta sin del av världen hos andra och
det handlar om att känna sig delaktig.
Det handlar om att hitta hem
på ett av många sätt.

Det växer strimmor av ljus
längst den väg jag trodde var outforskad
eller totalt igenbommad
av andra människor
och
i slutet av varje kamp
när röken lagt sig
formas samma ansikten framför mig.

Det finns inget vackrare.

Det behövs aldrig mycket.
Valda ord en orolig dag.
Ett initiativ när man helt plötsligt sitter utan.
En sund tanke när man förlorat sina egna.
Hon hörde tårar men hon fanns kvar.
Hon stannade kvar.

Det ligger ord i mina händer
men aldrig
aldrig
kan de forma er rättvist

för


jag vill beskriva er på tusen nya språk varje dag och
idag
inatt
bor Karlavagnen på min himmel

och det finns inget vackrare.

Så mycket ord...

”Det finns så mycket ord

just nu, sade hon,

så mycket okontrollerade ord

som inte vet vart de ska ta vägen

som trycker och spränger

i mitt bröst

i mitt huvud

i mig.”

Det där med att inte riktigt hitta rätt

komma fram

finna sin plats

det där med att sitta på en buss

i en bil och

inse att man missat sin hållplats

den rätta avfarten

och det där med att inte känna sig hemma

på ett ställe som varit ens absoluta favoritplats.

Det gör lite ont och

mitt hjärta vill slå lite hårdare än det gör

än det borde

än vad det gjort

någonsin.

Jag ser samma väggar

samma gator

känner igen allt

för allt är så detsamma

men absolut inte likadant och

jag undrar ofta vad som hände.

Eller när och hur.

Det är röster som inte passar in

röster jag inte känner igen längre

det är musik som spelas med fel fingrar

för det hör man

det är kramar som inte blir av

för det känns fel och

stunder som är förbi och

det är tiden som lagt sig emellan och

distanserat mig till allt det

jag hade

ägde

allt det jag älskade

allt jag behövde

för att överleva.

”Så mycket ord, sade hon”...

Laga i all evighet...

Om du blir berörd av mina ord
endast en gång
endast lite
så har jag lyckats.



Kanske ska vi sitta här?
Tillsammans och
ropa ikapp
skrika högt
högt
över allt och alla!
Eller kanske ska vi bara
hyra en film?
Vi kan prata
prata
prata hela natten
om livet
om döden och
drömmar som slutade att finnas och
jag kan lyssna
jag kan göra det
för dig
för oss
så skiten inte får fäste.
Vi kan sitta här
som andra gör
göra allt för att inte hamna i ett fack
bara för att
höra samman.
Jag menar
det här är något vi skulle kunna göra.
Du och jag
med vin i våra glas och färg på våra kinder.
För jag vet
hur svårt det är
att känna
att springa med kroppen i tusen kilo cement
att skrika
att prata
när någon slitit ut ens lungor.
För jag vet
hur det känns
att inte hitta ut
att inte hitta hem.

Och jag har hamnat här
hos dig
med en hopplöshet du lagt i mina händer
medan du skriker
ropar dig hes
och jag
jag känner inget annat än en lust
att laga
lappa
i all evighet.

Till min syster...

Jag vill fånga dig när du faller och

när du faller som djupast

vill jag att du ska veta

att jag finns ännu djupare.

Jag vill smeka din kind

viska i ditt öra

att allt kommer bli bra tillslut.

Jag vill skratta hejdlöst

åt dina infall

hur du alltid har ett svar

och jag älskar dig för det

jag älskar dig

för att du är dig själv när världen

trycker på som mest.

Det är som en liten skatt

en liten stjärna

ett magiskt ord

som sitter där i mitt hjärta tillsammans med dig

ni sitter där

tillsammans men

i slutändan är det alltid du som lyser mest.

Och när ljuset faller på din kind

önskar jag

att jag kunde plocka bort det som gör mest ont och

visa dig

en mening

en annorlunda historia

ett vackert slut.

Jag finns djupare

djupare

än du någonsin

kommer att falla...